Mitt liv som regissör…

(Vinterbäck, 1988)

Det är rätt intressant egentligen. Att upptäcka att man är en annan än det man trodde. Eller rättare sagt; en annan än det blev sagt och trott att man var. Komplicerat?

Egentligen inte. För så är det ju här i livet. Man blir äldre, får ny erfarenhet och upptäcker genom något helt annat att man fungerar på ett särskilt sätt. Något som ger ett helt nytt perspektiv till sig själv och omgivningarna – och så plötsligt har man lärt sig något nytt och revolutionerande. För mig själv!

Allt detta nya som man upptäcker är inte alltid något helt nytt. Men det har blivit serverat på ett helt annat sätt, så att det blir något nytt. Eller en bättre förklaring. Mycket av det nya jag hela tiden lär mig under livet är något jag redan kan. Men serverat med en annan infallsvinkel blir det något nytt som kan utveckla mig som människa. Man blir ännu bättre på det man redan kan…

Det är det som kallas för att få mer livserfarenhet – antingen genom det att vara människa eller bara genom det att vara naturfotograf. Plötsligt finner jag bättre förklaringar på varför jag gör som jag gör. Eller varför något är mer viktigt än något annat.

Som att jag egentligen är en regissör! Jag är faktiskt mer regissör än jag är något annat. Mer än jag är fotograf eller naturfotograf. Mer än jag är författare eller skribent, en sådan som just nu sitter och skriver denna artikeln.

En typisk naturfotograf är jag ju inte. Inte heller en typisk författare. Typisk, om jag nu ska rannsaka mig själv och se mig i förhållande till hur en typisk naturfotograf eller författare fungerar.

(Sångsvanar, 1987)

Jag kan ju inte bara lyfta upp kameran – och trycka av. Jag kan heller inte bara sitta tre dagar och vänta på att björnen ska komma, för att därefter bara anstränga mig för att få bilden skarp. Att ta mig ut till solnedgången vid havet för att jag älskar solnedgångsljuset är viktigt for mig – men givetvis inte enbart för att passivt avbilda solnedgången!

Men det viktigaste av allt – jag vill inte göra som alla andra. Varför skulle jag göra det? Jag vill göra något helt eget, något som är mitt – in i minsta detalj. Mina tankar, min historia, mitt manuskript. En bild är för mig som en hel film. Ju mer arbete med mig själv som jag lägger ned i bilden, desto mer blir bilden en produkt av mig. Jag är en regissör!

Läser om regissörer. Går ut på Internet, söker på ordet regissör. Letar efter förklaringar, beskrivningar, analyser. Tar in det mesta. Tänker och funderar. Filosoferar.

Läser på Wikipedia: ”Vid en filmproduktion är regissören den som bestämmer hur manuset (historien) ska förmedlas och tolkas.” Jo tack, det är ju just så det är. Som fotograf är det ju jag som bestämmer hur min bild ska förmedlas eller tolkas. Jag är ju inte en sådan person som passivt registrerar; fokuserar och bara trycker av. Min bild måste först ta vägen genom hjärnan. Och hjärnan frågar alltid: Vad är det du vill berätta och hur vill du berätta det?

Läser vidare: ”Detta inkluderar bland annat att definiera det artistiska uttrycket till filmen, att instruera skådespelare – och visuella aspekter som positionering av kamera, utformande av scenografi och kostym, val av inspelningsplats, användning av ljus, smink och specialeffekter…” Känner igen mig själv, när jag håller på med att fotografera. Det jag lägger märke till, analyserar och väljer ut.

Jag kan hålla på nästan i en evighet med att försöka definiera det artistiska uttrycket i den bild jag vill göra – eller som en gemensam nämnare i en portfolio eller utställning. Jag tror faktiskt inte att så många tänker på att det är på detta område som jag lägger ned mest tid. Det tar inte längst tid att vänta på en björn – det tar betydligt längre tid att definiera det artistiska uttrycket! Jag kanske heller aldrig blir klar med att definiera det. Alla mina bilder är på ett sätt vägvisare till det slutliga målet jag kanske aldrig kommer fram till.

Att instruera en björn eller några sångsvanar är svårt. De är sådana typiska omöjliga skådespelare som hela tiden gör vad de själva vill. De bryr sig inte om regissören… Men som den tålmodige regissör jag är, så sitter jag där och väntar tills de gör precis det jag vill de ska göra. Med åren har jag blivit allt duktigare på detta; att läsa mina skådespelare. Vad de gör och vad de kommer att göra. Jag har blivit en mästare på att förutse vad som kommer hända! Med blommor och stenar är det betydligt lättare. De är mer medgörliga och låter mig fullständigt styra dem.

(Vinterskog, 2010)

Vidare så väljer jag positionering av kamera, självklart. Jag utformar scenografin och kostymerna. Jag väljer plats. Jag väljer ljus, och jag sminkar med filter och ljusmätning. Och ibland tar jag till olika specialeffekter som multiexponering eller rörelseoskärpa. Jag väljer och väljer bort; det är vägen till min bild! Det är ju jag som är regissör…

Egentligen är det inte så märkligt att världen är full av människor som tror att fotograferna bara lyfter upp kameran och trycker av. Kan det vara för att vanliga människor känner för lite till oss fotografer? Eller är det så att de vanliga människorna ser på andras bilder med preferenser till hur de själva fotograferar? För det är ju så idag att nästan alla människor också fotograferar själva. Att deras förhållande till fotografi helt enkelt stödjer sig till det egna sättet att fotografera?

De duktiga fotograferna får ju ofta höra att de alltid har haft en ofantlig tur eller så har de en mycket bra fotoutrustning. ”Om jag hade haft en lika fin kamera som dig då hade mina bilder också blivit bra!”

”Det är klart att det alltid blir bra djurbilder om man reser till Afrika! Och det fina med solnedgångarna är väl att det är omöjligt att misslyckas…”

Med film är det annorlunda… Alla människor vet att det är mycket svårt att bli en ny Steven Spielberg eller Ingmar Bergman. Det kräver talang, kunskap, resurser och stort intresse. Långt utöver det vanliga, något den vanliga människan oftast inte klarar av. Det vet ju alla!    

Även om alla inte vet hur en regissör kan räknas som bättre än någon annan – så har de flesta människor ett mer aktivt förhållande till film än till fotografi. Mycket handlar ju givetvis om smak i filmbranschen, så också med fotografi. Men vi förstår mer om svårigheterna med att göra en bra film, än med att göra ett bra fotografi.

(Bubblor, 2012)

Kanske kan det vara för att vi kan mer om film? Vi konsumerar film varje dag – på TV, DVD eller bio. Vi är mer aktiva med att uppsöka och konsumera film än med att uppsöka och konsumera fotografi. På ett fotogalleri är det alltid mindre folk än på en biograf! Film intresserar oss mer än fotografi – så enkelt er det!

Men förstår vi film bättre, just för att vi förstått att det är svårare? Eller kan det vara för att den egna filmkameran inte är lika mycket i användning som stillbildskameran? Kan det också vara så att vi ser det som betydligt svårare att regissera en hel film så att den blir bra – än att trycka av ett enkelt fotografi?

Hur många är det som orkar lägga ned all den tid som Peter Jackson gjorde för att göra ”Sagan om ringen”? Hur många orkar lära sig det man behöver för att regissera en sådan film? Att göra ett enkelt bra fotografi – det handlar jo bara om tur…

Den svenska regissören Ingmar Bergman (1918-2007) räknas som en av de största regissörerna genom tiderna. Besök gärna hemsidan på www.ingmarbergman.se. Hans filmer och teaterföreställningar var nyskapande och alltid mycket personliga och karakteristiska. Läs gärna hans olika tankar om sig själv – och de tankar han hade om sitt liv som regissör. Du kan lära dig mycket även som fotograf eller naturfotograf!

Jag har ett citat av Ingmar Bergman som har gjort stort intryck på mig och som också kan ge svar på hur det är att vara naturfotograf – hur det är att berätta med naturbilder. Och inte minst, hur andra människor ofta ser på oss naturfotografer. Om vi tänker oss att Ingmar Bergman skulle ha varit en naturfotograf skulle hans ord film kunna bytas ut med ordet naturfotografi. Citatet är inte förändrat på andra ställen.

”Enda orsaken till att alla tror sig kapabla att uttala sig om ett naturfotografi är naturfotografins oförmåga att hävda sig som konstform, dess avsaknad av fast nomenklatur, dess fruktansvärda ungdom i förhållande till de övriga konsterna, dess iögonfallande bundenhet vid ekonomiska realiteter, och dess primitiva appell till känslolivet. Allt detta gör att naturfotografin oftast betraktas som något föraktligt, det naturfotografiska uttryckets direkthet ses med misstänksamma blickar, och vem som helst anser sig därför kompetent att säga ungefär vad som helst i vilket sammanhang som helst om naturfotografins konst.”

Såg nyligen Bergmans film ”Fanny och Alexander” på TV. Den långa versionen på mer än fem timmar! Tror aldrig jag lärt mig så mycket som naturfotograf, under just dessa fem timmar! Hur perspektivet kan påverka, hur man kan skapa symbolik och hur man kan förstärka karaktärer. Hur en duktig regissör arbetar med stor medvetenhet. Intressant!

(Texten har tidigare varit publicerad)

(Karlavagnen, 1995)

Annonser

7 reaktioner på ”Mitt liv som regissör…

  1. Jo mer jeg leser, jo mer forstår jeg at det er bruddstykker av tanker som forhåpentligvis blir en bok en gang:) Inspirerende lesning og tanker som gudskjelov går langt utover blender, lukker, iso, blabla, osv, osv. Takk!

  2. Takk så mye for de fine ordene Børge! 🙂
    Jo, det kan kanskje være tanker for en ny bok. Vi får se hva som skjer framover. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s