(Löv, 2006)
Jag har under alla år haft ett extremt stort bildintresse. Och då handlar det givetvis om alla former för bilder, inte enbart fotografi eller naturfotografi. Bokhyllan här hemma innehåller mängder av bildböcker från olika bildkonstnärer, men givetvis också ett stort antal fotografiska bildböcker. Naturfotografi finns det givetvis mycket av, men jag har minst lika många böcker med annan form för fotografi. Insnöad på naturfoto har jag enbart varit i mitt fotograferande, inte vad gäller andra fotografers bilder.
Det blir några tusen bilder per månad som jag tittar på. Dels på olika hemsidor och bloggar eller på Facebook, men oftast besöker jag bokhyllan där favoritfotograferna har fått sina hedersplatser. Precis på samma sätt som att jag är en återvändare i mitt fotograferande, det vill säga att jag helst besöker platser jag varit på innan – precis så är jag även i mitt bildtittande. Jag återkommer till de samma bilderna, om och om igen. Att sätta något inofficiellt världsrekord i att titta på flest olika bilder per vecka, det är verkligen inte min melodi. Jag ser mig inte som en storkonsument av bilder, jag är mer en sådan som älskar att läsa de riktigt bra bilderna helt in på djupet. Att kunna tolka, tolka igen och tolka på nytt. Finns det något i bilden som jag missat, innehåller bilden några gåtor som jag inte lyckats knäcka. Vad säger bilden till mig – idag och imorgon? Påverkas min upplevelse av bilden av mitt humör när jag tittar på den? Hur kan fotografen ha tänkt?
Det finns fotografiska bilder som jag tittat på tusentals gånger, och som jag fortfarande inte tröttnat på! I detta läsande av de riktigt bra fotografiska bilderna, däri uppstår jag också som fotograf. I de bilderna som jag betecknar som ”smygare”, det vill säga bilder som blir bättre för varje gång jag tittar på dem. I dessa fotografiska mästerverk som det inte går att tröttna på! Min ambition i mitt eget fotograferande är givetvis det samma, att hela tiden kunna göra bilder som man inte tröttnar på.
Jag brukar dela in de fotografiskt bildintresserade i tre olika kategorier; tittare, konstaterare och läsare. Tittarna är de som konsumerar ett stort antal bilder, och som helst vill titta på hur många bilder som helst. Ofta tittar man inte på bilderna på djupet, varje bild studeras kanske under högst några sekunder. Bilder med starka visuella kvaliteter, de som är mycket uttrycksfulla och som genererar en direkt ”wowkänsla” – är oftast de bilderna som fångar mest uppmärksamhet. Bilderna som är mer lågmälda, kanske ”smygare” – eller har ett avancerat abstrakt bildspråk – dessa bilder missar man eller så försvinner de i mängden. Konstaterarna är de som hela tiden vill veta hur en bild blivit till; helst tekniska datan och hur fotografen gått tillväga för att göra bilden. Kanske för att man vill kunna göra en liknande bild, och där man använder sig av de riktigt bra bilderna från de duktiga fotograferna för att man vill lära sig att bli minst lika bra. Flertalet av dessa väljer att titta på bilder som man själv vill göra; och man väljer då också bilder på motiv som man själv är intresserad av att fotografera. Naturfotograferna väljer då oftast att titta på naturfotografiska bilder, gatufotograferna tittar på andra fotografers gatubilder, porträttfotografer på andras porträttbilder. Dessa bildbetraktare ser bildtittandet som en utbildning mot att själv bli bättre på att fotografera. Här väljer man då bort bilder som man inte förstår, eller inte vill förstå – eller att man aktivt väljer bort bilder på motiv där man är ointresserad av motiven. Läsarna är en mer aktiv bildtittare som går på tvären av alla tekniker och motiv. Det intressanta är den fotografiska bilden, och vad bilden berättar och uttrycker. Man intresserar sig även för bilder som man själv inte vill göra, utan man är helt enkelt genuint intresserad av bilder – att titta på ett stort antal olika bilder är heller inte det viktiga. Man kan titta på en och samma bild hur länge som helst. Ungefär som en bokälskare som älskar att läsa böcker, utan att själv känna behovet av att skriva egna böcker – eller som musikälskare lyssna mycket på musik utan att aktivt vilja bli musiker själv.
(Älg, 2008)
Om vi gör en kort jämförelse: gillar ni mest kiosklitteratur, läroböcker eller August Strindberg? Är det viktigt att läsa många böcker, att läsa för att lära något – eller läser man för att beröras och berikas?
Under mina år som fotograf har jag mött flest konstaterare; dels genom många kursdeltagare givetvis, men också med tanke på de frågeställningar och synpunkter jag kan få efter en föreläsning. Eller kommentarer jag får till en av mina böcker eller publicerade artiklar i någon tidskrift. De flesta fotointresserade är just konstaterare, man vill själv bli en bättre fotograf – och just genom detta konsumerar man ett stort antal tidskrifter, böcker, föreläsningar, fotokurser eller fotoutställningar. Man vill hela tiden lära och utvecklas.
Detta är inte enbart bra. Mycket för att man missar så ofantligt mycket, men också för att man hela tiden måste omformulera sina tyckanden med åren. Bilder som man tidigare förkastade som dåliga och flummiga, kan man genom ett större kunnande fatta tycke för. Eller att de bilderna som man var så stolt över för tio år sedan, numera för en anonym tillvaro i en bortglömd del av arkivet – om de inte redan har hittat till papperskorgen. Med ett allt större kunnande måste man ständigt revidera sig.
Men att fullt ut kunna sätta sig ner och ”enbart” uppleva en fotografisk bild, helt utan måsten eller tusentals förutfattade meningar, och utan någon påverkan av både trender eller traditioner – det verkar det vara få som får uppleva. Har vi idag tiden att sätta oss ner för att uppleva något som tar tid? Har vi tid för att fundera och filosofera? Har vi tid att lyssna in det som är komplicerat eller svårt att greppa?
Studera de tre bilderna här i inlägget; hur upplever ni bilderna? Vilka förutfattade meningar har ni? Vilken bild gillar ni mest, den som är svår att göra eller den som är mindre svår att göra? Måste ni veta tekniken bakom bilderna för att kunna ta in bilderna? Måste ni själv har erfarenhet av de samma motiven? Är det viktigt att ni ska kunna se vilket motiv som är fotograferat, och var bilden är ifrån? Måste ni veta vilken kamera jag använt och vilken brännvidd jag valt? Är det viktigt att få information om bländaröppning och slutartid?
Har jag gjort något i Photoshop i efterhand, eller inte? Är det viktigt att få svar på detta innan ni kan bedöma bilderna? Om jag skulle säga att jag jobbat intensivt i Photoshop, hur upplever ni då bilderna? Om jag däremot säger att jag inte gjort något alls i efterhand i Photoshop, blir då bilderna bättre? Finns det ett bildseende från mig som fotograf, som ni kan se – oberoende om jag använt Photoshop eller inte?
Är ni enbart bildtittare, eller är ni ständigt hungriga bildkonstaterare – eller älskar ni helt enkelt att läsa och uppleva bilder? Kort och gott…
Hur jag tänker i bilder kan ni bland annat läsa in i min bloggserie ”Bildkommentaren”, där jag kommenterar andras bilder.
(Droppar, 2008)
Terje Hellesø 