När bimotiven nästan är viktigare…

(Vitsippa, 2000)

Första året som jag började intressera mig för blommorna som ett spännande motiv var i 1981. Då fotograferade jag svalört, vitsippor och tussilago. Jag kunde nästan inget om blommor på den tiden, men successivt har jag fått lära mig genom åren. Jag gillar ju att veta vad jag fotograferar, så jag försökte alltid i efterhand lära mig vilka blommor jag hade fotograferat. Idag kan jag till stor del ge namnet på de flesta blommor jag hittar i naturen. Och att botanisera i naturen tycker jag är riktigt intressant, ofta kan de blommor jag hittar berätta en historia om landskapet jag befinner mig i. Att hitta spåren efter ett litet torp inne i skogen; där kan blommorna guida mig. Även om husgrunden numera är borta, så kan de blommorna jag hittar berätta för mig om det varit en gård och en hage där tidigare.

Rätt tidigt var jag både okonventionell och mer abstrakt i mitt sätt att fotografera blommorna. De klassiska och mer botaniska avbildningarna kändes inte lockande. För mig blev blommorna ett sätt att kunna skapa små fantasilandskap där helhetsbilden alltid var viktigare än blomman i sig själv. Denna infallsvinkel till blomfotograferandet har jag även idag, även om jag också utvecklat bildspråket genom åren. ”Det är i kombinationerna av motiv som bilden uppstår, inte i motivet i sig”, denna viktiga devis gäller i synnerhet i mitt blomfotograferande.

(Vårlök, 2000)

När jag letar efter bilder bland blommorna, så är det just BILDER jag letar efter. Inte efter motiv. En ensam blomma med en större skönhet än de andra, är svår att omsätta till en bild som ger rättvisa åt blommans skönhet. Jag måste i alla avseenden tillföra flera elementer; kanske måste jag tillföra flera blommor i bilden – och hur är ljuset och färgerna? Dels på blomman i sig, men även i omgivningen. Och i vilken skepnad gör sig omgivningen bäst? Olika grader av oskärpa, eller ska allt vara i skärpa? Innan den ensamma blomman kan bli en intressant bild måste jag alltså göra en total bedömning av allt runt ikring. Och i vilken form jag ska kombinera de olika elementen som jag vill ha med i bilden.

Ju flera ingångar jag har till bilder i naturen, desto rikare blir utflykterna i naturen. Alltid finns det tillgång till motiv, och så länge det finns motiv finns det ju underlag för bilder. Antingen i den lilla närbildsvärlden bland blommor och småkryp, eller bland mer abstrakta närbildsmotiven som frostkristaller eller ismönster. Eller så finns det tillgång till några fåglar eller däggdjur, eller att landskapet i sig själv kan erbjuda spännande bildmöjligheter. Och det är just i kombinationerna av motiv som bilderna uppstår! Jag tror det var bland de första blommotiven tillbaka i 1981 som dessa bildtankar första gången kom fram. Bildtankar som jag idag också fört vidare till alla de andra motiven i naturen.

(Grönvit nattviol, 2012)

Däri ligger också orsaken till att jag aldrig kan bli någon motivspecialist inom mitt naturfotograferande. Jag måste ha tillgång till alla de olika motiven med jämna mellanrum. Och det är i den intressanta korsbefruktningen som jag utvecklar mitt naturfotograferande. När jag fotograferar blommor utvecklas jag även som fågelfotograf, när jag fotograferar svartvita landskap utvecklar jag mitt porträttfotograferande av däggdjuren… Om jag enbart skulle vara landskapsfotograf eller fågelfotograf, då skulle mina bilder bli mer endimensionella. Och sådana bilder är synnerligen tröttsamma för mig i det långa loppet. Jag söker hela tiden efter de bildmässiga utmaningarna.

Kanske blir mycket av denna bildproblematiken extra tydlig just när jag fotograferar blommor. Har jag för stunden ingen fantasi eller några bildmässiga ingångar, då blir bilderna både tråkiga och stela. Jag tror blomfotograferingen mer än något annat inom naturfotografin avslöjar fotografens brister. Inom blomfotografin blir fotografen helt och hållet beroende av förmågan att kunna visualisera. Att enbart avbilda räcker verkligen inte, då blir blombilderna synnerligen livlösa och tråkiga.

(Skogsnycklar, 2012)

Det gäller alltså att tänka minst lika mycket på bimotiven som på huvudmotivet. Kanske kan man till och med sätta det på sin spets och säga att bimotiven nästan är viktigare än huvudmotivet. För det är ju i omgivningen förhållandet till bilden får sina ingångar och den bildmässiga helheten uppstår. Studera bilderna i detta inlägget; tittar efter vad som är det bärande i bilderna. Är det blomman i sig själv, eller är det annat? Bilderna på den grönvita nattviolen och skogsnycklarn skiljer sig från de tre andra bilderna – men på vilka sätt?

Hur tänker ni själv när ni fotograferar blommor? Är ni också fokuserade på bimotiven på samma sätt? Jag tänker återkomma till detta med bimotivens betydelse i ett antal inlägg framöver. Och även då titta på hur jag går tillväga när jag fotograferar andra motiv i naturen. Jag ska även försöka få fram den korsbefruktningen som jag tycker är så viktig för mig i mitt naturfotograferande. Men kom gärna redan med era kommentarer, det kan bli intressanta reflektioner som kan vara utvecklande för oss alla.

(Blåsippa, 1999)

Annonser