Det fantastiska blå…

(Septembernatt, 2009)

(Vinterbäck, 2003)

(Stenar, 1987)

(Nattljus, 1998)

(Senhöst, 1997)

Jag älskar de blå tonerna i naturen, något jag i synnerhet har haft svårt att dölja i ett flertal av de bilder jag hittills visat. Visar fem olika landskapsbilder med härliga blåtoner.

Första bilden är från Skinnarodden vid Femunden i Norge, 17 september 2009. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 30mm. Bländare 14 och 5 minuter slutartid på 100 ISO. Andra bilden är från Kvarnen i Söderhamn i Hälsingland, 19 januari 2003. Kameran var Nikon F5 och brännvidden 400mm. Bländare 22 och 1/3 sekund slutartid med Ektachrome 100 VS. Tredje bilden är från Norrviken utanför Båstad i Skåne, i augusti 1987. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 105mm. Bländare 32 och 8 sekunder slutartid med Kodachrome 25. Fjärde bilden är från Rössjö fiskdammar i Skåne, 15 mars 1998. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 270mm. Bländare 64 och 1 timme slutartid med Fujichrome Velvia 50. Femte bilden är från Trollehallar i Skåne, 24 oktober 1997. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 28mm. Bländare 22 och 1 sekund slutartid med Fujichrome Velvia 50 och avtonat gråfilter. Här använde jag dessutom vaselin för att softa.

Falsk och ihålig…

(Sångsvan, 1993)

Att vara bildskapare och ständigt gå runt med en ihålig känsla kan inte vara bra i längden. En ihålig känsla som oftast kommer genom oärlighet och falskhet. Jag vet! Jag har också varit oärlig, och i likhet med alla andra människor så gjorde jag också ett misstag. Genom att ljuga och vara oärlig, genom att påstå att några av mina bilder var äkta, utan att vara det. Ett misstag som jag givetvis ångrar, men som jag å andra sidan inte kan göra ogjort. Hur mycket jag än skulle önska det, att kunna skruva tillbaka klockan – för att sedan inte göra det jag gjorde.

Alla människor gör misstag här i livet, men det är inte alla som lämnas ut till spott och spä för hela världen. Att bara sedan måste acceptera att bli häcklad, mobbad eller ständigt ifrågasatt. Jag vet detta också, tyvärr!

Fast jag har även lärt mig en viktig sak i allt detta; hur fruktansvärt olika man kan välja att hantera det jag gjorde. Många blev besvikna och kände sig lurade, naturligt nog. Något jag inte har några som helst svårigheter med att förstå. Mot alla dessa har jag lämnat ett offentligt förlåt, dels här i bloggen men också i olika media. Jag har även bett om förlåt direkt till familj och nära vänner. Många har förlåtit mig idag, antingen direkt till mig eller genom olika offentliga uttalanden. Alla människor kan göra misstag, och nu hade även jag gjort ett sådant.

Men, efter en tid långt nere i den djupaste dalgång bestämde jag mig för att resa mig igen. Att komma tillbaka, att fortsätta fotografera – och att utveckla mitt fotograferande, mitt skrivande och mitt föreläsande. Med all ny erfarenhet som detta gett mig på ett personligt plan kommer det även utveckla min förmåga att undervisa i bild och foto. Även jag har nu tvingats se mörkret i konstnärssjälen, fullkomligt helt och hållet – och då genom ett ordentligt magplask!

Men nu med facit i hand, så måste jag säga att jag upptäckt nya sidor av mig som enbart kan vara utvecklande för mig som fotograf och konstnär.

(Tjäder, 2005)

Den ihåliga känslan som min oärlighet gav mig kan jag arbeta bort helt, och det är hur skönt som helst att bli av med den. Min ihåliga känsla var helt kopplad till min oärlighet. Vad jag däremot aldrig varit, och heller aldrig kommer bli någon gång, så är det att bli en falsk människa. Den ihålighet som falskheten ger, den kommer jag inte kunna känna. Tack och lov! Jag kan aldrig bli en falsk människa; en sådan som bara låtsas vara trevlig och tillmötesgående mot andra. Jag är en människa som är på riktigt! Jag skulle aldrig kunna säga något jag egentligen inte känner, jag skulle aldrig kunna le mot en annan människa – för att sedan tänka en massa negativa tankar om den människan. Jag skulle aldrig vända ryggen till en vän, jag skulle aldrig prata skit om någon annan för att få egna fördelar. Är det något jag inte gillar hos en vän, då tar jag det alltid direkt med vännen – ansikte mot ansikte. Jag skulle definitivt aldrig välja att gå ut offentligt och beklaga mig om en vän, och människor som pratar skit om mina vänner – dessa människor vill jag inte ha med att göra!

Jag skulle definitivt heller aldrig välja att anonymt häckla eller mobba någon annan människa. Jag skulle egentligen aldrig någonsin häckla eller mobba någon annan människa, det är bland det lägsta man kan göra! Mitt sätt att se det. Att förlöjliga någon annan individ med namn, det är långt under min värdighet. När jag kritiserar eller provocerar är det alltid kring en sakfråga, inte mot särskilda namngivna personer. Ni som känner mig sedan lång tid, eller som följt min blogg under flera år (även innan) – ni vet detta.

Jag väljer alltid att stödja mina vänner, och detta har alltid varit en självklarhet för mig! Jag tvekar aldrig! Och jag finns alltid där för att visa mitt deltagande. Ni som är mina vänner, ni vet redan detta.

Jag har heller inga spetsiga armbågar och går över lik för att få egen framgång. På det området är jag en usel karriärmänniska. Dessutom skulle det ge mig en ny ihålig känsla som skulle påverka mig negativt som människa – och som fotograf och konstnär. Och den människan, fotografen eller konstnären vill jag under inga omständigheter bli.

Jag har idag flera riktigt goda vänner än jag någonsin haft under mitt liv – och den rikedomen vill jag definitivt inte vara utan! Varken som människa, fotograf eller konstnär.

(Vitsippor, 2012)