Att ge sig tiden att se…

(Skymningsljus, 1988)

Jag vet att det är lätt att bli flackig med blicken, att känna en inre stress och jäkt – och sedan börja övertyga sig själv om att det inte finns något av värde att se. Och jag vet så innerligt väl att det är fel, men det är lätt att ta med sig de mindre bra funderingarna när man ska fotografera. Funderingar som handlar om allt möjligt annat än just motiven och bilderna. Det kan vara svårt att rensa hjärnan stundtals, men det är just det man måste göra. Få bort allt ovidkommande och fullt ut känna att jag är ”här och nu”. Att fullt ut bli ”ett med naturen” är för mig en förutsättning, om jag ska kunna börja ta in alla de intryck som finns runt mig.

Jag är ofta mycket trögstartad, det tar tid för mig att ”sjunka in” på en plats. Att börja se och känna, så att jag kan bli mer mottaglig. Ofta kan det dröja ett par timmar på en plats innan jag känner att jag ”är i gång” med att se motiven och bilderna. Visst, jag kan ibland också vara extremt snabb. Jag har varit i situationer med djurmöten där jag varit så snabb, att hjärnan inte hunnit reagera innan jag lyckats göra en hel bildserie. På en flygande fågel eller ett springande djur. Där det verkar som om jag agerade på ren instinkt, kanske som ett resultat av att jag hållit på med att fotografera under så många år. Men oftast är jag trög och behöver lång tid innan bilderna börjar komma.

(I skogen, 2011)

Jag tror att detta handlar mycket om att jag hela tiden också vill utveckla mitt fotograferande. Jag vill kunna känna att jag har kommit längre i mitt bildskapande för varje år som går. Prestationskraven blir ju inte mindre med åren precis, men det handlar kanske mest om att jag vill känna att mitt fotografiska seende hela tiden också kan utvecklas. Ger jag bara mig själv tillräckligt med tid när jag fotograferar, har tillräckligt skärpta sinnen och kombinerar det jag ser med de erfarenheter jag har sedan tidigare – då kommer också de bilderna jag söker efter. Det handlar alltså om att jag måste ge mig själv tiden att se.

Att se är fotografens viktigaste egenskaper. Däri ligger konsten inom fotografin – i seendet. Med åren utvecklas detta seende alltmer; i kombination med den fotografiska tekniken, känslan för bildkomposition och att kunna vänta in det rätta uttrycket. Hela tiden då givetvis på visuella grunder. Att kunna omsätta ett motiv man ser i naturen till en bild med starka visuella kvaliteter. För mig har detta dock inte kommit plötsligt, utan jag tror jag fick hålla på i runt tio år innan jag kunde känna att jag började få kontroll över hur jag kunde lyckas skapa bilder – som fungerade som BILDER. Det dröjde tio år innan jag kände att slumpen var en mindre viktig faktor i mitt bildskapande.

(Orion, 2006)

Idag har jag kommit dithän i mitt fotograferande att jag alltid har med mig bra bilder hem från utflykterna. Har jag bara gett mig tillräckligt med tid för att se och skapa, då vet jag också att jag har bilder som fungerar och är bra. Det händer givetvis att jag fortfarande är slarvig, mindre genomtänkt och okoncentrerad. Och då blir det givetvis sämre bilder, nu idag som i början av min karriär. Även om jag givetvis märkt att de sämsta bilderna idag är betydligt bättre än de sämsta bilderna för tio år sedan. Man utvecklas ju hela tiden – även om kraven jag ställer till mig själv riktigt nog är högre idag, så kommer inte ”djupdykningarna” lika ofta.

Att se handlar också om vana. Efter mer än trettio år som aktiv naturfotograf, så kan jag säga att jag idag inte kommer ihåg hur det är att vara en icke-seende fotograf. Jag kan inte föreställa mig hur icke-fotografer ser på sin omgivning. Mitt sätt att se idag är så samankopplat med att fotografera, att när jag ser så ser jag automatiskt både motiv och bilder. Jag ser detaljer och samanhang, jag ser förgrunder och bakgrunder – och jag kan faktiskt föreställa mig det jag ser med olika brännvidder! Även om jag idag är i samanhang utan kamera, så utvecklar jag alltså också mitt fotografiska seende. Ibland till och med helt omedvetet!

(Duvhök, 2008)

Ser jag en vacker solnedgång tänker jag automatiskt på bildmöjligheter. Ser jag ett rådjur vid skogskanten tittar jag automatiskt efter intressanta bimotiv, gör omedvetna bedömningar av ljuset – och kan göra en färdig exponering, enbart med ögonen! När jag ser något börjar jag alltså direkt med att visualisera, jag börjar automatiskt att föreställa mig färdiga bilder. Helt utan kamera. Efterhand som åren går har jag alltså upptäckt att jag ständigt fyller på mitt förråd av kunskap, även när jag inte tänker på det…

Idag vet jag att allt jag ser är motiv och underlag för potentiella bilder. Jag vet också att man som fotograf aldrig behöver gå runt och leta. Att leta efter de mest speciella motiven som ger de mest unika bilderna, det är egentligen ett helt onödigt arbete. Har jag inga klara bildidéer så hittar jag inga övertygande motiv.  Börjar jag leta för mycket är det alltså lätt att bli flackig med blicken, och att detta skapar en inre stress och jäkt. Prestationsångesten kommer då som ett brev på posten, där man långsamt kan börja övertyga sig själv om att det inte finns något av värde. Om jag inte ger mig själv tiden att se, då kommer jag också missa de gyllene möjligheterna – de där gyllene ögonblicken som ju ger de riktigt bra och speciella bilderna.

(Träd, 2012)

Annonser

6 reaktioner på ”Att ge sig tiden att se…

  1. Du har så rätt i det du säger. Nu har jag ju långt ifrån din erfarenhet MEN jag märker själv att mitt seende har utvecklats och i stunder när allt stämmer runt mig ser jag bilder, motiv i saker som min omgivning kanske inte gör. Jag har lång väg kvar att vandra men jag känner att jag utvecklas och det är nog det viktigaste. Att man inte stannar i utveckling utan är nyfiken! Tack för ett inlägg som fick mig att tänka efter… 🙂

  2. Jag minns inte om det var Lennart Broborn eller Jan Grahn som jag en gång hörde säga: ”Kameran öppnar dina ögon och visar dig vägen till tingens innersta väsen.” Jag tycker det stämmer så bra – bara det att iaktta världen genom en ruta med svart runt omkring. Kaoset blir lite mera hanterbart.
    Nedersta bilden ”Träd 2012” är ett bra exempel på det.
    Hälsningar
    L

  3. Tack Anki och Lars Eric! 🙂
    Anki: Man ska inte se det som man har långt att vandra, utan man ”bara vandrar”. 🙂
    Lars Eric: Tycker det låter som något både Lennart och Jan kan ha sagt. Och jag håller ju givetvis med! 🙂

  4. Klockrent! Det därmed att det tar ett par timmar innan man har fått stillat hjärnan så att man ser, det känner jag igen. Oftast hamnar de första bilderna i datorns papperskorg direkt.
    Dessutom blir den närmaste omgivningen lite ifrågasättande om ens hälsa när man ser motiv även när inte kameran är med:-).

  5. Jag har bortemot 60 års fotograferande bakom mig – tyvärr inte lika mycket framför – men minns sexti – sjuttital när man gick omkring och tittade på världen genom en tom diaram (alltid en i bröstfickan). Då var ens hälsa verkligen ifrågasatt … Men idén var inte så dum och filmen var dyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s