Ett personligt förhållande…

(I skogen, 2012)

Naturfotografi har för mig alltid varit något mer än ett vanligt intresse. Det att få vistas i naturen, ofta och länge, har för mig varit ett viktigt avstamp i tillvaron. Men också för att hämta nya krafter, eller för att få ett viktigt perspektiv till min egen existens. Att fotografera i naturen har därför också varit viktigt för mig, även om det aldrig varit min ledstjärna att visa ”hur naturen ser ut” – utan mer att i bilder försöka förmedla vidare mitt förhållande till naturen. Ett förhållande som helt vilar på ett personligt plan, och inte har några kopplingar mot varken biologi eller geologi. Naturen är inte vetenskap för mig, det är mer ett själsligt förhållande. Mer på ett meditativt eller psykologiskt plan. En tillhörighet bortom ekologin och långt in i det mentala.

Just därför har jag heller aldrig kunnat sluta med att fotografera eller vistas i naturen, det har för mig varit något mycket mer än en ”tillfälligt vald karriär”. Att lägga kameran på hyllan finns inte för mig, det skulle vara som att be mig sluta andas. Kanske är det just därför som många försökt knäcka mig fullständigt som människa och som naturfotograf under det senaste året. För att det finns människor där ute som förstått mitt förhållande till naturen och fotografiet. Men det är just därför som jag heller inte har gett upp. Utan jag väljer att fortsätta med mitt skapande, jag väljer att fortsätta med att förmedla mitt budskap.

En heldag ute i naturen har en renande effekt på mig. Ett intensivt skapande i bilder har en självkunnande effekt. Jag vet min plats, och jag vet ännu mer vem jag är. Självklart skulle jag då heller inte kunna vara utan detta.

Många som känt mig som fotograf under många år, som gått mina fotokurser eller varit på mina föreläsningar, som läst mina böcker eller artiklar – alla dessa människor som varit där fullt ut, vet detta. Och har förstått detta. Människor som även under senaste året funnits där för att ge sin styrka tillbaka till mig. Som gett sitt stöd, som motiverat, som förstått.

Mina kommande föreläsningar och fotokurser kommer ännu mer koncentrera sig kring dessa frågor. För att ännu mer lyckas förmedla vem jag är, både som människa och som fotograf.

Naturfotografin har gett mig ett oerhört rikt liv; men också gett mig en insikt som människa jag idag inte hade velat vara utan. Mina bilder ger mig styrka, naturen ger mig styrka. Och förhoppningen är att när den dagen kommer då livet börjar gå mot sitt slut, då kan jag se tillbaka på ett innehållsrikt och intressant liv. Och känna mig nöjd med vad jag åstadkommit. Fram tills dess kommer naturen och fotograferandet fortsätta få finnas där.

Annonser

5 reaktioner på ”Ett personligt förhållande…

  1. Så fint skrivet. Jag ryser.
    Känner igen mig i din text….naturen ger kraft.
    Kram till styrka att fortsätta
    Marianne

  2. Den här texten känns som min egen åsikt, om betydelsen av att vistas i naturen.

    Du skriver ”själsligt förhållande, meditativt och psykologiskt plan”, dom orden köper jag rakt av. Kan inte vara utan naturen, måste vara i den så mycket det går. Stora städer och massor med folk, känns bara som kulisser. Det mesta är bara förljuget, det gäller att blåsa varandra på fördelar eller resurser. Ha finaste bilen, eller det dyraste huset.

    Enda fördelen är väl att man kan vara lite anonym, men i naturen blir man ”sig själv”.
    Ingen falskhet här och i möten med djuren, får man den sanna ärligheten.

  3. En fin text som jag tycker går rätt in i hjärtat. Texten beskriver inte bara en fin relation till naturen, vilken jag kan känna igen mig i, utan även mörkret hos mänskligheten.
    Många gånger kan det vara värt att reflektera över vad som är livskvalitet. Jag vet i alla fall att jag hellre i dödsögonblicket dör med ett leende på läpparna då livets resumé spelas förbi och jag minns de vackra stunderna i naturen, än att leva livet efter någons påkomna ideal.
    Att förmedla sitt eget förhållande till naturen tycker jag också är viktigt, att återge den med dokumentära bilder skapar inget annat än en ”dokumentär känsla” (ett nytt ord?) över landskapet/motivet.
    Precis som du skriver Terje tycker jag att det är lätt att hämta krafter ute i naturen och även hitta sig själv. 🙂

    • Tack så mycket Mårten! 🙂
      Har man detta personliga förhållande till naturen, så är det inte längre ”enbart ett intresse” utan själva livet i sig. ”Dokumentär känsla” låter intressant, lägger det in direkt i arkivet bland intressanta nya begrepp. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s