Bildtitelns vara eller inte vara…

(1)

Ska en bild ha en bildtitel eller inte? Ska bildtiteln var styrande från fotografens sida, eller så öppen som möjligt? Just dessa två frågeställningar har jag hört ett stort antal gånger genom karriären. Och det är två frågeställningar som jag själv har rätt svårt att ta ställning till. Å ena sidan tycker jag att fotografiet oftast blir bedömt genom rätt låsta normer; kopplade mot både motivets orginalitet och teknikens briljans. Ett ovanligt motiv förmedlat med högsta möjliga fotografiska teknik, når oftast de största hyllningarna. Sedan måste den fotografiska bilden ofta har kopplingar mot gängse normer, regler och infallsvinklar – för annars förlorar vi fotfästet till hur vi ska kunna rangordna och kvalitetsbedöma. Den fotografiska bilden får helst inte avvika för mycket, då vet vi inte hur vi ska möta bilden.

Å andra sidan så gillar jag att kommunicera med bilderna, ibland med mer ovanliga infallsvinklar. Vilket ibland kan synas i mina val av bildtitlar. Bildtiteln får gärna förstärka en bilds mer komiska infallsvinkel, vilket bildtiteln också kan vara med om att indikera. Den första bilden här är en sådan. ”Steglits”, står det… En bild nästan helt utan några detaljer eller referenser. Dessutom med en mycket öppen komposition, för just att förstärka detta. Sedan en liten ”svart klutt”, så då måste vara steglitsen… Inga vingar, utan bara en liten rund form. Det är just detta som då måste vara steglitsen, då inga andra synliga eller konkurrerande elementer syns i bilden. Lägg därtill att steglitsen är en mycket liten och färggrann fågel, lagom skygg och svårfotograferad – det finns många naturfotografer som har steglitsen på sin önskelista över favoritmotiv. Detta är med på att förstärka det absurda och humoristiskt surrealistiska i bilden – och då förstärkt genom just bildtiteln.

Bilden visar också en steglits, fast det inte har så stor betydelse egentligen. Jag kunde valt ”svarthakad buskskvätta” med ungefär samma effekt. Men nu är det ju steglits, så därför fick det bli så. Att kalla bilden för ”Fågel” eller ”Flykt” skulle definitivt inte gett samma effekt. Eller om jag skulle valt något så öppet som ”Ingen titel”.

(2)

Solnedgångar gillar vi! Tror egentligen inte att det finns någon människa som ärligt kan säga att de hatar solnedgångar, annat än i provokativt syfte då förstås… Vi har alla ett särskilt förhållande till solnedgången, och de flesta har en positiv form. Solnedgången är vacker, rogivande, romantisk, färggrann, dramatisk, underbar… Detta tydliga och klara förhållande till solnedgången påverkar även fotografernas bilder av den. Bilderna underordnas solnedgången, då motivet är så starkt i sig själv. Detta gör att de flesta solnedgångsbilder blir rätt passiva eller tråkiga – som bilder! Och det spelar liksom ingen roll hur fantastisk vacker solnegången är, bilderna blir passiva. Kanske är det också så att ju vackrare solnedgången är i verkligheten, desto mer passiva blir bilderna. Det räcker att fotografen finns där, ställer in skärpan och får till exponeringen någorlunda hyffsat – det är tillräckligt för oss att gilla bilden. För som sagt; motivet och tekniken är för många av oss det viktigaste. Inte bilden i sig.

Bilden på solnedgången är en sådan som avviker. Få element med två tydliga fält; ett svart i nederkant och sedan ett stort rött fält. Vi kan föreställa oss ett svart hedlandskap eller så är det havet. Det röda fältet ser vi direkt som kvällsfärger på himlen. Men sedan har vi den konstiga ”solen”, eller är det ett litet moln som bryter kvällssolens ljus? Nu är det faktiskt solen, precis som den ser ut sekunderna innan den försvinner i havet. När solen ser ut som detta tror våra ögon att solen redan gått ned. Den är för svag och liten. Därför använde jag också en mycket lång brännvidd för att fånga just detta. 2400mm, för att vara helt korrekt. Ett 600mm tele med två konvertrar. Det blev en bild på något man i normala fall inte kan se med våra ögon. Med en så ”banal” bildtitel som ”Solnedgång” blir detta än tydligare. Vi nickar igenkännande, men förvånas samtidigt över hur solnedgången ser ut i bilden.

Och när vi förvånas blir vi nyfikna. Nyfikna bildbetraktande fotografer börjar då automatisk fråga om motivet och om tekniken. Är motivet svårt och tekniken svår att bemästra, då blir vi imponerade. Oftast helt utan att egentligen ha sett BILDEN…

(3)

Bildtitlarna kan också vara ännu mer styrande, så att de också tar över bilden helt och hållet. Det visar vilken styrka bildtiteln också kan ha. Som bilden från Trollsjön utanför Mullsjö. Med titeln ”Här drunknade Anna Johansson” blir vi bergtagna av bilden så till den milda grad att vi sedan inte kan släppa den. Detta helt utan att bilden i sig själv kan förmedla detta på annat sätt än att vi ser eller kan föreställa oss att det är en sjö eller skogstjärn. Vi ser ett ensamt näckrosblad, och vi kan förstå att det är träd som speglar sig i bildens överkant. Mer säger inte bilden i sig själv, den är ganska öppen eller abstrakt i sitt bildspråk – så vad bilden egentligen föreställer eller förmedlar är lika mycket upp till bildbetraktarna och deras preferenser.

Vad jag vet har ingen Anna Johansson drunknat här i verkligheten, utan bildtiteln är enbart ett exempel på hur vi reagerar på bildtiteln.

Bilden ”Längtan” avslutar mina exempel denna gång. En bildtitel som är såpass öppen, att den kan egentligen visa vad som helst. Ordet ”längtan” säger allt eller inget på samma gång. Ungefär som om en fotograf säger ”jag ville förmedla en känsla”… Det säger egentligen inget, om man inte kommer med följdfrågan: Vilken känsla då? Längtan efter vadå? Bildtiteln finns alltså där, men den är såpass öppen att den inte upplevs som styrande. Men vi kanske tittar på ljuset, de mörka grenarna som sträcker sig mot ljuset. Vi ser två trädskuggor, nästan som ett par. Vi börjar leta symbolik i ”partänkandet” och vi börjar förstå bilden. Vi ser också andra element som ”risighet”, ”större granar och tunnare grenar”, ”en mörk högerhalva”, vi ser ”några ensamma små löv”… Långsamt får vi ihop helheten.

Jag använder själv oftast bildtitlar, om inget annat än för att indentifiera bilderna och skilja dem från varandra. Ungefär som att ge boken eller musiklåten en titel. Någon form för titel måste ju finnas där, för att vi ska kunna skilja alstren från varandra. Men jag är inte alltid genomtänkt i mina val, ibland är de hastigt tillkomna utan någon större tanke. Men i bilder där jag vill förmedla ”något mer”, så finns titeln där. Även om jag så innerligt väl vet att det finns personer som inte gillar ”styrningen” utan vill kunna titta på bilderna med så öppna ögon som möjligt.

(Bild 1 – Steglits, 2007)
(Bild 2 – Solnedgång, 1993)
(Bild 3 – Här drunknade Anna Johansson, 2008)
(Bild 4 – Längtan, 2009)

(4)

Annonser

Flickslända i flykt…

(Flickslända, 2012)

En bild från idag. Stannade till vid en liten myrgöl mitt ute på mossen. Överallt flög det flicksländor och trollsländor. Detta är en av bilderna.

Pentax K20D, 250mm, bl 6.3, 1/320 sek och 100 ISO.

Less is more…

(Ett moln, 2006)

(Ett flygplan, 2006)

(Höstlöv, 2006)

(Morgonljus, 2012)

(Solnedgång, 1995)

Bilder med få element. Mycket få element. Nästan inga element alls. På gränsen till det surrealistiska, eller humoristiska.

Less is more.

Fasan…

(Fasantupp 1, 2012)

(Fasantupp 2, 2012)

(Fasantupp 3, 2012)

(Fasanhöna, 2012)

En bildserie på fasan från Hagelberg utanför Skövde i Västergötland, 16 augusti 2012.

Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/1000 sek och 100 ISO.

Till mina vänner…

(Tornseglare, 2012)

Jag vill rikta mitt djupaste tack till alla mina vänner. Tack för era fantastiska kommentarer här i bloggen, era otroligt fina mejl, allt stöd på Facebook, alla vänliga telefonsamtal och sms. Livet hade varit oerhört fattigt utan er, och jag vill därför uttrycka min största värme till er. Orden kan inte tillräckligt visa min stora uppskattning. Tack!

(Tornseglarna fotograferade jag 25 juli 2012 här i Mullsjö. Pentax K20D, 78mm, bl 5.6, 1/400 sek och 400 ISO)

Spegeltele…

(Fiskmås, 1988)

(Havstrut, 1988)

(Skogshare, 1999)

(Mjölkört, 1991)

(Ejder, 1989)

Jag har arbetat med olika spegeltelen helt sedan 1983. Oftast med både 500mm och 1000mm. Ibland använde jag också konverter så att jag hade tillgång till 2000mm. Idag har jag kvar en 500mm som jag använder med jämna mellanrum, dock inte lika ofta som tidigare. Ett tag var det faktiskt så att jag arbetade mer med spegeltelen än vanliga telen. Jag gillar att spegelten har lägre kontrast, vilket gjorde gjorde det alldeles fantastiskt att använda till vita fåglar i skarpt solsken – utan att högdagrarna blev utfrätta. Dessutom är ju närgränsen oftast fantastisk på spegeltelen. Den svaga ljusstyrkan däremot kunde vara ett dilemma, att fotografera på frihand var oftast omöjligt.

Sedan har vi ju donut-ringarna; ibland till fördel, ibland till nackdel… Smaken är ju som baken.

Skogsharen är med 500mm. Fiskmåsen, havstruten och mjölkörten är med 1000mm. Ejdern med 2000mm. Samtliga bilder är från Skåne och fotograferade med Nikon F3. Kodachrome 25 och 64.

Rörelseoskärpa…

(Lappuggla, 2009)

(Tornseglare, 2012)

(Räv, 2005)

(Kronhjort, 1988)

(Råbock, 2008)

Sedan 1980 har jag arbetat rätt mycket med rörelseoskärpan som uttrycksmedel. Är mycket fascinerad av den känsla som förmedlas när djur är i rörelse, och där jag genom längre slutartider får fram hela rörelsemönstret.

Lappugglan är från Maden utanför Söderhamn i Hälsingland, 2 januari 2009. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/15 sekund på 100 ISO. Tornseglaren är härifrån Mullsjö, 24 juli 2012. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 230mm. Bländare 11 och 1/25 sekund på 100 ISO. Räven är från Henninge i Hälsingland, 10 augusti 2005. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 85mm. Bländare 4.5 och 1/10 sekund på 200 ISO. Kronhjorten är från Skåne i november 1988. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 300mm. Bländare 8 och 1/15 sekund med Kodachrome 64. Råbocken är från Östansjö utanför Söderhamn, 8 maj 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/10 sekund på 400 ISO.