Att skriva en bok om allt…

(Gräs, 2012)

Jag har hållit på med att fotografera sedan jag var nio år. Mina första fotografiska bilder gjorde jag under en resa till Skottland i 1973. Innan dess var jag ett barn som hela tiden höll på med att teckna och måla. Man skulle därför kunna säga att ”bilden” har funnits i hela mitt liv. Det att tänka i bilder, se bilder och skapa bilder. Antingen jag nu målat, tecknat eller fotograferat. Under hela mitt liv har jag alltså samlat tredimensionella intryck som jag sedan omformat till en tvådimensionell bildyta. Under hela mitt liv har jag letat efter impulser som jag sedan velat förmedla till andra genom mina egna bilder.

Just för att jag hållit på med detta under hela mitt liv så har också bildskapandet blivit mitt liv. ”Mina bilder är jag, och jag är mina bilder”, detta har jag sagt under många år. Faktiskt så länge jag kan minnas. 1977 började jag aktivt med att fotografera natur, och i år har jag därför varit naturfotograf i 35 år. Det är rätt länge, så därför kan jag lugnt säga att naturfotograferandet blivit en mycket central del av mitt liv. Kanske kan jag även gå så långt med att säga att naturfotograferandet har blivit mitt liv. Därför kan ingen, och då menar jag absolut ingen, ta detta ifrån mig. Hur mycket man än skulle försöka. Det spelar alltså ingen roll hur mycket andra människor skulle förlöjliga, ifrågasätta, förtala, utmanövrera eller tysta ner mig. Det spelar ingen roll hur mycket lögner som skulle spridas om mig, så kommer jag fortsätta med det jag gör och alltid har gjort.

Och det handlar heller inte om hur mycket jag än skulle anses vara sjuk i huvudet, för att ”få bort mig” på alla sätt och vis. Jag kommer fortsätta fotografera natur, skapa bilder, förmedla och beröra. Med samma kraft, utan att mattas eller förändras i grunden. För det finns två saker jag lärt mig mer än något annat, genom att skapa bilder så länge som jag gjort. Det ena är att jag lärt mig att se olika mönster, det andra är att jag kan se allt i olika perspektiv. Sättet att kunna hitta motiv och sedan skapa bilder, det har blivit ett sätt för mig att även fungera som människa. Man blir det man är, eller så är det kanske ingen tillfällighet egentligen att jag blev just naturfotograf. Man kan ju se det på minst två sätt, om man nu tänker i perspektiv.

Att kunna se mönster; antingen det är stora, små, omfattande, enkla, komplicerade, tydliga eller otydliga mönster… Antingen allt är konkret, abstrakt eller rent av nonfigurativt. I det att jag i mitt bildskapande också har arbetat med att förvandla den tredimensionella verkligheten till tvådimensionella bilder har jag också fått en allt större kunskap i att tänka i perspektiv. För jag vill ju att mina tvådimensionella bilder också ska kunna förmedla en känsla av det tredimensionella, fast då på mitt tredimensionella sätt. I mitt skapande, i mina bilder. Att hela tiden kunna tänka i perspektiv och dessutom se olika mönster, det gör sitt till att jag även ser olika mönster i livet och vardagen – och att jag kan se i olika perspektiv även i olika situationer som jag hamnar i.

De senaste nio månaderna har jag sett mycket, också i hur jag blivit behandlad av andra. Jag ser mönstret och mönstren. Jag kan se på hela situationen från olika håll, i olika perspektiv. Hur andra behandlat mig och även valt att behandla mig. Besvikna, sårade och uppgivna människor – men också de människor som snabbare än blixten utnyttjat läget maximalt. För att få egna fördelar, för att hålla sig framme – eller att man vänt kappan efter vinden. När något kollapsar eller går under, att då snabbt som ögat hinna först till livbåtarna. Och sedan på alla sätt och vis försöka manipulera sig till en plats i livbåten på andras beskostnad.

Jag har sett allt detta. Jag har sett vem som gjort vad. Jag har sett hur ”vänner” agerat i detta; vem som vänt ryggen till, vem som skrattat och förlöjligat, vem som motarbetat och utnyttjat läget. Vem som satte sig först i livbåtarna i tron att jag var den sjunkande båten. Jag har också sett alla de som på håll försökt sprida ”säker” och ”sannfärdig” information, utan att varken ha sett båten eller långt mindre ens varit ombord.

Det finns många andra som också ser mönster eller ser i olika perspektiv. Jag har fått mejl, telefonsamtal och meddelanden som bekräftar detta. Många har också bett mig om att skriva en bok om allt. Kanske då också en bok om vad som skett under hela min karriär som naturfotograf; om all skit jag fått uppleva under alla år – men också det som det varit mycket av under de senaste nio månaderna.

Om det blir en lärobok i fotografiskt bildskapande, med både mönster och perspektiv – eller om det blir en bok där jag berättar allt. Det vet jag inte än. Vad jag däremot vet är att jag har hur mycket som helst att säga, och att jag nog behöver en hel bok för att få fram allt.

Jag har idag gått vidare i livet – men min berättelse behöver berättas, då jag ingalunda är den ende som blivit utsatt för detta. Tyvärr.

Det bästa jag gjort under dessa nio månader är att jag inte slutat fotografera, att jag inte slutat blogga och att jag inte flyttat till en annan ort. Jag bor kvar i Mullsjö, jag fotograferar mer än någonsin och bloggen är lika aktiv idag som den var tidigare. Om jag lever och fortsätter att ha hälsan, så kan jag ju se fram emot minst 35 år till som naturfotograf. Då kommer jag vara 83 år gammal, och inte kommer jag att pensionera mig då heller…

(Backsippor, 1999)