Den ”andra andningen”…

(Tornseglare, 2012)

Under alla år har jag fotograferat ofta och mycket. Under den analoga tiden hände det ofta att filmbudgeten blev alldeles för hög, men jag valde att hellre ha höga filmkostnader än att köpa in alldeles för mycket fotoprylar. För mig har det alltid varit viktigare att fotografera än att ha stor fotoutrustning. Jag utvecklas av att fotografera, inte genom att hela tiden sakna någon revolutionerande fotopryl. Jag behöver heller inte byta till en nyare kamera en gång om året; jag har under alla år köpt ny kamera när den äldre är utsliten…

Min kamera är ju inte enbart min begränsning, utan även min möjlighet!

Det finns fotografer som fotograferar så sällan att de ständigt sliter med ringrostighet; eller att kanske en alldeles för hög självkritik bromsar den livsviktiga utvecklingen. Dessa blir aldrig tillräckligt nöjda, och väljer då hellre att inte alls fotografera än att se sanningen i vitögat. Prestationsångesten blir som en tung betongkoloss. Men man blir inte en bättre fotograf genom att inte fotografera! Så enkelt är det…

Det händer tyvärr rätt ofta att även jag kan känna någon form av ringrostighet; men det är då inte för att jag inte fotograferar tillräckligt ofta. Utan mer för att jag som naturfotograf har så fruktansvärt svårt att specialisera mig kring vissa motiv. Har jag arbetat en längre tid med landskapsfoto, så blir det tyngre att komma igång med att fotografera fåglar i flykt. Lång tid med färgfoto får mig att tappa känslan för de svartvita motiven. Därför försöker jag så ofta som möjligt göra rockader; svartvitt och färg kontinuerligt, ena stunden rådjur i morgondimma och den andra mystiska svartvita detaljer en regnig dag i vägkanten. Vidvinkel och fisheye ofta på samma utflykt som makro och stora telen. Hellre allt, än inget…

Detta är min styrka som fotograf, men här har jag också mina brister. För det är ju ofta så att svagheterna finns där man även har sin styrka. Många har kritiserat mig genom åren just på grund av att jag har alldeles för många olika ”kostymer” i mitt fotograferande. Jag är svår att definiera, svår att deklarera i mitt bildspråk. Men jag tar hellre det, än att känna att jag fastnar i mitt bildskapande. Jag vill behålla min kontinuitet; och känna att jag på ett så smidigt sätt som möjligt helt obehindrat kan vandra mellan olika sätt att skapa bilder. Jag vill att kameran ska bli en förlängning av min arm – eller att det att titta genom kameran blir lika naturligt som att titta med ögonen utan en kamera. Jag vill kunna känna av de olika brännviddernas perspektivkänsla, även utan att överhuvudtaget ens titta genom kameran. Idag händer det allt oftare att jag kan göra snabba bilder där både skärpa och komposition sitter – och där jag inte ens har tittat genom kameran. Den smidigheten tycker jag är helt fantastisk!

(Att skylta, 2011)

Det finns fotografer som gärna och ofta vill framstå som mer kvalitetsmedvetna än andra. Hellre kvalitet än kvantitet, får man då ofta höra. För mig blir detta ofta plumpt och man kan känna av en viss besserwissermentalitet. Underförstått blir det då ofta att jag inte värdesätter kvalitet, då jag ju fotograferar så ofta och så mycket. Dessutom visar jag alltid fram många bilder, inte minst här i bloggen. ”Kill your darlings”, brukar det ju heta. Med åren har jag lärt mig att bemöta den mentaliteten med orden: ”Hellre 1000 jävligt bra bilder, än 100 bilder som är bra!”

I mitt bildskapande är just det kontinuerliga fotograferandet en bärande kraft. Jag har ju så många bilder som jag ömöjligt hade kunnat göra, om jag inte ständigt hade fotograferat. Sedan är det ju heller inte så viktigt för mig att samtliga bilder som jag visar fram måste vara i ”världsklass”… För vad som är väldsklass är ju också i synnerhet mycket subjektivt. Högsta möjliga tekniska kvalitet, en millimetermätt bildkomposition eller ett alltid lika fullkomligt fantastiskt ljus – finns det något tråkigare? Särskilt om man får se 100 sådana bilder efter varandra i en föreläsning. Allt blir så perfekt att det blir allt svårare att dölja en gäsp, och det är även svårare att se det unika och personliga från just den fotografen. ”Imperfect is perfect” är kanske inte så dumt sagt egentligen…

Jag kan rätt ofta känna att jag är trögstartad när jag är ute med kameran, men med åren har jag lärt mig att det finns tillfällen för att fotografera – och inte minst tillfällen då det är bättre att sitta där på stubben med kaffekoppen i högsta hugg. Och bara njuta! Bilderna kommer när de kommer! Så är det alltid. Och när sedan fotograferandet så småningom väl är igång så kan jag fotografera hur länge som helst! Bilderna kommer då som i en strid ström känns det som. Det är då jag kommer in i ”andra andningen” som jag brukar kalla det. Ett stim eller ett flow kan man också säga, och väl där är jag ofta inte riktigt kontaktbar. Jag är så långt inne i bildskapandet att tid och rum helt försvinner!

Och det är just i dessa lägen som jag upptäcker vilka bilder jag har inom mig. Tänk vad svårt det är att måste lägga kameran på hyllan, antingen helt eller under vissa perioder, när man ser vilka bilder som kan komma fram under dessa ”genombrott i skapandet”. Inte tusan vill jag missa något av detta.

Och jag tänker fortsätta med detta resten av livet; att fotografera mycket och ofta, att hela tiden komma in i ”andra andningen” – och kanske där någonstans hittar jag själva kärnan i livet.

(Silvertärna, 2008)

Annonser