Digital rastlöshet…

(1)

Jag fick ett mejl för några dagar sedan som handlade just om detta med skillnaden mellan det analoga och digitala fotograferandet. Personen tyckte sig sakna en känsla i det digitala som det analoga fotograferandet hade. Jag har själv funderat till och från kring detta under de åren jag arbetat som digitalfotograf, och med jämna mellanrum försökt sätta mitt digitala fotograferande i perspektiv mot mitt tidigare analoga fotograferande. Jag vet inte om jag direkt kan säga att det digitala saknar en känsla som det analoga hade, något jag också skickade som svar tillbaka till personen ifråga. Här i bloggen tänker jag nu dela med mig av några av de funderingar jag haft.

Vad jag saknar från den analoga tiden är att allt tog längre tid, och att jag som fotograf fick lära mig att alltid vänta. Vänta på att jag hade råd att köpa mer film, vänta på att tillfället var det rätta för att fotografera, vänta på att jag hade råd att framkalla och sedan vänta på att filmerna kom tillbaka från labbet.  Jag lärde mig att snåla med de resurser jag hade. Varje film kostade 60-70 kronor, jag hade enbart 36 bilder per film, jag fick inte gå tom för film, jag fick inte slösa…

Att sedan visa fram bilderna för andra var en långsam process. Det handlade också mycket om kontakter. Vilken redaktör jag hade god kontakt med och hur långt innan jag fick lämna in materialet. Vilka reaktioner mina publiceringar fick var det också sällan man hörde. Om jag inte hade några fotokurser eller föreläsningar och fick direkt feedback på något jag hade haft publicerat – eller direkta reaktioner på de bilder jag visade. Allt tog längre tid på den analoga tiden.

Vilket också gjorde fotograferandet långsammare, det fanns ingen jäkt – inget som kunde generera reaktioner direkt. Inga bilder jag direkt kunde granska, inga bilder jag direkt kunde visa fram – eller för den delen; jag kunde heller inte obekymrad ”sprutmåla” med kameran och chansa hejvilt på om något skulle bli bra.

Allt detta fick mig långsamt att bli mer otålig som fotograf. Redan på plats kunde jag granska mina bilder, för att sedan direkt anstränga mig ännu mer. Onödiga exponeringar behövde jag heller aldrig oroa mig för, det var ju enbart att deleta… En blogg eller hemsida kunde låta mig publicera bilderna direkt när jag kom hem till datorn. Vad det kunde ta mig flera månader att utveckla på den analoga tiden, kunde jag i det digitala lära in på samma fotouflykt!

Att multiexponera direkt i kameran blev plötsligt ingen större utmaning, att lyckas med det omöjliga att fotografera småfåglar i flykt blev möjligt och inom räckhåll. Men allt började också gå snabbare och snabbare. Jag märkte med tiden att bildmängden blev större, och själva den aktiva fotograferingstiden blev allt kortare… Tiden ute i naturen blev kortare, tiden framför datorn blev allt längre…

För mig som naturfotograf har det därför varit viktigt att hitta tillbaka till det som var innan. Tiden ute i naturen vill och bör alltid vara den viktigaste för mig. Så är det idag. Tiden vid datorn är mer motorisk och, om jag ska vara helt ärlig, fruktansvärt tråkig. Jag gillar att titta på andras bilder, inte mina egna. I mitt eget fotograferande är tiden ute i naturen i särklass mer intressant. Helst hade jag velat vara ute i naturen konstant! Det är inte viktigt för mig heller om det blir några bilder alls, hetsen att hela tiden måste prestera har jag varit genom – och det slutade verkligen inte på ett bra sätt. Som nu ”hela världen” är bekant med…

Jag är egentligen i grunden ingen tävlingsmänniska. Jag vill egentligen bara vara mig själv. Vistas i naturen, göra mina bilder – och kommunicera till andra genom mina bilder för de som vill se. Helt basala frågor, jag vet.

Men det är där någonstans jag är idag. Allt får ta den tid det tar, även om jag fotograferar digitalt. Jag har hittat tillbaka till mitt analoga tempo, men nu i mitt digitala fotograferande.

(Bild 1 – Kvällsljus, 1995)
(Bild 2 – Trollstenen, 1997)

(2)

Annonser