Rörelsen i bilden…

(Speglingar, 2009)

Tiden kan användas kreativt på många sätt i ett fotografi. Det vi nu ska koncentrera oss på är det avgörande ögonblicket, då kamerans slutare står öppen och förevigar en scens tidsmässiga utstrålning. Den stund då alla komponenter i scenen fungerar tillsammans.

Det finns inga regler som avgör vilken slutartid som är den bästa till ett motiv. Det bestämmer du själv som fotograf, utifrån dina egna visioner och illusioner.

Under flera år har jag intresserat mig för målarkonsten och utövare som Claude Monet, Per Ekström, Jakob Weidemann och Gustav Rudberg. Inte för att jag tröttnat på att fotografera, utan mera för att jag under perioder tröttnat på fotografiet. Kanske för att söka ny inspiration.

En tids studier av olika konstnärsbiografier, deras bilder och uttrycksmedel har givit mig ett nytt sätt att se på den fotografiska bilden. Detta har gett mig viktig inspiration, men också en önskan av att illusoriskt försöka återskapa en mer målerisk stil i det påtagliga fotografiet. Det har däremot varit svårt, utan att tillämpa fotografiets överpretentiösa bildteknik.

Jag fastnade för två ytterligheter; den för impressionismen så typiska mjukheten, och den för expressionismen så karakteristiska kraftfullheten. Kanske just för att dessa riktningar kontrasterar så mycket mot det påtagliga och grällt skarpa fotografiet.

Bland de fototekniska hjälpmedlen valde jag rörelsen som uttryckssätt, för att framhäva de impressionistiska eller expressionistiska intentionerna. Rörelsen fick stå som ett centralt vapen under den fortsatta utvecklingsprocessen, kanske just därför att den effektivt bröt mot det typiskt fotografiskt statiska. Den rörelse som fortsätter att verka efter exponeringsögonblicket – den effektfulla rörelseoskärpan.

(Ormbunke, 2012)

Välj rätt slutartid
Ett fotografi klarar inte att leva sitt eget liv rent fysiskt, i motsats till rörlig film! Det är därför viktigt att fotografen lär sig återge ett händelseförlopp, genom att utnyttja slutartiderna så kreativt som möjligt. Lär dig att behärska de olika slutartiderna – även de längre, och du kommer att tillägna dig ett viktigt element i din visionsskapande bildkonst. Låt valet av slutartid bidraga till att framhäva motivet, och den del av det som du vill förmedla. Var inte rädd för att använda långa slutartider även om föremålen rör sig mycket. Bilden du får blir kanske en chimär, men naturens puls förstärks och framhävs mycket effektfullt. Antingen det är den ständigt närvarande vinden eller vattnets eviga oro ute vid kusten, vid älven eller vid vattenfallet.

Om du väljer en mycket lång slutartid, 30 sekunder eller längre, vill stillbilden gestalta rörelsen som dimma eller annan otydlighet. Rörelsekänslan försvagas och bilden ger istället känslan av ett stoiskt lugn där ett intryck av harmoni är oundvikligt. En kortare men fortfarande lång slutartid, mellan 20 sekunder och 1/4 sekund, ökar känslan av rörelse och du kan använda dig av andra uttrycksmedel – som rytm, fart, puls och livfullhet. Rörelsen blir mera distinkt. Vid en kort slutartid däremot, t.ex. 1/125 sekund, mister rörelsen sin glöd. Ögonblicket tar över.

Du kan alltså, bara genom att välja olika slutartider, skapa bilder med helt olika uttryck – från samma kameravinkel och bildutsnitt. Är det inte fascinerande?

Det gäller att förstärka känslan för vilka slutartider som ger den rörelseeffekt du önskar i bilderna. Fotografera gärna samma situation med olika slutartidsinställningar och notera skillnaden. Genom sådana eskapader lär du dig att inget är givet. Slutartidsvalet kan visa sig vara den avgörande faktorn – mellan en fullträff och en halvbra bild!

(Baldersbrå, 2012)

Tre sorters rörelseoskärpa
Det du gör, när du använder dig av den effektfulla rörelseoskärpan är att du målar med kameran – du låter rörelsen vara visionsskapande och bli ett visuellt element i bilden. Du skapar en bild som visserligen är fysiskt livlös, men ändå utstrålar ett inre liv – ett liv som betraktaren ser och registrerar. En bild som likväl lever fast på det psykiska planet.

Det finns tre olika sätt att skildra rörelsen i bilden, om du vill måla med kameran:  Det första är den externa rörelsen där du visar huvudmotivets rörelsemönster i kontrast till en skarp omgivning. En gråtrut som flyger över himlen gestaltas som ett vitt streck.  Eller blommans bugande rörelser som får den att likna en svischande vindrutetorkare bland andra skarpt återgivna blommor. Den externa rörelsen ger ofta ett handgripligt och distinkt intryck i och med att motiven sätts in i ett kontrastförhållande – rörelse mot stillhet.

Det andra sättet är den interna rörelsen där du visar rörelsemönstret hos huvudmotivet och inte alls har något förhållande till omgivningen. Det är viktigt att du låter huvudmotivet bilda en yttre ram för det rörelsemönster du vill skapa – alltså att huvudmotivets rörelse upptar hela bilden. Ju mindre man anar av omgivningen desto bättre kan du framhäva motivet och den interna rörelsen. Om du till exempel fotograferar en gråtrut i flykt som upptar stora delar av bilden och omgivningen bara är en diffus färgton, vill rörelsen i bilden enbart kännas hos truten. Då jobbar du med den interna rörelsen.

Det tredje alternativet kallas för den abstrakta rörelsen. Den får du fram genom att röra själva kameran, till exempel vid fotografering av stillsamma motiv. På så vis skapar kamerarörelsen i sig själv ett rörelsemönster. Om du exempelvis går närmare motivet med öppen kameraslutare, uppkommer ofta mycket speciella bilder. Då jobbar du med den abstrakta rörelsen.

Olika rörelsemönster
Du kan leka dig fram till många former för rörelse i dina bilder. Begränsning är ett okänt begrepp. Har du till exempel provat att fokusera eller ändra fokusområde med öppen slutare? Vidare kan du med hjälp av att dubbelexponera skapa många intressanta effekter, till exempel kan du kombinera två bilder från samma utsnitt, där den ena bilden är gjord på kort slutartid och den andra på lång slutartid. Varför inte låta skakningsoskärpa bilda estetiska rörelseformer i bilden? Eller också kan du dansa runt i blomsterängen med handhållen kamera och öppen slutare. Beteendet kan visserligen få en och annan att undrande skaka på huvudet, men vad gör man inte för konsten… Har du ett zoomobjektiv kan du enkelt zooma med öppen slutare. Eller vid dubbelexponering kombinera en vanlig bild med en zoomning. Möjligheterna är många!

(Gräsänder, 2012)

Panorering ger skarp fart
Ett skarpt motiv mot en av rörelseskäl oskarp bakgrund förmedlar tydligt känslan av fart och hastighet. För att uppnå denna effekt måste du under exponeringen följa motivet med kameran. Behärskar man panoreringstekniken kan man använda längre slutartider och likväl återge föremålet skarpt.

För att resultatet av panoreringen ska verka övertygande och enkelt, måste du vrida kameran lugnt och jämnt när du följer motivet. Huvudmotivet måste hållas på samma plats i sökaren hela tiden som slutaren står öppen. Används stativ vid sådan fotografering minskas risken att fartlinjerna som bakgrunden återges i bryts och verkar hoppa på fel sätt i bilden. Ju längre slutartid du väljer desto mer utpräglad blir givetvis panoreringseffekten. Bakgrunden eller förgrunden suddas ut allt mer i proportion till slutartidens längd. Omvandla gärna omgivningen till streck av ljus eller färg. På så sätt ökas känslan av fart och den visuella ramen kring motivet lyfter fram bilden. Genom att tilldela omgivningen olika form av uppmärksamhet, kan du förflytta dig mellan den interna och abstrakta rörelsen.

Du behöver inte enbart tillämpa panoreringstekniken på flygande fåglar och springande djur. Varför inte också prova på vågor som slår mot stranden eller det virvlande vattnet vid en fors? Eller det fallande höstlövet?

Oberoende av slutartidsval, kan det vara viktigt att påpeka en liten, men ack så viktig detalj: se till att bilden visar vilken riktning motivet har – det understryker farten ännu mer.

För att friare kunna vandra mellan olika kombinationer av slutartid och bländare använder jag ofta så kallade heltonade gråfilter eller ND-filter. Jag använder dessa av tre gradationer, ND4, ND8 och ND12. Med hjälp av dessa filter som används separat eller tillsammans, låga ISO-värden och små bländaröppningar kan jag använda slutartider på flera sekunder – även mitt på sommardagen. Effekterna låter inte vänta på sig. Det hårda och starka ljuset mitt på dagen saknar ofta livfullhet och djupkänsla. Då kan rörelseoskärpan vara en estetisk befrielse.

När du köper ett ND-filter, var då uppmärksam på att det finns sådana som inte är neutralgrå (ND=neutral density) i färgen. Ofta kan de ha en svagt brun eller grön ton.  Färgtonen kan variera mycket, så jämför gärna flera filter med varandra.

Upptäck via rörelsen
Flygande fåglar, springande djur, vindens lek med blommor och vattnets rörelse vid bäcken eller vid kusten – rörelsen påverkar och styr allt i naturen, antingen du upplever det som ett medvetet styrt kretslopp eller som tillfällighetens kaos. Sluta svära över den nyckfulla vinden, låt blommorna och vinden få bilda en symbios. Låt fåglarna få flyga fritt istället för att skildra dem som fastklistrade på den blå himlen. Se inte bara dropparna i vattnet, utan även rytmen och farten. Först när du upptäcker naturens puls upptäcker du den levande naturen. Först då kan dina bilder få sitt inre liv och rörelsen kännas nödvändig.

Upptäcker du rörelsen, upptäcker du också naturens sublima egenskaper. Och lyckas du återge detta i naturen, har du lyckats med det väsentligaste: Att framställa den levande bilden!

(Texten har tidigare publicerats)

(Kanadagås, 2006)