Skogen – ett fasrum av bildmöjligheter…

(Skog 1, 2012)

I mitt landskapsfotograferande har skogen varit den absoluta utmaningen. Inte för att leta efter dimmigt och trolskt morgonljus, inte för att hitta de mest speciella stubbarna och mäktiga rotvältor, inte för att hitta äldsta granen eller högsta tallen. Det är inte de enskilda och annorlunda motiven som lockar; jag vill ju inte enbart vara en sakletare eller motivletare. Skogen är ju inget öppet och dramtiskt landskap, utan mer som ett slutet och hemligt rum. Det är inte det samma att gå ut i skogen som att gå in i skogen…

Inom fysik och matematik finns begreppet fasrum, vilket är benämningen på ett abstrakt rum för att visa förändringar i ett dynamiskt system. Det är precis så jag ser skogen, och det är just fasrummet som jag vill förmedla i mina skogsbilder. Målet är att kunna göra bilder som helt och fullt visar fasrummet. Jag vill inte visa fram några passiva motivregistreringar, men genom att använda bildspråket försöka skapa bilder som just förmedlar känslan av ett fasrum.

När jag fotograferar skog försöker jag först skapa ordning; vad vill jag fotografera, vilka motiv upprepas och ger känslan av helhet – och hur kan jag arbeta med ljus, perspektiv och olika fotografiska tekniker för att förstärka detta. Genom att välja vad och hur jag vill fotografera söker jag efter någon form av ordning i skogens kaos. Däremot får jag inte stanna i det läget; jag vill ju inte visa fram bilder som är stela och då komponera fram en harmoni som inte förmedlar den rätta känslan. Det kan lätt bli bilder som är kliniska eller banala, på motiv som inte alls är det. Därför måste jag också gå vidare i mina bildfunderingar, jag måste på ett metodiskt sätt skapa ett medvetet kaos i ordningen. För att bilderna ska kunna få ett eget liv. som fullt ut förmedlar känslan av det fantastiska fasrummet.

Det handlar också om att kunna göra bilder, där bilden i sig är ett dynamiskt system. Där man använder fasrummet för att förklara olika väderfenomen enligt kaosteorin, där skulle det kunna vara möjligt att skapa skogsbilder där man kan se ”olika väder” i bildens olika delar. Kanske innehåller bilden ett lågtryck i förgrunden och ett högtryck i bakgrunden, och där emellan ett fantastiskt åskväder… Det blir en bild där de olika delarna förhåller sig till varandra på ett mer dynamiskt sätt – mer än inom de mer klassiska kompositionsformerna.

Det blir skogsbilder som visar någon form av ordning, men som hela tiden också är i ständig rörelse. Bilder där vi kan se en mängd olika faser i det fascinerande skogsrummet.

(Skog 2, 2011)

Annonser