Näthat…

(Blåsippa, 2012)

Det finns tyvärr många människor där ute som verkligen mår dåligt. Så dåligt att de inte kan låta bli att slänga ur sig en massa dynga om andra människor. De fegaste av dessa människor hittar man på Internet där de gömmer sig under anonyma namn på diverse ljusskygga och oseriösa forum. Forum som tyvärr vem som helst kan läsa, och där det för många kan vara svårt att sortera ut vad som är fakta och vad som är just ren dynga. Några av dessa fega människor kan heller inte låta bli att skicka mejl, att lämna kommentarer på olika bloggar eller nyhetssajter – och de värsta kan inte hålla sig från att ringa eller skicka obehagliga sms till de uthängda människorna.

Läste nyligen följande nyhet på Aftonbladet… Jag blir bara så ledsen. Men samtidigt frustrerad och arg. Tankarna går tillbaka till i höstas när min fru Malins blogg blev nerlusad med mängder av elaka kommentarer. Det var som om alla idioter samlades på en plats. Idioter som tyvärr fortfarande med jämna mellanrum återkommer med elaka kommentarer. Som inte kan släppa, som inte kan låta bli att fortsätta med att fylla olika forum med ännu mer dynga. Det finns till och med personer som verkar helt besatta av mig som person, som startat olika bloggar om mig – och där man fortsätter och fortsätter att häckla och håna. Att ifrågasätta och analysera. Konsensus är däremot det samma; dessa personer har rätt – och jag är den största boven och sjukaste människan som någonsin vandrat på planeten… Tror knappt det finns kvar några nedsättande adjektiv att använda om mig som person och som människa.

Jag undrar hur länge dessa idioter kommer fortsätta, eller hur länge de kommer få lov att fortsätta? Är Internet en rättslös plats där inga normala lagar eller normer får lov att existera? Om att rätten till att vara anonym försvinner i det ögonblick man öppet och i grupp ger sig på en annan namngiven människa… Eller finns det verkligen så många fega människor att ingen kan eller vågar göra något? Vi måste bara fortsätta tvingas acceptera att det är just så det är. Har man blivit kändis eller på annat sätt blivit upphöjd till en offentlig person, då måste man tåla att ständigt placeras i gapstocken. För att dessa fega idioter ska få fortsätta att spotta hur länge som helst…

I allt detta får jag givetvis inte skriva vad jag tycker, och detta fast jag skriver i mitt eget namn. Och ingalunda gömmer mig som en feg idiot bakom något anonymt pseudonym. Om jag nu verkligen hade tagit mitt liv i höstas, hur hade då hetsen mot mig sett ut idag? Hade då plötsligt alla idioter försvunnit, och alla hade då upprört sig över hur fruktansvärt den där Terje blev behandlad på Internet?

Men ingenting hade nog skett iallafall i slutändan. Nu har ännu en människa valt att ta sitt liv. Det är så tragiskt och så fruktansvärt hur en människa kan drivas så långt, för att dessa anonyma idioter ska få lov att fortsätta med sitt dåliga mående. Alla tycker synd om mobboffren när något tragiskt skett, men ingen gör något åt mobbarna.

Vi har ju forumet Flashback som marknadsför sig som Sveriges största forum för yttrande – och åsiktsfrihet. Det vill säga; där kan vem som helst skriva vad som helst anonymt. Det mesta är tyvärr ren dynga; och skulle man verkligen leta efter vad som skrivs om olika kändisar och offentliga personer där – då skulle man bli mörkrädd. Men om någon person under sitt eget namn skulle börja kritisera Flashback, då tar det hus i helvete!

Mina tankar idag går till fotomodellen Claudia Boerner och hennes familj.

Annonser

Inställningar i kameran…

(Ladusvalor, 2006)

Då och då får jag frågor om vilka inställningar jag använder i kameran. Dels är det ständigt återkommande frågor under fotokurserna och efter föreläsningarna, men detta är också bland de vanligaste frågorna jag får över mejl eller telefon. Många vill veta, ibland kanske av ren nyfikenhet – men jag vet också att många är osäkra på vad som gäller, eller vad som kan vara de bästa inställningarna. Vad som är bäst försöker jag alltid tona ned, då mycket handlar om rutiner eller vanor – eller om smak. Och att alla fotografer säkerligen har sina egna övertygelser till hur bilderna bli så bra som möjligt. Jag kan enbart informera om hur jag gör, och vad som är rätt för mig. Min facit, som jag följt under många år. Jag manipulerar gärna och ofta, men alltid när jag fotograferar – inte efteråt! Jag har ett mycket öppet bildsinne, och är i stort helt befriad för eventuella konventioner. Jag är aldrig låst när jag tittar på andras bilder; att jag jagat andra fotografer med ”blåslampa” som arbetar i Photoshop – det är en ren lögn! Jag är försiktig med ”pekpinnar”, och utgår alltid från mitt eget sätt att arbeta som fotograf när jag lämnar tips till andra. Jag har skämtat ett antal gånger, med hur mycket glimt i ögonen som helst. Jag gillar ju att ibland provosera! Men alla förstår inte humor, eller så är det viktigt att fortsätta framhålla denna offentliga bild av mig för ett kunna rättfärdiggöra den hetsen som fortfarande pågår om mig både som fotograf och människa. Här kommer några av mina inställningar i kameran:

Jag väljer alltid ett så lågt ISO-värde som möjligt, om inte ett högre värde kan ge mig en gryninghet som en särskild effekt. Generellt väljer jag högre ISO i svartvitt än i färg. Under den analoga tiden använde jag nästan uteslutande Kodachrome på 25 ISO fram till 1992. Därefter bytte jag till Fujichrome Velvia på 50 ISO. Denna film använde jag sedan nästan uteslutande fram till 1999 när jag bytte till Ektachrome VS på 100 ISO. De svartvita filmerna som jag använde mest var Kodak Tri-x, Kodak Panatomic-x och Ilford HP-5. När jag blev digital i 2004 låg jag på 100 ISO. Min första digitala Nikonkamera var D100 som hade 200 ISO som lägst, något jag inte var så förtjust i. Men ordningen återställdes med D200 som hade 100 ISO som lägst. Med Samsung Pro 815 väljer jag oftast 50 ISO då jag har tillgång till det ISO-värdet på den kameran. Annars är det oftast 100 ISO som gäller för mig. Ibland är jag på 400 ISO, och då oftast i skymning och gryning vid djurfoto. Någon sällsynt gång är jag uppe i 800 ISO, och då i svartvitt. Ibland har jag experimenterat med upp till 6400 ISO digitalt, men då för att jag ville ha en grynigare känsla i de svartvita bilderna. Kanske är jag konventionell, men ett så lågt ISO-värde som möjligt ger bättre och renare färger i bilderna – och jag har också bättre kontroll på kontrast och nyanser.

Slutartiden ställer jag alltid in manuellt! Så har jag alltid gjort, och jag ser ingen anledning att bryta detta. Jag känner en större kontroll i att jobba manuellt, och det går betydligt snabbare för mig att ändra till en mörkare eller ljusare exponering enbart med att klicka uppåt eller neråt till en annan slutartid. Att snabbt kunna ändra, men där jag också som utgångsläge har en exponeringsresultat som jag gillar. Vill jag har så snabba slutartider som möjligt väljer jag en större bländaröppning eller i undantagsfall ett högre ISO-värde. Slutarautomatik använder jag aldrig!

Bländaröppningen ställer jag alltid in manuellt! För mig finns ingen anledning att använda bländarautomatik då jag vill ha full kontroll över det skärpedjup jag får till den bländaröppning jag valt. Fotograferar på alla möjliga bländaröppningar, för att få exakt det skärpedjup jag vill ha. Men jag ser också att största och minsta bländaröppningen är mina mest använda, då jag antingen vill ha största möjliga skärpedjup eller inget alls.

Full kontroll på ”Siffran 3”, det vill säga ISO-värde, bländaröppning och slutartid! Jag väljer alltid först ISO, sedan bländaröppning och sist slutartid. Jag använder aldrig program, alltid manuella inställningar. Givetvis ställer jag också in ISO-värdet manuellt! Detta är rätt för mig, vad andra väljer att göra är upp till dem.

Aldrig auto på vitbalansen! Oftast står vitbalansen på ”sol”, för att ha samma utgångsläge som på den analoga diafilmtiden. Då blir skuggorna kalla och blå och kvällsljuset/morgonljuset blir varmare. Vill inte ha ”färggrå” digitala bilder, helst ska mina digitala exponeringar se ut som en diabild redan på skärmen i kameran.

Alltid spotmätning! Ljusmätaren är alltid inställd på spotmätning (punktmätning). Då har jag full kontroll på var jag mäter ljuset, och att just detta blir medelgrått. Inget annat! Gillar inte genomsnittsmätningar, då får kameran vara med om att komma med sina egna exponeringsförslag – och dessa är oftast fel. Enligt mig!

Aldrig RAW! Jag har aldrig någonsin fotograferat i RAW, mitt råformat är jpg av högsta kvalitet. Tvärtemot vad många spekluerar om i dessa tider (efter mina manipuleringar med lodjursbilderna), så gör jag alltid bilden klar i kameran. Inte efteråt i datorn! Behöver aldrig göra några större korrigeringar av exponering eller färgbalans i efterhand.

Multiexponeringar i kameran! Jag arbetar ofta med olika multiexponeringar, och det är nödvändigt för mig att mina kameror har den möjligheten. Gör inga kollage i efterhand (tvärtemot vad många spekulerar om i dessa tider), av den enkla orsaken att jag inte är road av att arbeta i Photoshop. Mitt bildskapande är alltid i kameran, när jag fotograferar. Ur en konstnärligt aspekt är jag mer som en friluftsmålare.

Filter, svartvitt, HDR i kameran! Jag använder ofta olika filter; och då mest avtonat gråfilter och olika färgfilter för svartvitt. Avtonat gråfilter har jag framför linsen, men med mina Pentaxkameror använder jag flitigt flera av de filter som jag har tillgång till i kameran. Oftast de olika färgfilter som finns när jag arbetar i svartvitt; men jag väljer också olika softfilter. Dessutom har jag också tillgång till infrarött i svartvitt, och jag kan också göra HDR-bilder direkt i kameran. Dessa använder jag när jag känner för att göra något ”annorlunda”.

Alltid manuell fokus! Har aldrig arbetat med autofokus, annat än när jag gjort bilder med några enklare digitala kompaktkameror.

I Photoshop gör jag inte mycket! Jag kan göra enklare korrigeringar av nivåer och kontrast. Jag kan också göra enklare beskäringar av bilderna, jag är verkligen inte trogen ett fast bildformat – något jag heller aldrig var på den analoga tiden. Numera skärper jag aldrig mina bilder, om inte bilderna ska förberedas för tryck. Jag klonar bort damm, men klonar aldrig bort motiv ur bilderna. Om jag har en störande gren i bilden väljer jag heller att göra en beskäring av bilden än att klona bort grenen. Jag försöker vara så noggrann som som möjligt redan när jag fotograferar, vilket gör att jag sällan har störande grenar eller strån i bilderna. Ibland kan jag konvertera en färgbild till svartvitt i Photoshop, men oftast väljer jag att fotografera i svartvitt direkt i kameran. Vad andra fotografer gör i Photoshop är givetvis helt upp till dem.

Personliga platser – Storamölla…

(Storamölla, 1992)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu med en plats mellan Ängelholm och Klippan, nämligen Skånes tredje högsta vattenfall Storamölla.

Det är ont om vattenfall i Skåne… Detta märkte jag tydligt när jag flyttade från Bergen till Skåne och Ängelholm i 1987. Där jag bodde utanför Bergen hade jag ett litet vattenfall som jag ofta besökte. Om detta vattenfall hade legat i Skåne, hade det varit Skånes högsta… Skånes högsta vattenfall är annars Hallamölla i Verkeån på 23 meter. Näst högst är Forsakar på 18 meter, också i östra Skåne, inte långt från Hallamölla. I nordvästra Skåne runt Ängelholm där jag bodde var det däremot ont om vattenfall. På Hallandsåsen hade jag ju både Trollehallar, Djurholmen och Axelstorp – där jag kunde fotografera mindre vattenfall och vatten i rörelse. Här var jag ofta, särskilt under vintern för att fotografera is och rinnande vatten i kombination. Men så fick jag tips om ett vattenfall vid Källna mellan Ängelholm och Klippan, längs Pinnån. Här låg Skånes tredje högsta vattenfall på 8 meter, även om det också räknas som Skånes största om man ser till vattenmängd.

Pinnån som slingrar sig ner mot Rönneå vid Ugglarp kände jag till sedan innan. Särskilt runt Ugglarp, eller Össjö broar som det också kallas. En fantastisk fågellokal under vårarna när hela området översvämmas. Men nu hade jag alltså fått tips om en fotografisk pärla uppströms längs Pinnån. Med åren blev Storamölla en av mina absoluta favoritplatser, särskilt då under vintern. I ravinen nedanför fallet är det blå skugga och spännande isformationer. Däremot är det trångt och svårt att ta sig fram, och kanske inte alltid så trevligt om man eventuellt skulle ha höjdskräck…

Då och då fick jag se strömstare, och under somrarna även forsärla och någon gång en kungsfiskare. Nedanför fallet är det en fantastisk lund med mängder av vårblommor. Särskilt vitsippsfotografen kan här få sitt lystmäte.

Jag har inte varit vid Storamölla sedan 2002, så det kan ha förändrats något. Men det är en spännande plats för en fotograf. Om man nu inte har höjdskräck, förstås…