(Vattenfall, 2012)
Jag tror det var redan 1980-81 som jag började säga att jag ”gör” bilder. Fram till dess så hade jag ”tagit” eller ”fått” bilder, som ju är mer gängse begrepp bland fotograferna. Det var ungefär då som jag kände att fotograferandet för mig inte var sanningsenligt, utan lika mycket en skapande form som all annan bildkonst. I mitt bildskapande arbetade jag mycket med bildkompositionen, olika experimentella fototekniker, rörelseoskärpa, filter mm. För mig var fotograferandet redan då ett sätt att uttrycka mina känslor och tankar i en bild – men då i den fotografiska bilden. I detta var jag fortfarande naturfotograf också, då huvuddelen av mina motiv hämtades från naturen.
Under alla år har jag varit trogen min skapande plattform. Inget jag förnekat, inget jag bortförklarat – utan min mer subjektiva form för naturfoto har varit mitt sätt att arbeta. De flesta av mina föreläsningar och fotokurser har också kretsat kring mitt sätt att arbeta. Genom åren har det också blivit ett stort antal artiklar där jag på olika sätt försökt förmedla en mer subjektiv form för naturfoto. En bildstil som med åren fått allt flera anhängare. Sedan gick jag för långt i mina manipulerade lodjursbilder… Jag bröt mot min heligaste regel i mitt skapande. Jag gjorde bilderna i datorn, och inte på plats ute i naturen. Och jag som alltid varit mer en ”friluftsmålare” än en ”ateljémålare”. Dessutom ljög jag! Inte bra alls kan jag säga, och just detta att jag ljög skadade mig i mitt skapande mer än vad det egentligen skadat andra.
Proportionerna för hur detta blivit i efterhand är väl bortom all logik egentligen. Särskilt då många väljer att leta efter vilken ”sanningshalt” jag har i mina andra bilder. Vilket blir en omöjlig uppgift, då sanningshalten egentligen aldrig varit där. Utan jag har alltid varit subjektiv och tolkat naturmotiven i mina bilder. Jag har aldrig varit någon ”traditionell” naturfotograf, och vill man leta efter sådana bilder så får man leta rätt länge. Även om de mer traditionella naturbilderna också finns i mitt arkiv, så är de inte många kan jag säga.
Att förklara hur jag gjort mina bilder har hängt med under alla år. I artiklar brukade jag ange tekniska datan, under mina föreläsningar och fotokurser informerade jag flitigt och ofta. Något jag egentligen alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Jag som egentligen inte var så teknisk intresserad, utan mer fokuserad mot själva skapandeprocessen – jag stod och ramsade tekniska datan mer än någon annan naturfotograf… Tack vare att jag ofta valde mer ”udda” bildlösningar, så fastnade jag i ett fototekniskt fack. Ett fack där jag egentligen aldrig någonsin tyckt mig höra hemma i. Jag är en bildskapare, vilket jag också under alla år benämnt mig som. Jag är mer bildskapare än naturfotograf, om nu naturfotograf enbart får användas som begrepp om man är ”sanningsenlig”.
Idag är jag tillbaka där jag var innan mina manipulationer i datorn. Jag visar enbart fram bilder som jag gjort i kameran, inte i datorn. Och så kommer jag fortsätta! Idag har jag redan redovisat drygt 780 sådana bilder bara här i bloggen, sedan nystarten i september 2011. Tro heller inte att jag fotograferar uppstoppade djur eller djur i djurpark, om jag då inte skulle ange detta! Och det är så jag kommer fortsätta, och tro inte att jag kommer ”ljuga för mig själv” flera gånger! Men mina bilder kommer fortsättningsvis vara subjektiva naturbilder, antingen man gillar det eller inte…
Min sanning ligger i det fotografiska, inte i det digitala bildskapandet.
Naturfotografi har aldrig någonsin varit en ”sanningsenlig” fotograferingsform, på linje med pressfoto eller krigsfoto. Det finns väl ingen fotograferingsform där man ”fuskar” så mycket som inom naturfoto, för att sedan kunna förmedla sina sanningsenliga ”illusioner”. ”Varför ska vi naturfotografer sträva så ingående efter att återge naturen som den är, när det likväl aldrig är möjligt”, detta skrev de norska naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen i en artikel i Camera Natura redan i 1990-91. Vi fotograferar vid åtel, vi arbetar med märkliga ljussituationer som knappt andra fått uppleva, vi arbetar ihjäl oss i mörkrummet, vi justerar detaljer i Photoshop eller Lightroom. En björn eller varg intill en soptipp isoleras ur sin miljö i bilden, för att visa fram en björnbild eller vargbild som lever upp till illusionerna av en vild björn eller varg ute i orörd vildmark. I naturfotografernas verklighet finns inga elledningar, telefonstolpar, kalhyggen eller soptippar. Vi använder avtonade gråfilter och vi multiexponerar, vi använder stora telen och extrema vidvinklar. I vår allt större kunskap att presentera våra illusioner, så blir våra bilder alltmer ”verkliga” eller ”sanningsenliga” av en natur som egentligen är mer imaginär än ”verklig”. För hur ser naturen egentligen ut i verkligheten?
För ett antal år sedan fick jag en märklig kommentar från någon i publiken efter en av mina föreläsningar. Hon störde sig på att jag så detaljerat hade förklarat hur vissa av mina bilder blev till. Jag hade ”dödat” hennes illusioner. Särskilt i ett antal av mina bilder på troll och andra varelser tyckte hon att jag skulle låta bilderna få vara just det de var – bilder av något odefinierat. Sedan tyckte hon att det inte alls var roligt att få veta att just den stubben som tofsmesen satt så fint på i kvällsljuset, att den stubben var fullproppad med solrosfrön…
Idag har jag fått större uppmärksamhet från konstkretsar än någonsin tidigare. Jag är ju en konstnär, har jag fått höra ett stort antal gånger. Jaha, tänker jag. Så är jag väl det då. Från naturfotomiljön har jag redan blivit stämplad som något helt annat än en naturfotograf. Som om jag inte redan, ett antal tusen gånger, fått höra detta genom alla år. Och då långt innan jag började manipulera några lodjursbilder. Under alla år har jag kämpat i stark motvind, det vet många som känt mig under många år, och nu har motvinden accelererad till orkan styrka. Om ni skulle läsa mitt kapitel ”Vinden” i boken ”Min plats i ljuset” så kommer ni förstå.
Jag bryr mig inte om vad andra naturfotografer gör eller inte gör, och om ett antal naturfotografer till skulle behöva göra en pudel. Men naturfotografin skulle kanske behöva titta lite inåt och göra ordentliga funderingar kring vad man egentligen håller på med. Om bilderna är ”sanningsenliga” eller ”illusioner”. Och kanske i ännu större grad bli bättre på att förmedla naturfoto på det sätt naturfoto egentligen är. Vem är naturfotograf, vem är inte naturfotograf? Vem är en riktig naturfotograf, vem är en oriktig naturfotograf?
Och kan en naturfotograf få lov att vara enbart en bildskapare?
(Grågäss, 2006)
Terje Hellesø 