Mina bilder är jag, och jag är mina bilder…

(Vattenfall, 2012)

Jag tror det var redan 1980-81 som jag började säga att jag ”gör” bilder. Fram till dess så hade jag ”tagit” eller ”fått” bilder, som ju är mer gängse begrepp bland fotograferna. Det var ungefär då som jag kände att fotograferandet för mig inte var sanningsenligt, utan lika mycket en skapande form som all annan bildkonst. I mitt bildskapande arbetade jag mycket med bildkompositionen, olika experimentella fototekniker, rörelseoskärpa, filter mm. För mig var fotograferandet redan då ett sätt att uttrycka mina känslor och tankar i en bild – men då i den fotografiska bilden. I detta var jag fortfarande naturfotograf också, då huvuddelen av mina motiv hämtades från naturen.

Under alla år har jag varit trogen min skapande plattform. Inget jag förnekat, inget jag bortförklarat – utan min mer subjektiva form för naturfoto har varit mitt sätt att arbeta. De flesta av mina föreläsningar och fotokurser har också kretsat kring mitt sätt att arbeta. Genom åren har det också blivit ett stort antal artiklar där jag på olika sätt försökt förmedla en mer subjektiv form för naturfoto. En bildstil som med åren fått allt flera anhängare. Sedan gick jag för långt i mina manipulerade lodjursbilder… Jag bröt mot min heligaste regel i mitt skapande. Jag gjorde bilderna i datorn, och inte på plats ute i naturen. Och jag som alltid varit mer en ”friluftsmålare” än en ”ateljémålare”. Dessutom ljög jag! Inte bra alls kan jag säga, och just detta att jag ljög skadade mig i mitt skapande mer än vad det egentligen skadat andra.

Proportionerna för hur detta blivit i efterhand är väl bortom all logik egentligen. Särskilt då många väljer att leta efter vilken ”sanningshalt” jag har i mina andra bilder. Vilket blir en omöjlig uppgift, då sanningshalten egentligen aldrig varit där. Utan jag har alltid varit subjektiv och tolkat naturmotiven i mina bilder. Jag har aldrig varit någon ”traditionell” naturfotograf, och vill man leta efter sådana bilder så får man leta rätt länge. Även om de mer traditionella naturbilderna också finns i mitt arkiv, så är de inte många kan jag säga.

Att förklara hur jag gjort mina bilder har hängt med under alla år. I artiklar brukade jag ange tekniska datan, under mina föreläsningar och fotokurser informerade jag flitigt och ofta. Något jag egentligen alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Jag som egentligen inte var så teknisk intresserad, utan mer fokuserad mot själva skapandeprocessen – jag stod och ramsade tekniska datan mer än någon annan naturfotograf… Tack vare att jag ofta valde mer ”udda” bildlösningar, så fastnade jag i ett fototekniskt fack. Ett fack där jag egentligen aldrig någonsin tyckt mig höra hemma i. Jag är en bildskapare, vilket jag också under alla år benämnt mig som. Jag är mer bildskapare än naturfotograf, om nu naturfotograf enbart får användas som begrepp om man är ”sanningsenlig”.

Idag är jag tillbaka där jag var innan mina manipulationer i datorn. Jag visar enbart fram bilder som jag gjort i kameran, inte i datorn. Och så kommer jag fortsätta! Idag har jag redan redovisat drygt 780 sådana bilder bara här i bloggen, sedan nystarten i september 2011. Tro heller inte att jag fotograferar uppstoppade djur eller djur i djurpark, om jag då inte skulle ange detta! Och det är så jag kommer fortsätta, och tro inte att jag kommer ”ljuga för mig själv” flera gånger! Men mina bilder kommer fortsättningsvis vara subjektiva naturbilder, antingen man gillar det eller inte…

Min sanning ligger i det fotografiska, inte i det digitala bildskapandet.

Naturfotografi har aldrig någonsin varit en ”sanningsenlig” fotograferingsform, på linje med pressfoto eller krigsfoto. Det finns väl ingen fotograferingsform där man ”fuskar” så mycket som inom naturfoto, för att sedan kunna förmedla sina sanningsenliga ”illusioner”. ”Varför ska vi naturfotografer sträva så ingående efter att återge naturen som den är, när det likväl aldrig är möjligt”, detta skrev de norska naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen i en artikel i Camera Natura redan i 1990-91. Vi fotograferar vid åtel, vi arbetar med märkliga ljussituationer som knappt andra fått uppleva, vi arbetar ihjäl oss i mörkrummet, vi justerar detaljer i Photoshop eller Lightroom. En björn eller varg intill en soptipp isoleras ur sin miljö i bilden, för att visa fram en björnbild eller vargbild som lever upp till illusionerna av en vild björn eller varg ute i orörd vildmark. I naturfotografernas verklighet finns inga elledningar, telefonstolpar, kalhyggen eller soptippar. Vi använder avtonade gråfilter och vi multiexponerar, vi använder stora telen och extrema vidvinklar. I vår allt större kunskap att presentera våra illusioner, så blir våra bilder alltmer ”verkliga” eller ”sanningsenliga” av en natur som egentligen är mer imaginär än ”verklig”. För hur ser naturen egentligen ut i verkligheten?

För ett antal år sedan fick jag en märklig kommentar från någon i publiken efter en av mina föreläsningar. Hon störde sig på att jag så detaljerat hade förklarat hur vissa av mina bilder blev till. Jag hade ”dödat” hennes illusioner. Särskilt i ett antal av mina bilder på troll och andra varelser tyckte hon att jag skulle låta bilderna få vara just det de var – bilder av något odefinierat. Sedan tyckte hon att det inte alls var roligt att få veta att just den stubben som tofsmesen satt så fint på i kvällsljuset, att den stubben var fullproppad med solrosfrön…

Idag har jag fått större uppmärksamhet från konstkretsar än någonsin tidigare. Jag är ju en konstnär, har jag fått höra ett stort antal gånger. Jaha, tänker jag. Så är jag väl det då. Från naturfotomiljön har jag redan blivit stämplad som något helt annat än en naturfotograf. Som om jag inte redan, ett antal tusen gånger, fått höra detta genom alla år. Och då långt innan jag började manipulera några lodjursbilder. Under alla år har jag kämpat i stark motvind, det vet många som känt mig under många år, och nu har motvinden accelererad till orkan styrka. Om ni skulle läsa mitt kapitel ”Vinden” i boken ”Min plats i ljuset” så kommer ni förstå.

Jag bryr mig inte om vad andra naturfotografer gör eller inte gör, och om ett antal naturfotografer till skulle behöva göra en pudel. Men naturfotografin skulle kanske behöva titta lite inåt och göra ordentliga funderingar kring vad man egentligen håller på med. Om bilderna är ”sanningsenliga” eller ”illusioner”. Och kanske i ännu större grad bli bättre på att förmedla naturfoto på det sätt naturfoto egentligen är. Vem är naturfotograf, vem är inte naturfotograf? Vem är en riktig naturfotograf, vem är en oriktig naturfotograf?

Och kan en naturfotograf få lov att vara enbart en bildskapare?

(Grågäss, 2006)

Annonser

4 reaktioner på ”Mina bilder är jag, och jag är mina bilder…

  1. Intressant inlägg, där du berör många intressanta punkter. Vet ju själv hur man letar vinklar utsnitt allt för att den där jäkla kraftledningen inte skall komma med i bakgrunden, jagar ljuset mm och just det ja störa mina visioner i det utsnitt och hur jag vill ”måla” bilden med kameran.
    Men! hade jag målat bilden i det utsnittet jag igentligen vill, hade jag uteslutit dessa visuellt förorenande otyg 🙂 och ingen hade ifrågasatt.
    Men, hade jag fotat samma utsnitt men klonat bort detta otyg….då har jag fuskat, fast jag bara uppfyllt min konstnärliga vision, lika den som jag hade då jag målade av samma motiv.
    Läste i tidningen Foto för ett tag sedan, det var någon fotograf i en intervju som tyckte att man måste arbeta bort tanken av att bilden är en sanningsbärare.
    Försvarar inte på någotvis det du gjort och många andra före dig gjort angående bild manipulation. För det är ju när man påstår något om bilden som den inte är som det blir så fel.
    Men som du skriver har det har nog skadat dig mer än andra.
    Sen är det ju olyckligt att vissa inte kan ge sig och låta livet gå vidare, javisst du har manipulerat och ljugit om bilderna, bett om ursäkt. Skickat tillbaka din fotografiska karriär, men som sagt det är ju ”bara” du som skadats av det. Vi andra har ju till trots ”bara” blivit besvikna och förundrade. Men man måste ju som sagt förlåta och låta livet gå vidare och lägga till detta som ännu en av livets hårda skolas lektion och erfarenhet.

    Enligt mig så finns det inga ”sanna” bilder eller iaf väldig få, men sanning är ju som sunt förnuft en svävande definition, från person till person.
    Tex en repotagefotograf väljer ju också utsnitt, tidpunkt tom 1/500 del kan vara avgörande hur bildens intryck/uttryck blir och allt för att det skall passa historien de vill förmedla. Ni som inte tror mig, tips! ta del av olika nyhetshändelse från olika länders nyhetsrapportering kring denna.
    Bra eller dåligt lägger jag inga värderingar kring, bara att det är så… iaf enligt mig, men jag har haft fel förr 🙂

    /Christer K

  2. Terje en naturfotograf får givetvis vara enbart en bildskapare.

    Du är fortfarande en av mina förebilder som bildskapare och människa och lärare.

    Du står fortfarande i min lista över konstnärer som jag hämtar inspiration ifrån, se nedan:
    Turner, Monet, van Gogh, Paul Gauguin, Maxfield Parrish, Franklin Carmichael, Peter Hutchinson, Lawren S. Harris, Gustav Klimt, Tom Thomson, Keith Levit, Jeanette Leuers, Wolf Kahn samt Caspar David Friedrich, Malin och Terje Hellesø, Steglitz och Josef Sudek.

    Jag försvarar inte vad du har gjort och att du ljög. Men det är över nu och du har betalt priset. Det är ju framförallt Malin som skadades mest och det måste vara en tung börda att bära..

    Själv tillhör jag de fotografer som rör sig mot mer konstärliga, narretativa bilder och har tappat intresset för rena landskaps och djurbilder. Jag har aldrig haft problem med att manipulera bilder eftersom jag är uppväxt i sv/v mörkrum och vet hur mycket vi manipulerade dem där. Förövrigt så har alla klassiska mästare gjort detta själv eller fått hjälp av kopister.
    Så fortsätt att vara bildskapare Terje, jag ser fram mot dessa nya bilder. Jag tycker denna sida är din starkaste och intressantaste. Det måste finnas pengar att göra på dessa bilder också. Kanske vi får se dina bilder i de fina konstsalongerna.

    Vattenfall, 2012 är stark en känsla av grekisk eller forn nodisk mytologi. Är det Loke som gömmer sig efter att ha slagit Baldur eller är det Prometes lidande ansikte som syns.

    Mvh
    Thomas

  3. Tack Ninna, Christer och Thomas! 🙂
    Christer och Thomas: Jag är djupt tacksamma för era fina kommentarer! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s