Ett annorlunda bildstuk…

(Berga, 2005)

(Mjölby, 2005)

(Bergvik, 2006)

(Söderala, 2006)

(Marmaverken, 2005)

Hur mycket bildmänniskor är vi naturfotografer? Hur ofta kommenterar vi naturfotografer icke-naturbilder? Hur ofta hittar vi naturfotografer på en utställning med bilder av Anders Petersen, Robert Frank eller Miro? Fotograferar vi naturfotografer något annat än natur?

Måste allt som en naturfotograf fotograferar vara vackert? Måste allt som vi naturfotografer fotograferar vara exotiskt, sällsynt eller svårfotograferat?

Jag är själv tudelad i frågan. Jag är ju själv naturfotograf! Men jag är minst lika mycket även en bildmänniska. Jag älskar bilder! Alla sorters bilder, alla sorters stilar. Jag är helt enkelt helt fast i just det hur en bild kan kommunicera till mig som bildbetraktare. Därför händer det också att jag fotograferar annat än natur. Bildmänniskan i mig behöver det.

Däremot är jag naturfotograf, och därför är det brukligt att det oftast är naturfotografer som tittar på mina bilder. Och de som tittar på mina bilder vill oftast inte se något annat än natur från mig. Och det ska vara vackert…

De av mina bilder som oftast får fascinerade bildbetraktare är de av mina bilder där man förundras över hur jag gjort – eller hur jag lyckats…

Därför kommer jag framöver även visa fram ”de andra bilderna” – de bilder som bildmänniskan i mig har gjort. Mer än naturfotografen i mig. Om ni ursäktar…

Annonser

3…

(Tre harar, 2012)

Ofta när jag fotograferar olika motiv i naturen så försöker jag arbeta minst lika mycket med omgivningen och miljön. Att försöka få fram detaljer i omgivningen och miljön som understryker eller förstärker känslan av helhet och sammanhang. Som i denna bild på tre fåltharar som hoppar iväg bortöver fältet. Siffran är 3. Titta på miljön, hittar ni något mer i bilden?

(Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/500 sek på 100 ISO)

De mjuka älgrörelserna…

(Skymningsmöte 1, 2012)

Älgen är ett skymnings- och gryningsdjur. Oftast får jag se älg när det börjar bli för mörkt, åtminstone om jag vill ha de skarpa och tydliga bilderna. Vilket jag ofta inte ser som något mål egentligen. För mig gör det inget om slutartiderna blir långa, eller att ett högre ISO-värde i svartvitt ger rätt korniga bilder. Jag har ju generellt lättare att acceptera korn eller grynighet i svartvita bilder än i färgbilder. Visar här två bilder som båda är suddiga, och som säkerligen för många är alldeles för otydliga. För mig har detta egentligen ingen betydelse. Jag har under alla år verkligen gillat att arbeta med rörelseoskärpan, och i det dova skymningsljuset kan det bli spännande bildskuggor när älgarna rör sig genom landskapet.

Den första bilden gjorde jag kl 20.22, 29 april 2012. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/10 sekund på 800 ISO. Bilden under gjorde jag kl 03.34, 7 maj 2012. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/20 sekund på 400 ISO. Jag panorerade på båda bilderna.

(Skymningsmöte 2, 2012)