Att ständigt snubbla i motiv…

(Mossig lavasten, 1995)

Att hitta motiv för att fotografera har aldrig varit något problem för mig. Dessa hittar jag mer eller mindre överallt. Ibland söker jag bilder utanför naturen, men då jag i första hand är naturfotograf så är det i naturen jag söker efter motiven och bilderna. Bland däggdjuren och fåglarna, i makrovärlden bland blommor och insekter, i de stora och små landskapen – men ofta så hittar jag bara en liten plätt och söker efter bilder bland alla de fascinerande detaljer som jag kan hitta. Den kan vara vid en liten bäck eller längs en liten skogstjärn, lite mossa på en stubbe eller ljuset som bryts i en sten i kvällsljuset. Det är verkligen inte mycket som behövs för att timmarna ska fly i väg när jag går och ”botaniserar” med kameran.

Jag minns så väl den regniga septemberdagen i ett av världens största lavafält, Eldhraun på södra Island. Stannade till med bilen vid en parkeringsplats. Tog kameran och gick försiktigt ut bland de mossiga lavastenarna. Det enda jag fick tänka på var att jag fick gå försiktigt, mycket försiktigt, så att jag inte skulle ramla ned i en håla. Och givetvis att jag i mitt intensiva motivletande inte skulle råka gå vilse. Vad jag kunde bedöma såg det precis lika ut flera mil i varje riktning… Timmarna flög i väg och jag hann knappt mer än ett trettio tal meter från vägen. Det duggregnade nästan hela tiden, så jag var ganska blöt när jag gick tillbaka till bilen. Men nöjd och belåten var jag också, med några exponerade filmrullar i fickan. Ändå hade jag också arbetat med bara en kamera och ett objektiv hela tiden; en Nikon F3 och en 28mm vidvinkel. Nästan samtliga bilder var också på bländare 22, och med få undantag hade jag använt ett avtonat gråfilter. Ett filter jag med jämna mellanrum fick torka rent för regndroppar.

(Is, 1999)

Ett annat gyllene tillfälle var en vinterdag 1999 då jag hade tagit mig ut till Sandön utanför Ängelholm i Skåne. Längs stranden hade det lagt sig ett täcke av spännande is med allehanda fascinerande mönster. Vill minnas att det gick ett antal timmar med makroobjektivet (105mm), oftast nedbländat till 32 för att få ett så stort skärpedjup som möjligt i de små utsnitten. Ge mig lite is på en mindre yta, och jag kan hålla på där en hel dag! Så är det för mig, varje gång – och varje vinter! Visst kan det stundtals bli rätt kallt, men det gäller att klä sig varmt – och givetvis inte ha långt till termosen med varmt kaffe…

Längs stranden mellan piren och Norra Kallbadhuset i Helsingborg i Skåne har jag också varit många gånger. Oftast när den brinnande kvällssolen gick ned bakom Helsingør på andra sidan sundet. Särskilt under vintern och senhösten när kvällssolen var rödare och skuggorna blåare. Antingen med vidvinklar eller telen, oftast med minsta bländaröppningarna 22 eller 32 – och längre slutartider med dimmigt och ”mjölkigt” vatten. Under perioder kunde jag vara här nästan varje kväll, och det blev hela tiden nya bilder. Stenen i kvällsljuset är vid ett sådant tillfälle. Med 300mm kunde jag göra en enkel bildkomposition med få element, och den längre slutartiden gjorde vattnet dimmigt. Nästan varje gång jag var där blev jag också uppmärksammad av andra som gick längs strandpromenaden. Har man stått på samma ställe under en timme och ”glott” ned i stenarna är det nog svårt att undvika uppmärksamheten…

(Sten i kvällsljus, 1986)

2 reaktioner på ”Att ständigt snubbla i motiv…

  1. Härliga bilder och text.

    Lavafältet du beskriver verkar verkligen vara något alldeles speciellt. Bilden därfrån gör stort intryck på mej.
    Vet inte varför den gör det, men jag får en lust att krama allt det gröna och i förlängningen Naturen.

    Is är verkligen något speciellt att fotografera.
    Vi har ju haft tur (alla håller inte med mej om just ordet ”tur” 🙂 ) ett par år med frusen Vättern,
    och jag vet inte hur många timmar jag kravlat runt på isen
    utanför Visingsö.
    Blev förskräck en gång när jag upptäckte att det helt
    plötsligt var vatten under mej, där jag låg på mage på isen.
    Men det var bara jag som hade tinat upp lite is.

  2. Tack Anders! 🙂
    Misstänker att du skulle känna det samma som jag kände, där i Eldhraun. Jag har även lyckats frysa fast när jag lagt på sjöis tillräckligt länge. Hände under vintern 1985 när jag låg vid en vak och fotograferade knipor och sångsvanar. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s