Att se utan att se…

(I skogen, 2011)

Vi människor har en fantastisk benägenhet att se utan att man egentligen ser. Så även med oss fotografer. Våra ögon kan vara vaksamma och skanna av ett område, precis som vanligt. Men hjärnan som samlar och registrerar det ögonen fångar upp kanske koncentrerar sig på annat. Sitter man i andra tankar spelar det alltså ingen roll hur mycket våra ögon registrerar; vi kan ändå inte uppfatta och tolka det ögonen fångar upp. Olika fotografer har ofta återkommit till just detta i otaliga texter genom åren. Ansel Adams skrev om detta, Henri Cartier-Bresson skrev om detta, likaså även både Ernst Haas och Irving Penn. Att se utan att se…

Ett exempel som jag ofta återvänder till när jag berättar om detta fenomen, är när jag själv för många år sedan satt uppe i ett träd. Det var hemma i Bergen, intill en relativt trafikerad gångväg, och jag satt uppe i trädet för att vänta in några fåglar i ett annat träd. Jag tyckte det var viktigt att komma upp i samma nivå som de fåglarna jag skulle fotografera i det andra trädet. Jag hade därför släpat med mig både kamera och ett teleobjektiv upp i lövvärket , så nu satt jag där ungefär 3-4 meter ovanför marken och väntade.

I mellantiden passerade olika människor på gångvägen där nere. Under de timmarna jag satt uppe i trädet passerade många människor, men inte en enda person upptäckte mig. Egentligen borde jag inte vara så svår att upptäcka, och en man som sitter 3-4 meter uppe i ett träd borde vara något som hade dragit till sig någon form av nyfikenhet. Tänkte jag. Men nej, ingen tänkte nog på att det skulle sitta något där uppe i trädet – så ingen tittade ens uppåt mot dit jag satt. Alla personer som passerade kanske redan gick i sina egna tankar, och därför egentligen inte såg något. Ett vanligt fenomen, särskilt bland oss vuxna människor. När vi vuxna gör något som vi redan gjort många gånger innan, då är det någon form för motorik eller automatik som träder in. Vilket gör att vi skärmar oss från omgivningen. Någon kan plötsligt hälsa på oss, men vi hälsar inte tillbaka för att vi inte uppfattat något där vi går djupt i våra egna tankar. Till och från jobbet är vi extra mycket i ”vår egen värld”, hjärnan är redan fullt upptagen på att fundera över det stundande arbetet – eller att vi på vägen hem börjar tänka på vad det ska bli för mat på bordet. I tanken är vi alltid före; det som eventuellt kommer att ske inom närmasta framtiden. Eller så tänker vi på det som varit; på minnen, om att det trots allt var bättre förr… Mycket sällan finns tanken i nuet, vilket gör att hjärnan inte så ofta fångar upp signalen från ögonen.

Med barn är det inte så. Barnen finns i nuet och hela tiden fångar upp signaler från sin omgivning. Barnen har ännu inte arbetat upp någon motorik eller automatik. Det mesta barnet ser och uppfattar är ju nytt och fascinerande, och en aldrig sinande nyfikenhet gör att barnets alla sinnen är skärpta till max. Så när en man kom gående på gångvägen där nere med sin lille son, då blev jag också snabbt upptäckt: Pappa, det sitter en gubbe där uppe i trädet!

Jag har precis läst färdigt den sista boken om Kurt Wallander av Henning Mankell, Den orolige mannen. För övrigt en bok jag varmt vill rekommendera! Jag har läst samtliga böcker om Kurt Wallander, och några av böckerna har jag faktiskt också läst flera gånger. Spänningsromaner javisst, men böckerna om Wallander är alltid så mycket mer. Det som fascinerar mig mest i dessa böcker är i första hand hur Mankell gör sina miljöbeskrivningar och hur han hela tiden återkommer till hur Wallander tänker. Kurt Wallander är i synnerhet en tänkande polis, som långsamt och metodiskt närmar sig lösningen med hjälp av förmågan att kunna revidera sina tankar. Något som sällan kommer fram i de filmatiseringar av böckerna som hittills är gjorda. Det är ju svårt att gestalta tankar på film, och då i synnerhet hur tanken påverkar ögonen. Hur vi ser, och hur tanken påverkar det vi ser. De i särklass mest intressanta avsnitten i böckerna är just när Wallander anländer till en mordplats för att leta efter spår, efter något som kan klargöra gåtan. Om vad som skett, om varför det som skett har skett – och även vem som eventuellt kan ha gjort dådet.

I sitt tänkande återkommer Wallander ofta till sin äldre och avlidne kollega Rydberg och hans arbetsmetoder. Även i boken Den orolige mannen återkommmer Rydberg i tanken. Ett viktigt tips från sin äldre kollega som Wallander ofta återkommer till; om att se utan att se… Dessutom handlar det mycket om att kunna revidera sina tankar; att kunna öva upp förmågan att se från helt olika perspektiv. Om Wallander inte kan knäcka gåtan – vad om man då skulle tänka från helt motsatta hållet? Vad kan man då se?

Böckerna om Kurt Wallander är oerhört fascinerande att läsa för mig som fotograf. Dels för att uppleva Mankells känsla för miljöbeskrivelser, och hur han inte enbart beskriver en miljö utifrån standardsättet. Utan också hur miljöbeskrivelsen också kan vara med på att knäcka gåtan till mysteriet, för mig som läsare. Om jag verkligen är vaken när jag läser, och även börjar läsa mellan raderna. Men ännu mer fascineras jag alltså över hur Mankell beskriver hur Wallander hela tiden ställer om sina ögon. Eller rättare sagt; hur Wallanders tankar hela tiden får honom att ställa om sitt seende.

Precis så är det för mig som fotograf. Att verkligen se det man ser. Om att när jag sitter där i skogen, och till en början inte ser något alls. Tankarna är kanske någon annanstans, och inte där tankarna borde vara – det vill säga; med mig där ute i skogen. En spillkråka skriker på håll, en järnsparv sjunger sin försiktiga spröda sång – och en hög med älgskit ligger framför mig och berättar om ett tidigare besök här i skogen. Precis där jag nu sitter. Det luktar murket från rotvältan och en envis mygga har börjat bli alldeles för närgången. Med tankens kraft är jag tillbaka i skogen och jag börjar verkligen se på riktigt! Jag kan se spillkråkan där hon sitter i torrakan, jag kan se järnsparven som sitter i videsnåret och jag kan framför mig se älgen när den var här på samma plats som mig. Antingen det nu var igår eller för någon vecka sedan.

Sedan börjar jag föreställa mig hur skogen kunde ha sett ut för hundra år sedan, eller långt tillbaka någon gång under stenåldern. Hur det då såg ut här i skogen, just där jag sitter. Har det en gång i tiden även suttit en människa på samma plats som där jag nu sitter? Och hur upplevde denna forntida människa sin skog? En stenmur berättar för mig att det kanske inte fanns någon skog här alls, kanske var landskapet öppet och hade en helt annan karaktär. Vad är det egentligen jag nu ser, där jag sitter?

Jag känner mig för en stund som Kurt Wallander, som om skogen bär på en hemlighet jag ännu inte uppfattat. Som jag ännu inte varit förmögen att se. Sedan upptäcker jag vad det handlar om; skogen har hela tiden tittat på mig istället, utan att jag ens tänkt på det. Kanske finns trollen ändå, djupt där inne bland hemligheterna i den mörka skogen. Med tanken börjar jag fokusera om, och med kameran börjar jag registrera den verklighet som mina tankar nu uppfattat. Kanske mer än mina ögon. Det blir en bild som visar skogen, men även skogen som mina tankar uppfattade den. Jag ställde om mitt seende till att se något helt annat, för att få en bättre klarhet till vad skogen gömde för mig. Jag knäckte gåtan och började se på riktigt – precis som Kurt Wallander lyckas göra när han nystar upp mordgåtan.

Jag visste slutligen hur jag skulle göra; vilken kamera och brännvidd jag skulle använda. Att bilden skulle passa bättre i svartvitt. Jag visste också hur mörk exponeringen skulle vara; val av bländare och slutartid kändes också självklart. Sedan fick jag dubbelexponera för att få fram ögonen som tittade på mig. Bilden var klar för mig i det ögonblick jag ställde upp kameran. Gåtan var knäckt!

Annonser

5 reaktioner på ”Att se utan att se…

  1. Även jag brukar tänka precis som du när jag är ute i skogen om det varit någon människa tidigare på samma plats. Det blir mera spännande och ger flera ”bilder” av att tänka. Det förvånar mig ibland att jag inte ser mera människor i naturen. Flest folk ser man när svamptid råder men dom bryr sig nog inte så mycket om naturen i sin helhet utan fokuserar bara på en sak…
    Du bjuder på en spännande bild här tycker jag!
    Morgan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s