Bildtitelns vara eller inte vara…

(1)

Ska en bild ha en bildtitel eller inte? Ska bildtiteln var styrande från fotografens sida, eller så öppen som möjligt? Just dessa två frågeställningar har jag hört ett stort antal gånger genom karriären. Och det är två frågeställningar som jag själv har rätt svårt att ta ställning till. Å ena sidan tycker jag att fotografiet oftast blir bedömt genom rätt låsta normer; kopplade mot både motivets orginalitet och teknikens briljans. Ett ovanligt motiv förmedlat med högsta möjliga fotografiska teknik, når oftast de största hyllningarna. Sedan måste den fotografiska bilden ofta har kopplingar mot gängse normer, regler och infallsvinklar – för annars förlorar vi fotfästet till hur vi ska kunna rangordna och kvalitetsbedöma. Den fotografiska bilden får helst inte avvika för mycket, då vet vi inte hur vi ska möta bilden.

Å andra sidan så gillar jag att kommunicera med bilderna, ibland med mer ovanliga infallsvinklar. Vilket ibland kan synas i mina val av bildtitlar. Bildtiteln får gärna förstärka en bilds mer komiska infallsvinkel, vilket bildtiteln också kan vara med om att indikera. Den första bilden här är en sådan. ”Steglits”, står det… En bild nästan helt utan några detaljer eller referenser. Dessutom med en mycket öppen komposition, för just att förstärka detta. Sedan en liten ”svart klutt”, så då måste vara steglitsen… Inga vingar, utan bara en liten rund form. Det är just detta som då måste vara steglitsen, då inga andra synliga eller konkurrerande elementer syns i bilden. Lägg därtill att steglitsen är en mycket liten och färggrann fågel, lagom skygg och svårfotograferad – det finns många naturfotografer som har steglitsen på sin önskelista över favoritmotiv. Detta är med på att förstärka det absurda och humoristiskt surrealistiska i bilden – och då förstärkt genom just bildtiteln.

Bilden visar också en steglits, fast det inte har så stor betydelse egentligen. Jag kunde valt ”svarthakad buskskvätta” med ungefär samma effekt. Men nu är det ju steglits, så därför fick det bli så. Att kalla bilden för ”Fågel” eller ”Flykt” skulle definitivt inte gett samma effekt. Eller om jag skulle valt något så öppet som ”Ingen titel”.

(2)

Solnedgångar gillar vi! Tror egentligen inte att det finns någon människa som ärligt kan säga att de hatar solnedgångar, annat än i provokativt syfte då förstås… Vi har alla ett särskilt förhållande till solnedgången, och de flesta har en positiv form. Solnedgången är vacker, rogivande, romantisk, färggrann, dramatisk, underbar… Detta tydliga och klara förhållande till solnedgången påverkar även fotografernas bilder av den. Bilderna underordnas solnedgången, då motivet är så starkt i sig själv. Detta gör att de flesta solnedgångsbilder blir rätt passiva eller tråkiga – som bilder! Och det spelar liksom ingen roll hur fantastisk vacker solnegången är, bilderna blir passiva. Kanske är det också så att ju vackrare solnedgången är i verkligheten, desto mer passiva blir bilderna. Det räcker att fotografen finns där, ställer in skärpan och får till exponeringen någorlunda hyffsat – det är tillräckligt för oss att gilla bilden. För som sagt; motivet och tekniken är för många av oss det viktigaste. Inte bilden i sig.

Bilden på solnedgången är en sådan som avviker. Få element med två tydliga fält; ett svart i nederkant och sedan ett stort rött fält. Vi kan föreställa oss ett svart hedlandskap eller så är det havet. Det röda fältet ser vi direkt som kvällsfärger på himlen. Men sedan har vi den konstiga ”solen”, eller är det ett litet moln som bryter kvällssolens ljus? Nu är det faktiskt solen, precis som den ser ut sekunderna innan den försvinner i havet. När solen ser ut som detta tror våra ögon att solen redan gått ned. Den är för svag och liten. Därför använde jag också en mycket lång brännvidd för att fånga just detta. 2400mm, för att vara helt korrekt. Ett 600mm tele med två konvertrar. Det blev en bild på något man i normala fall inte kan se med våra ögon. Med en så ”banal” bildtitel som ”Solnedgång” blir detta än tydligare. Vi nickar igenkännande, men förvånas samtidigt över hur solnedgången ser ut i bilden.

Och när vi förvånas blir vi nyfikna. Nyfikna bildbetraktande fotografer börjar då automatisk fråga om motivet och om tekniken. Är motivet svårt och tekniken svår att bemästra, då blir vi imponerade. Oftast helt utan att egentligen ha sett BILDEN…

(3)

Bildtitlarna kan också vara ännu mer styrande, så att de också tar över bilden helt och hållet. Det visar vilken styrka bildtiteln också kan ha. Som bilden från Trollsjön utanför Mullsjö. Med titeln ”Här drunknade Anna Johansson” blir vi bergtagna av bilden så till den milda grad att vi sedan inte kan släppa den. Detta helt utan att bilden i sig själv kan förmedla detta på annat sätt än att vi ser eller kan föreställa oss att det är en sjö eller skogstjärn. Vi ser ett ensamt näckrosblad, och vi kan förstå att det är träd som speglar sig i bildens överkant. Mer säger inte bilden i sig själv, den är ganska öppen eller abstrakt i sitt bildspråk – så vad bilden egentligen föreställer eller förmedlar är lika mycket upp till bildbetraktarna och deras preferenser.

Vad jag vet har ingen Anna Johansson drunknat här i verkligheten, utan bildtiteln är enbart ett exempel på hur vi reagerar på bildtiteln.

Bilden ”Längtan” avslutar mina exempel denna gång. En bildtitel som är såpass öppen, att den kan egentligen visa vad som helst. Ordet ”längtan” säger allt eller inget på samma gång. Ungefär som om en fotograf säger ”jag ville förmedla en känsla”… Det säger egentligen inget, om man inte kommer med följdfrågan: Vilken känsla då? Längtan efter vadå? Bildtiteln finns alltså där, men den är såpass öppen att den inte upplevs som styrande. Men vi kanske tittar på ljuset, de mörka grenarna som sträcker sig mot ljuset. Vi ser två trädskuggor, nästan som ett par. Vi börjar leta symbolik i ”partänkandet” och vi börjar förstå bilden. Vi ser också andra element som ”risighet”, ”större granar och tunnare grenar”, ”en mörk högerhalva”, vi ser ”några ensamma små löv”… Långsamt får vi ihop helheten.

Jag använder själv oftast bildtitlar, om inget annat än för att indentifiera bilderna och skilja dem från varandra. Ungefär som att ge boken eller musiklåten en titel. Någon form för titel måste ju finnas där, för att vi ska kunna skilja alstren från varandra. Men jag är inte alltid genomtänkt i mina val, ibland är de hastigt tillkomna utan någon större tanke. Men i bilder där jag vill förmedla ”något mer”, så finns titeln där. Även om jag så innerligt väl vet att det finns personer som inte gillar ”styrningen” utan vill kunna titta på bilderna med så öppna ögon som möjligt.

(Bild 1 – Steglits, 2007)
(Bild 2 – Solnedgång, 1993)
(Bild 3 – Här drunknade Anna Johansson, 2008)
(Bild 4 – Längtan, 2009)

(4)

Annonser

3 reaktioner på ”Bildtitelns vara eller inte vara…

  1. För mig är bildtitel en del av upplevelsen.
    Den kan vara själklar eller uppkomma efter en lång tids funderande.

    En bra bild kan höjas ytterliggare med en bra bildtitel.
    En bra titel kan rädda en haldålig bild.
    En dålig bild kan ingen titel rädda oavsett hur koncetp rikt den är.

    Speciellt har jag en tendens att återanvända delar av andra konstärers biltilar om jag medvetet använder mig av deras bildspråk. Dvs jag kopierar inte utan använder mitt eget språk men med deras formella ram.

    jag kan förstå om man fotograferar mycket så blir det lätt en sifferserie som bild titel. Jag tycker dock att det ger en känsla av ”Stock” fotograi.

    Mina funderingar över bildtiteln visar på att själva bilden öppnar betraktarens känslor medan bildtiteln öppnar för logiken. Syntesen är oslagbar.

    Jag har snöat in på Zon systemet för att få bättre kontroll över digitalkameran, läs högdagar. Kan inte du ta upp lite om detta i din blogg?
    /Thomas

  2. Det är intressant det du skriver. Det mäktigaste intrycket på mig är utan tvekan ”Här drunknade Anna Johansson, 2008”. En enkel bild men titeln ger betraktaren kunskap om att i detta lugna vatten har något hemskt inträffat varför man betraktar vattnet som lömskt och otäckt. Det finns paralleller till bildtitlar inom musiken. Som exempel kan nämnas att den ryske kompositören Dmitri Schostakovitsch komponerade bl a femton symfonier. De benämndes kort och gott Symfoni nr. 5, Symfoni nr. 9 etc. Torftiga titlar men meningen var att han ville förmedla något till lyssnaren utan någon ledtråd genom titeln. Han levde och verkade under Stalins förtryck under ett ständigt hot om att arresteras och arkebuseras för sin tonkonst som Stalin avskydde. Den ansågs vara antisovjetisk och icke folklig och hade således inget berättigande. Därmed hade personen Dmitri heller inget berättigande och kunde när som helst upphöra att existera. Han ville berätta för eftervärlden hur det var att leva med denna ständiga skräck och rädsla inför hotet att en dag bara försvinna, som många av hans vänner – författare, skådespelare, kompositörer – gjorde. Han använde sig då av musiken som vittnesmål men vågade inte benämna dem med ledande titlar utan använde sig av det neutrala Symfoni nr. 11 etc. Men som lyssnare blir man obarmhärtigt medvetet om vad han egentligen vill säga, hur det känns att vara i onåd hos en diktator. Musiken används som en förmedlare av känslor. Jag nämner detta som en parallell till enkla och intetsägande bildtitlar där mycket lämnas till betraktaren att fylla i vad man egentligen ser utan att få någon ledtråd genom titeln.
    Hälsningar Erik

  3. Tack Thomas och Erik för era mycket fina och reflekterande kommentarer! 🙂
    Thomas: Kloka tankar som jag förstår och delar. Just det med syntesen mellan känslor och logik var en mycket bra beskrivning. Zonsystemet kan vara en idé att skriva om här i bloggen, har inga riktiga öppningar för tillfället, men ska ta en fundering kring det. 🙂
    Erik: Du kommer med mycket intressanta reflektioner! Som jag känner igen och känner till. Särskilt det med att berätta allt om sig själv genom det man skapar, som finns där i alstren för de som vill se eller kan se. Ordet har ju en mer direkt form för kommunikation, än vad bilden eller musiken har. Mina bilder är hur tydliga som helst, berättar hur mycket som helst – men bildtitlarna är ofta mindre berättande just för att jag inte vill vara för övertydlig. Nu har jag ingen Stalin efter mig, men för mig handlar det mest om vem jag vill komminicera med. De som inte ser eller vill se – dessa personer är ju inte mina ”kunder”. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s