Skräddare…

(Skräddare 1, 2006)

(Skräddare 2, 2006)

(Skräddare 3, 2006)

(Skräddare och dagslända, 2006)

Under de senaste 6-7 åren har jag till och från fotograferat rätt mycket skräddare. Jag fascineras mycket av skräddarens liv där på vattenytan, men det kan också ge rätt många spännande bilder. Med ljus, brytningar och perspektiv. Här en serie bilder från Fagersand i Hälsingland, 7 augusti 2006.

(Samtliga bilder med Nikon D100 och 400mm)

Annonser

Ladusvalor…

(Ladusvala 1, 2012)

(Ladusvala 2, 2012)

(Ladusvala 3, 2012)

(Ladusvala 4, 2012)

En bildserie på ladusvalor i flykt mot kvällshimlen, från 23 augusti 2012.

(Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/5000 sek och 100 ISO)

Underhållning, beröring eller upplysning…

(Grillplatsen, 2006)

Fotografi kan vara hur mycket som helst, eller hur lite som helst. Det finns de fotografer som fotograferar för att det är ”en kul grej”, det finns de som fotograferar för att ”man vill visa sina känslor” och det finns de som fotograferar för att ”man vill förmedla något”. Vilken fotograf är du?

Hur djupt sitter fotointresset? Hur engagerad är du i ditt fotograferande? Varför fotograferar du egentligen? Om fotografin inte funnits, hade du då hållit på med en annan estetisk eller konstnärlig verksamhet?

Det finns fotografer som fotograferar för att det är spännande, fränt eller lattjo. Som går genom livet med ett lättsamt skratt; lagom ytligt – och tycker allt bara är kul. Fotografer som egentligen inte har något att berätta med sitt fotograferande – de fotograferar för att ha något att göra som man tycker är intressant och varierande. Kanske en kul hobby, eller så har man en professionell verksamhet där kundernas efterfrågan är det man enbart sysslar med – något eget personligt skapande är inget man ser vitsen med… Utvecklandet ligger i att köpa in en ny kamera eller ett nytt objektiv, eller så hoppar man på någon fräck bildtrend för att få en ny utmaning. Bilderna som produceras visar också detta; de saknar djup och temperament. Målet med bilderna är att underhålla – blir det sedan någon form för framgång så är det en bonus.

Jag har mött ett antal sådana fotografer genom livet.

(Kvällsljus, 2007)

Sedan finns det fotografer som vill beröra och förmedla ”något mer” med sina bilder. Man är kanske inte alltid så smidig eller lättsmält, bilderna finns där för de som vill se. Målet är kanske heller inte att få största möjliga uppmärksamhet eller framgång, fotograferandet ligger på ett mer personligt plan. Man fotograferar för sin egen skull, använder den egna personligheten som filter eller som sluss. Vilken kamera eller objektiv man använder saknar betydelse, det är viktigare att utrustningen kan ge de bilder man önskar. Kanske experimenterar man med något ”konstigt” filter, provar en billig plastkamera som Holga – och är givetvis mycket noga med att lita till den viktiga impulsiviteten eller ”känslan”.

Många av dessa fotografer är amatörfotografer då deras bilder inte anses vara kommersiellt gångbara eller framgångsrika. Men jag känner flera som arbetar professionellt, mer som konstfotografer, mot den högst osäkra konstmarknaden. Några blir miljonärer på sin konst, men de flesta lever tyvärr under existensminimum. Hellre fattig, men ärlig i sitt konstnärliga skapande – än rik och prostituerad! Jag känner många konstnärer som brinner för sitt skapande så djupt i själen att de verkligen skulle kunna dö för sin konst.

Man kan undra varför det är så viktigt att skapa bilder och förmedla ”något” genom bilderna, ibland helt utan att någon köper alstren. År efter år, genom motgång efter motgång – med samma intensitet och glöd. Varför? Om ingen vill se, eller kan förstå – varför väljer man då genom ett helt liv att fortsätta med skapandet?

(Möte, 2008)

Det finns även fotografer som vill berätta en historia. Något viktigt, något revolutionerande, något intressant. Fotografer som väljer bildspråket som uttrycksmedel, istället för text eller musik. Fotografiska bilder som finns där för att läsas, eller att lyssna till. Som vill säga något till alla, eller åtminstone till de som kan läsa eller lyssna till bildspråket. Dokumentära fotografer eller konceptuella fotografer. Några väljer mer abstrakta uttryckssätt, andra är mer konkreta. Men berättandet finns där; antingen det handlar om filosofiska resonemang eller att man är tydligt samhällskritisk.

Fotograferna är verkligen ingen enhetlig skara av människor. Vilket inte heller bildbetraktarna är. De som tittar på våra bilder, de som vi kommunicerar med, de som köper bilderna.

Jag glömmer aldrig den personen som kom fram till våran monter på en fotomässa i Nacka för några år sedan. Vi satt där med boken ”Min plats i ljuset” och många kom förbi och bläddrade intresserat. Lagom intresserat, skulle man kanske hellre kunna säga. Efter ett tag med lättsamt bläddrande i boken ställde han plötsligt frågan: Finns det tekniska datan till bilderna? Jag fick då säga att det längst bak i boken enbart informerades om kamera, objektiv och plats – inget om bländaröppningar, slutartider eller eventuella filter. Intresset för boken dök då som en sten, och han gick vidare…

Är detta ett tecken på att boken inte är tillräckligt bra, eller är det så att just ”Min plats i ljuset” var fel bok för honom? I vilket fall som, så var kanske inte en fotomässa rätta auditoriet…

(Ren, 2008)

Köper ni en bok med fotografiska bilder för att underhållas, beröras eller upplysas? Ska boken vara snygg och vacker, gripande och omvälvande – eller vill ni enbart bli upplysta och belärda? Köper ni enbart fotografiska läroböcker, eller skulle ni kunna köpa en fotografisk bildbok – ibland helt utan några textavsnitt? Skulle ni verkligen köpa en fotografisk bild från en annan fotograf och ha på väggen hemma?

Under alla år är det ”samtalet” som alltid varit det mest intressanta för mig. Samtal kring livet och livets innehåll. Jag är en sådan konstig ”djuping” som gärna söker utvecklande samtal med andra människor. Det rent ytliga, tillrättalagda, kommersiella, fräcka, trendiga – där är jag helt borta! Det blir för ointressant och är sällan utvecklande. Men jag är inte enbart kritisk till detta – jag är faktiskt rätt fascinerad av ”fenomenet”. Kan man beröra och påverka människor som är ytliga? Kan de mer ”konstiga” bilderna också vara viktiga även för människor som enbart söker det ytliga? Jag tror faktiskt det.

Men jag skulle aldrig under några omständigheter förändra mitt bildskapande efter vad andra tycker jag ska göra. Detta även om samhället enbart bestod av människor som flitigt använder pekpinnar – eller att inga skulle köpa mina bilder, mina böcker eller läsa min blogg. För mig handlar inte fotograferandet om framgångar eller uppmärksamhet, det handlar helt och hållet om att existera.

Jag kan vara både barnslig och naiv. Jag är en mycket social person och älskar att umgås med andra människor. Jag kan skoja friskt och skratta högre än de flesta. Men jag är samtidigt alldeles för konstnärlig i mitt sinne för att enbart vara ytlig. Jag har inget emot att underhållas – men jag vill även beröras och upplysas. Och att fotografera brinner jag verkligen för, fullkomligt på riktigt – på livstid!

(Död tumlare, 2007)

Djur i sin miljö…

(Älgtjur, 2010)

(Räv, 2009)

(Fälthare, 2008)

(Storlom, 2008)

(Råget, 2009)

Djur måste verkligen inte vara stora och nära i bilderna. Bilderna måste verkligen inte enbart vara i färg. Genom alla år har jag haft en förkärlek för miljöbilder på djur, och jag älskar det svartvita. Visar därför en serie på fem olika djur i svartvitt där miljön är en viktig del av bilden..

Älgtjuren är från Mullsjöskogarna, 4 december 2010. Pentax K7 och 48mm. Räven är också från Mullsjöskogarna, 13 november 2009. Pentax K7 och 18mm. Fältharen är också från Mullsjöskogarna, 22 juni 2008. Nikon D200 och 400mm. Storlommen är från Iljungen i Hälsingland, 3 augusti 2008. Nikon D200 och 400mm. Rågeten är från Skog i Hälsingland, 14 juli 2009.

Bildtitelns vara eller inte vara, del 2

(1)

(2)

(3)

(4)

Alternativet är att vi inte får veta något som helst. Vi får inte veta vilket motiv vi ser, hur bilden blivit till, vart bilden är ifrån… Enbart årtalet jag gjorde bilden.

Hur upplever vi bilderna? Kan vi bedöma dem? Kan vi gilla eller ogilla? Vad säger bilderna, helt utan någon form för ”styrande” information?

Gillar vi mest de bilderna där vi kan gissa rätt; om motivet, situationen, platsen, tekniken?

(Bild 1 – Ingen titel, 1996)
(Bild 2 – Ingen titel, 2001)
(Bild 3 – Ingen titel, 1985)
(Bild 4 – Ingen titel, 2011)