Med egen röst…

(Eken, 1992)

Det finns något som jag har undrat över rätt länge. Något som jag tänker speciellt mycket på varje gång jag ser i en bok från en naturfotograf, eller om jag läser senaste fototidskriften där en naturfotograf presenteras. Eller för den del, om jag är ute på Internet och drunknar i en flod av naturbilder på olika hemsidor, bloggar eller communities. Varför är det så svårt att vara sig själv?

Jag förundras över varför så många naturfotografer gör så mycket som alla andra också gör så mycket… Med risk för att stämplas som en arrogant och högfärdig besserwisser känner jag att det finns så fruktansvärt månge fina och vackert likvärdiga naturbilder att jag nästan somnar av utmattning. Ofta så känner jag också att jag inte orkar se en enda perfekt och opersonlig naturbild till, utan att må illa och börja kräkas… Uff, starka ord från mig – det är sällan jag använder så starka ord. Men nu får det väl vara nog! Varför är det så svårt för en naturfotograf att vara sig själv och istället göra egna bilder?

Våra kameror blir hela tiden allt lättere att använda och vi har alltid Photoshop som en sista möjlighet på väg mot de bästa bilderna. Det är lättere att bli en duktig naturfotograf idag; vi har verktyg som underlättar och vi har verktyg som kan trolla! Men den bildmässiga revolutionen kommer inte… Något sker inom nästan alle motivgrupperingar, men bland naturfotograferna är det märkligt tyst. Där blir bara mängden ”perfekta” bilder större och större, och illamåendet starkare och starkare…

(Fiskmås, 1998) 

Jag är en stor bokälskare. Det egna biblioteket är både stort och svulstigt. På varje fotomässa eller naturfotofestival har jag varit på plats i första hand för att berika det egna biblioteket med nya upplevelser. Men det blir allt längre mellam bokköpen. Jag finner nästan aldrig något nytt… De sista åren har mina bokköp mer gått mot andra motivgrupperingar och andra fotografer. Bland nya naturfotoböcker finner jag nästen aldrig något nytt. De flesta har jag sedan innan, med andra naturfotografnamn riktigt nog, men böckerna och bilderna är de samma…

De senaste åren har jag sett samma flyktbild på havsörn i tätt snöfall, men publiserat av minst femtio olika naturfotografnamn… För inte att tala om alla dessa opersonliga tapeterna av vertikalpanorerad skog som nästan alla naturfotografer har minst tvåhundra av i det egna arkivet…

Varför är det så svårt att vara sig själv?

(Tornseglare, 2012)

Jag vill kommunicera med mina egna bilder, jag vill finna min egen klang och använda min egen röst. Jag vill inte vara en docka  i buktalarens knä. Antingen buktalaren är Frans Lanting, Jim Brandenburg, Ernst Haas eller Ansel Adams. Jag vill inte kontrolleras eller anpassas, jag vill vara mig själv!

Jag kan vara rätt osäker på många områden, men jag vill ha min egen smak! Jag vill lyssna till musik som jag gillar, inte för att låten råkar ligga på topplistan. Jag vill välja själv vilken bok jag vill läsa, vilka kläder jag vill ha på kroppen, vilken bil jag vill köra. Det handlar om mig och min egen integritet, min egen stil, min personlighet! Jag vill göra mina egna naturbilder, inte andras!

Varför ska det vara så svårt att vara sig själv?

(Is, 2012)

Fotografin är en konstform som fortfarande har svårt att nå ut som konstform. Kanske kan det vara för att de personer som har konstnärliga ambitioner sällan blir fotografer eller känner en attraktion av fotografin som uttycksmedel. Det kanske är några som blir fotografer iallafall, men hur många av dessa blir naturfotografer?

De flesta som blir naturfotografer är ofta sådana människor som verkar ha lärt sig att inte ha en egen smak, eller ett genuint skaparintresse där man vill uttrycka egne tankar och funderingar. Faktiskt har jag mött många naturfotografer genom åren som helt ifrågasätter detta. Många förstår faktiskt inte vitsen med konst! Detta kan jag givetvis förstå och acceptera, smaken är ju som baken… Men varför ska det vara så många icke-konstintresserade just bland naturfotograferna? Varför ska det vara så många som följer teknikens väg och med finmotorik utvecklar mängder av ”perfekta” bilder. Som om man ännu inte uppfunnit den ”perfekta” bilden redan tusentals gånger…

(I skogen, 1999) 

Det finns också naturfotografer som sätter sig i en offerroll. Jag måste fotografera det som säljer! Bildbyrån och kunderna vill inte ha mina personliga bilder! Jag vinner ingen fototävling med dessa märkliga bilder! Jag har ju ett gott rykte som jag måste tänka på! Dessa uttalanden väcker automatiskt ett antal frågor hos mig: Vem väljer köpare till bilderna? Vem väljer bildbyrå? Vem väljer hur bilderna ska användas? Vem väljer att lyssna på rykten eller trender? Vem väljer vem man ska lyssna på? Det er vel fotografen, eller..? Allt handlar väl egentligen om vilka val eller prioriteringar vi gör…

Varför väljer vi kunder, bildbyrå eller andra bildköpare där kön redan innehåller tusen naturfotografer? Vem är det som säger att det enbart är där det är lång kö som det finns intresse för naturfoto? Och varför står amatörfotograferna i samma kö, när man inte är beroende av att ställa sig i kön?

Varför ska det vara så svårt att tänka själv?

(Skog, 2012)

En personlig bild på en människa vilar helt på modellens villkor. Där finns uttrycket, där finns essensen i bilden. Det som skapar bildens originalitet. Men av en eller annan märklig orsak är det oftast bland människofotograferna som vi finner de största individualisterna bland fotograferna. Konstnärerna, de personlige som vill säga något annat med sina bilder. Något annat än teknik och bildmässig finmotorik. Även om de har mindre möjligheter att aktivt påverka bilderna.

Vi finner också mycket spännande fotokonst i ännu mer ”låsta” motivgrupperingar. Som i genren ”gatufoto”. Där fotografen är helt i händerna på ögonblickets tillfälligheter. Där man nästan aldrig kan planera sina bilder, där skapas stor fotokonst!

(Tretåiga måsar, 1995)

Varför är det så? Stor fotokonst skapas ju alltid där man kan höra fotografens röst i bilderna. Där man kan se fotografens fingeravtryck. Hur kan man se och höra fotografen genom bilder som ögonblickets tillfälligheter skapar? Förutsättningarna borde ju vara större bland motiver av mer abtrakt karaktär, där det är svårare att göra uttrycksfulla bilder utan att fotografen har ett finger med i spelet…

Naturfoto är den motivgruppering som egentligen borde ge flest öppningar för egna tolkningar. Bilduttrycket skapas genom fotografens ögon och sedan i kunskapen att kunna visualisera detta uttryck. Men vi gör det inte!

Finner vi en Henri Cartier-Bresson, William Klein, Minor White, Sally Mann eller Robert Mapplethorpe i naturfotomiljön? Finner vi naturfotografer med samma karakteristiska bildstil som Robert Frank, Christer Strömholm eller Josef Koudelka? Som är lika mycket sig själv som naturfotograf, som dessa är som fotografer?

I den fotografiska konstvärlden existerar inte naturfotograferna. Ska vi få viktig inspiration i det att utveckla konsten eller att våga lyssna till den egna rösten, måste vi utanför vår motivgruppering. Vem vågar resa till nya områden för att få nya perspektiv, nya upplevelser?

Varfor ska det vara så svårt att våga vara sig själv?

(Älg, 2012)

Dagens naturfoto fungerar egentligen rätt bra, det finns många njutbara bilder att beskåda. Men jag saknar bredden, variationen och en mer personlig gren av naturfoto. Jag saknar bilder som engagerar mer än det biologiska och fototekniska. Det finns många fina fotoklubbar och naturfotoföreningar med entusiastiska och mycket duktiga medlemmar. Det är bara synd att dessa grupperingar även utvecklar ett större liktänkande. Risken är stor att det blir en grupp för inbördes beundran – när vi istället kan samarbeta för att stärka eller utveckla den egna personligheten?

Kanske är det inom det personliga som vi har morgondagens naturfoto. Kanske kan vi då få en högre placering även i fotokonstens värld och därmed även nå ut till en ännu större publik. Tänk om alla de spännande människorna i naturfotomiljön också kan bli lika spännande fotografer. Flera kommer lyssna på oss, om vi framöver börja använda vår alldeles egna röst!

(Texten har tidigare publicerats)

(Räv, 2009)

Annonser

Vitklöver och maskros…

(Vitklöver, 2012)

Bilderna finns överallt, om man vill se. Och det är inte alltid givet vilket motiv som ger de mest intressanta bilderna. Eller vad som måste ligga i skärpa. Att ”missa” skärpan är alltid lika intressant!

(Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/800 sek och 100 ISO)

(Maskros, 2012)

Blåklocka i blå skymning…

(Blåklocka, 2012)

Tänk om jag skulle haft vitbalansen på auto… Inte hade jag kunna arbeta med de kalla blå tonerna i skymningsljuset, och inte hade jag då kunna förstärka den fina blå fårgen i blåklockan då heller. Det är så lätt för många att alltid ”tänka vitt dagsljus”, så att man dödar karaktären i det naturliga ljuset.

En bild från skymningen igår.

(Nikon D200, 180mm, bl 3.8, 1/60 sek och 100 ISO)

I havreåkern…

(Fluga 1, 2012)

Att sitta och vänta är naturfotografens vanligaste sysselsättning. Att vänta på ljuset, att vänta på motiven, att vänta på bilderna… Satt vid havreåkern igår och väntade på att älgarna skulle komma fram. I det brinnande kvällsljuset var det riktligt med insekter. Tyvärr även rätt många mygg, knott och älglus… Blev ett antal bilder på olika insekter i guldljuset.

Någon älg dök inte upp i havreåkern denna kväll…

(Nikon D200, 180mm, bl 4, 1/200 sek och 1/250 sek, 100 ISO)

(Fluga 2, 2012)