Det odefinierbara…

(Spindelnät, 1996)

(Impressionism, 1987)

(Urskog, 2011)

(Is, 2012)

(Snöväder, 2012)

De mer abstrakta bilderna kan aldrig sluta fascinera mig. Redan under 1983 och 1984 började jag arbeta med ett mer abstrakt bildspråk i mitt naturfotograferande. Till en början blev det mycket rörelseoskärpa och annorlunda perspektiv, men med tiden har det abstrakta bildspråket hittat alltfler förgreningar i mitt bildskapande.

Under mina första abstrakta bildår var det långt ifrån rumsrent, särskilt inom naturfotomiljön – men med åren har intresset för abstrakt naturfoto ökat alltmer. Idag finns det många spännande naturfotografer med ett mer abstrakt bildspråk. Mycket har alltså skett under mina år som naturfotograf.

När jag är ute och fotograferar är det abstrakta bildtänket en aktiv del. Det finns där hela tiden, antingen jag arbetar med landskap eller djur. Och det som skiljer det abstrakta från det mer konkreta bildtänkandet är hur jag tänker och hur jag väljer. Samt givetvis det humöret jag har för stunden.

Gemensamt för många av mina abstrakta bilder är att de är svåra att förklara; vad som är tanken, vilken känsla jag vill förmedla – men också varför jag tycker att vissa bilder är bra och andra är mindre bra. De abstrakta bilderna är alltså svåra att konkretisera. Naturligt nog.

Här visar jag fem sådana bilder. Bilder som jag gillar! Jag har valt rätt så torftiga bildtitlar, men detta är givetvis för att jag inte vill styra bildbetraktarna för mycket. Jag vill att bilderna ska vara så öppna som möjligt, öppna för tolkningar.

Vad ser ni i bilderna? Gillar ni bilderna?

Annonser

12 reaktioner på ”Det odefinierbara…

  1. Abstrakta ytor är alltid spännande. Likväl som ditt humör påverkar dig vid fototillfället så påverkar mitt humör vid betraktandet vad det är jag ser.

    Sista bilden var intressant. Innan jag läste bildtiteln, som gav mig info om vad det var, så fascinerades jag av färg och textur. Jag kunde inte definiera det riktigt men känna ytan. En sorts skrovlighet, sandpapperslik. Möjligen har min ”akvarell”helg satt spår i tolkningen. Övningarna handlade mycket om ytor, texturer och strukturer.

    Isbilden är, för mig just nu, spännande på ett helt annat sätt. Den har en glatt textur men en stark och samtidigt spröd struktur. I den kan jag resan in i lager och gångar och skrämmas samtidigt som jag blir nyfiken på det djup som finns under och som jag inte har någon kontroll över. Funderar jag vidare på det så blir det jag/du/vi/oss. Människan, dess erfarenhet, bräcklighet och styrka. Till sommaren har den löst upp för att ta en ny form till nästa vinter. Ytan som är spröd idag kan vara en del av den starka grunden och ytterligare lager och gångar bildas.

    Den översta bilden har en hel berättelse i sig. Det ljusa, det mörka, ouppnålighet, klasskillnader, förbjuden kärlek, skiljelinjen/gränsen.

    Bilderna har mycket innehåll men är samtidigt vilsamma. Urskogen som kan verka skrämmande blir inte det i den tunga tystnaden som vilar över den. Träd, mossar, grenar bara är. Inte den döda slags tystnaden för det finns liv i dem.

    Även om du skriver att du valt torftiga bildtitlar så är de med och styr. I det här fallet talar du om vad det är du fotograferat. Den abstrakta bilden skulle jag helst se helt utan titel. (Såvida avsikten inte är att styra in betraktaren.) Att diskutera en abstrakt bild med andra betraktare och bildskaparen är givande på många sätt. Att se abstrakt konst med barn är underbart.

    Du har många gånger skrivit att man skulle bli förvånad över hur mycket en bild berättar om fotografen. Här skriver du att tanken och känslan från din sida bakom bilden är svår att förklara. Kan det vara så att man genom den abstrakta bilden visar mer av sina abstrakta sidor. De är ju inte alldeles enkla att förklara. Och alla har vi ju dem. Själv kan jag känna att jag börjar försvara mig och kanske inte ger hela historien bakom en bilds uppkomst. Jag visar en del och lämnar över den till betraktaren, jag vill inte blottlägga mig…

    Läste idag en intervju med Nina Hemmingsson, tecknare.
    ”I Trondheim utvecklade Nina en antipati mot konstvärlden. -Jag tyckte det var jättetråkigt att det skulle vara så smart hela tiden. De flesta gjorde det de hade lust med men sedan var man tvungen att konstruera någon slags förklaring till varför man hade gjort det, säger hon och fortsätter: -Jag tycker faktiskt att det måste vara okej att göra saker fast man inte vet varför. Man måste få säga :”Jag gjorde såhär för att jag hade lust.” Ja, så får någon annan hjälpa en att se vad man håller på med…

    Det här kan bli en lång diskussion. Vore kul att höra andras tankar.
    /K

  2. Katja: Att få till en diskussion kring den abstrakta bilden är jag den första att välkomna. Det finns så mycket outtalat, så mycket som är dolt under ytan – dels från bildskaparen, men också i vad bildbetraktaren kan/vill tolka in. Det är just också ”allt detta” som är intressant att fortsätta diskutera.

    Om det blir en diskussion här eller på annat håll, det får vi ju se. Jag avvaktar med att skriva mer just nu, får först se om det kommer in flera kommentarer.

    Just det med bildtitelns vara eller inte vara är också en diskussion i sig som jag kan tänka mig att återkomma till i ett eget inlägg. Jag förstår din tankar och synpunkter, håller med dig och förstår dig. 🙂

  3. Det är denna Terje jag vill se mer av! Bildkonstnären Terje! Innan du lade ner din hemsida besökte jag den ofta för att hitta inspiration innan jag själv gick ut i skogen för att hitta motiv och sjunka ner i ett lugn. Jag har faktisk alltid sett dig mer som en konstnär med kameran som redskap som lämnar mycket åt betraktaren att bestämma vad dom ser. Jag har aldrig besökt någon workshop eller träffat dig i person men det betyder inte att jag inte inspirerats av dina bilder. Dina bilder är viktiga i sig själva och jag är övertygad att många många känner samma sak. Många har nog valt att vara tysta det sista året eller reagerat på andra sätt men jag är övertygad att allt ordnar sig till slut och du når ut med dina bilder igen. Om ditt namn saknar ett slash attribut spelar ingen roll för mig, de finns minst lika många duktiga bildkonstnärer och fotografer utan som med detta. Mvh Patrik

  4. Hm … Jovisst gillar jag de här bilderna. Ser dem på samma sätt som jag såg bildmöjligheter i betonggolvet när jag var och tittade på Dalslands Konstförenings sommarsalong i Dals Långed i dag. Jovisst betraktade jag konstverken också (alla tycker jag inte om precis som jag inte tycker om – förstår – alla dina bilder) – det var tredje gången som jag var där. Men så upptäckte jag mönster och strukturer i golvet och blev helt fascinerad. Gjutstrukturer, sprickor, spilld färg. Minnen efter många utställningar. Hade bara en liten skitkamera med men ska återkomma. Dom bilder jag gör där kommer på samma sätt som dina inte att vara lättsmälta avbildningar av ett bekant och omtyckt motiv. Men det räcker för mig om någon som ser min bild säger: Va fan är det här nu då? För då vet jag att bilden har åstadkommit nån sorts hjärnaktivitet hos betraktaren. Lite mer än bara ett ytligt igenkännande av ett vackert motiv. Christer Strömholm sa en gång nåt som att: En bild som är ett exakt återgivande förblir för alltid en kopia. Varför ska man exakt avbilda ett motiv som redan finns? Jo i vetenskapligt syfte förstås. Men är det konst? Ber att få återkomma i ärendet …

  5. Tack Peter, Patrik, Lars Eric och Mia! 🙂
    Patrik: Jag blir alldeles rörd av dina fina ord, tack! 🙂
    Lars Eric: Jag förstår dig så alldeles helt förträffligt! Ditt citat från Christer Strömholm ställer jag också upp på, till ett hundra procent! Du får gärna återkomma. 🙂

  6. Första gången jag kom i kontakt med din bildvärld var när jag stod i en fotoaffär med din bok ”Min plats i ljuset” i min hand. Jag blev verkligen bergtagen! Att man kunde fotografera natur på det viset var något nytt för mig, att man kunde vara så personlig i sitt uttryck, att man lära känna dig genom dina bilder. Naturbilder kan ju så oerhört lätt bli opersonliga och intetsägande men dina är raka motsatsen. Jag är mycket förtjust i dina abstrakta bilder som inte är omedelbara, som man kan tolka och omtolka i all oändlighet utan att tröttna.
    Hälsningar Erik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s