(Fälthare i vinterdräkt, 2012)
När jag bodde hemma i Bergen i Norge var en hare en hare… Det fanns liksom inget annat alternativ. Såg jag ett långörat djur som var vitt under vintern och brunt under sommaren, då kunde det inte vara något annat än en hare. I 1987 när jag flyttade till Sverige och Skåne blev det inte så självklart längre… För plötsligt fanns det två andra långörade djur som skuttade omkring som jag knappt hade haft någon kontakt med tidigare; den vanliga haren hade nu en mindre kusin i vildkaninen och en större kusin i fältharen. Den vanliga haren, den som blir vit under vintern, såg jag nästan aldrig längre. Särskilt inte ute i det skånska landskapet. Men om jag tog mig ut till Hallands Väderö blev ordningen återställd, där finns det bara ett långörat djur och det var den vanliga haren. Alltså skogsharen, fast den var inte lika vit som jag hade lärt mig hemma i Norge. Under alla de år jag fotograferade den vanliga haren på Hallands Väderö fick jag aldrig se en riktigt vit vinterhare… Mer grå eller gråblå, eller fläckig…
Ibland hände det att jag fick se en gråblå eller fläckig hare någon gång på Hallandsåsen, djupt inne i skogslandet. Eller upp mot Smålandsgränsen. Men det kändes under de femton åren jag bodde i Skåne att detta skedde mer och mer sällan. Sommaren 1991 hade jag de första sommarkursveckorna här i Mullsjö, och jag fick än en gång mer frekventa kontakter med den vanliga haren. Sommaren 2002 flyttade jag från Skåne till Hälsingland, och ordningen blev nu helt återställt. Här fanns det igen enbart ett långörat djur i skogarna, den vanliga haren. Och den kändes igen även vinterstid med att bli vit som snö. Fast, ibland fick jag se några gråblå och mer fläckiga vinterharar…
I augusti 2009 flyttade vi till Mullsjö, men det var inte lika enkelt längre med de långörade djuren. Någon enstaka vit eller gråblå hare fick jag se vinterstid, men alla andra långörade djur jag hittills fått se i Mullsjöskogarna är den större fältharen. Även mitt inne i de djupaste skogarna! Jag tror heller aldrig jag sett så mycket hare så ofta som efter att vi flyttade till Mullsjö. Och nästan alla är fältharar… Den större kusinen till den vanliga haren, en större och mer robust kusin som inte blir vit under vintern. Eller inte ens gråblå eller fläckig…
Fast, det stämmer inte heller längre. Det händer att jag ser ”fältharar” som är något mindre än vanliga fältharar, och som dessutom är något fläckiga vinterstid. I samtal med harforskare får jag detta bekräftat; att det ofta sker korsningar mellan skogshare och fälthare. Den större fältharehannen imponerar alltså på skogsharehonan… Och dessa korsningar ser mer ut som fältharar än skogsharar. Harforskarna berättar också att man nu sett fältharar i Dalarnas skogar som får en allt ljusare vinterdräkt. I Hälsingland däremot finns det fortfarande enbart vanliga harar, fast fälthararna numera hunnit etablera sig i norra Gästrikland bara några mil från hälsingegränsen…
Hemma i Bergen i Norge är det däremot fortfarande lugnt… Närmsta fältharar är ungefär trettio mil österut, och däremellan finns höga berg och djupa dalar…
Egentligen tycker jag mycket om alla dessa tre långörade djur; vildkaninen, fältharen och skogsharen. Och jag har numera fotograferat alla ett stort antal gånger. Senast igår blev det en serie bilder på en fin och personlig fälthare… Fast, de ljusare fläckarna i ansiktet vittnar om att det inte var en ”vanlig” fälthare.
Hur framtiden på sikt ser ut för skogsharen, vet jag däremot inte…
(Fältharen fotograferade jag igår här i Mullsjöskogarna, med Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/320 sekund på 100 ISO. Skogsharen fotograferade jag vid Skärjån i södra Hälsingland, 6 maj 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/50 sekund på 400 ISO.)
(Skogshare i vinterdräkt, 2006)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
(Sidensvans, 2006)
(Rådjur, 2008)
(Vitkindad gås, 2006)
(Väjningsplikt, 2006)
(Vildsvinsnatt, 2010)
Terje Hellesø 