Bildkommentaren – ”Edsviken” av Thomas Eriksson

(Edsviken, foto: Thomas Eriksson)

Det är en fascinerande bild som Thomas Eriksson har lämnat in till ”Bildkommentaren”. Ett utsnitt av ett landskap med få element, få färger – och dessutom presenterat i ett lugnt och harmoniskt bildformat, det kvadratiska. Här finns inga motiv som insmickrar eller imponerar, utan allt känns avskalat. Ja, nästan innehållslöst på gränsen till banalt. Utan att vara det!

Thomas berättar själv om bilden: Bilden är tagen under en promenad i Edsviken utanför Stockholm. Den är tagen med kompaktkamera Panasonic LX5. Bilden är försiktigt bearbetad i Lightroom och Photoshop främst för att stärka sidoljusets mönster samt att få behålla den blå tonen som skall stärka känslan av kyla. Dock är skärmen ej kalibrerad sedan jag har bytt videokort så det kan finnas ett violett färgstick. 

Motivet triggade igång mig när jag såg stenen i förgrunden och sidoljuset. Sedan arbetade jag en stund för att få balans i bilden. Kompaktkameran kan ställas om till det kvadratiska formatet och det gjorde jag direkt innan jag började bearbeta motivet. Jag anser att ett rektangulär format skulle inte ha fungerat då rörelsen ut bilden stärks och bilden tappar sin balans. Denna typ av bild är lite främmande för mig. Det blir mest en träning i att balansera bildelement efter en teoretisk konstruktion. Jag föredrar att arbeta efter ett koncept och framförallt spegla mitt känsloläge genom bilderna. Att arbeta med dessa teoretiska övningar ger inte samma tillfredställelse som att bearbeta känslor men jag antar att övningarna behövs för att utvecklas vidare. Oftast krävs det något extra i bilderna för mig, en stark känsla eller att bilden förmedlar något som får mig att tänka efter. För att citera Göran Segeholm ”För att en konstnär ska ha tillträde till din känsla så måste han in i ditt huvud, och den enda vägen dit är att få dig att reagera på form och innehåll”. Därför tränar jag sedan några år mycket på form och innehåll och går givetvis på utställningar och läser böcker som kan ge mig ny stimulans.  Vidare lägger jag också mer tid i efterbehandlingen av bilden för att stärka dess berättelse. 

Bild Data: Bilden tagen: 2012:02:20 14:43:47. Kamera: Panasonic DMC-LX5. Bländare: f/5.6. Slutartid: 1/125 sek. Känslighet: ISO 80. Brännvidd: 14.9mm. Mätmetod: Spot. Exponeringsmetod: Manual. Vitbalans: Auto white balance(misstag borde vara på sol).

Inom naturfotografi, och även i viss mån inom landskapsfotografi, är det vanligt att skönheten och det exotiska blir bärande krafter. Något är vackert och tilltalande, därför fotograferar man. Något är exotiskt och annorlunda, därför fotografer man. Motivets dekorativa krafter blir orsak till fotograferande. Dekorativt blir synonymt med visuellt, eller att något alldagligt och fult inte kan vara visuellt tilltalande. Många bedömer en bilds kvaliteter i förhållande till motivets kvaliteter.

Om man däremot skulle titta lite mer på exempelvis landskapsbilderna till amerikanerna Robert Adams eller Lee Friedlander, då upptäcker man snabbt att så behöver det verkligen inte vara. Här framstår det banala, eller det alldagliga, i all sin ”glans”. Ofta med så stor visuell tydlighet att vi som tittar på bilderna ibland börjar småle. Vi känner så väl igen situationerna eller motiven, men vi har missat det geniala att fånga detta på ett fascinerande och tilltalande sätt. Här i Sverige räcker det att titta på bilder av exempelvis Gerry Johansson, John Webb eller Gunnar Smoliansky – så kan man med tydlighet få uppleva just detta.

Inom det området som ofta klassas som ”äkta naturfotografi”, där ser vi sällan dessa bilder. Där är landskapen fortfarande dramatiska, fåglarna sällsynta, däggdjuren skygga och blommorna vackra. En skånsk leråker en mulen höstdag, en gråsparv, en vildkanin i parken eller en överblommad fibbla – det ser vi sällan. Om då inte ljuset varit fantastiskt och solnedgången rödare än någonsin. Naturbilderna ser ut som vi lärt oss att naturen ska se ut, den natur vi ser i vardagen när ljuset är som tråkigast – de naturbilderna ser vi sällan. Fotograferade på ett sådant sätt, att vi kan se genialiteten från fotografen. Vi visualiserar sällan ”det fula” eller ”alldagliga”.

Just därför tycker jag att denna bild är fascinerande, och då på många olika sätt. Elementen är få och säger egentligen inte så mycket. Men de behövs i bilden för att skapa en känsla av harmoni och helhet. Färgerna är inte ”hysteriska”, utan mer ”down to earth”. Snön är inte skinande vit, eller spännande blå. Bilden saknar ett hänadsväckande djup; här finns ingen obligatorisk horisont och himmel som avslutning. Bilden är ett utsnitt, ett stramt utsnitt – för att tvinga mig som bildbetraktare att vandra runt mellan bildens få element. Bilden är avskalad och kraftigt förenklad i sitt uttryck. Vi får se en sten eller isklump i förgrunden till höger. Vi ser sedan en hålighet i isen, som drar till sig extra uppmärksamhet på grund av att den nästan är en kloning av stenen eller isklumpen. Vi gillar ju upprepningar när vi tittar på bilder.

Bilden har ett avskalat men fascinerande linjespel. Några parallella diagonaler, och givetvis de parallella horisontala ljuslinjerna som blir bildens mer vitala delar. Bilden avslutas med mörkare toner uppåt i bilden, för att få blicken att stanna kvar. Vi tvingas fortsätta att vandra ”runt-runt” i en ständig cirkel, givetvis också förstärkt av bildens kvadratiska format. Just detta att jag som bildbetraktare tvingas vara kvar i bilden, fast bilden innehåller så få element – däri ligger bildens intressanta och fascinerande kvaliteter. Detta skapar ett intressant motsatsförhållande, vi tvingas titta och titta. I ett alldagligt motiv som kunde fotograferats varsomhelst i Sverige. I detta ser jag också en mission med bilden, oavsett om detta varit medvetet eller omedvetet från fotografens sida.

Kanske kan man uppleva bilden som en rent teoretisk lektion i bildkomposition, men jag upplever bilden som fascinerande i sin kärvhet. Här får man ”inget gratis”, och man tvingas stanna kvar för att titta och förundras. Och då har väl också fotografen lyckats; just det att öppna ögonen för andra. I deras vardag, när man kanske börjar titta på det alldagliga med nya friska ögon.

Allt som allt; en riktigt intressant och fascinerande bild Thomas. Gratulerar!

________________________________________________________________________________________________

BILDKOMMENTAREN
Ni läsare kan när som helst skicka in en av era bilder för att få mina kommentarer. Ni skickar då in en bildfil över mejl till terje.helleso@gmail.com, och glöm inte att märka mejlet med ”Bildkommentaren”. Bilden ska vara i jpeg med längsta bildsida 600 pixlar, motivet spelar ingen roll. Naturbild eller inte. Ni lämnar med en liten berättelse om bilden med en bildtitel till bilden. Enbart 1 bild kan ni skicka in, ni kan först skicka in nästa bild när er bild har blivit kommenterad. Ni får heller inte vara anonyma! Har ni en egen blogg eller hemsida, glöm inte att lämna även denna i mejlet så länkar jag vidare när bilden publiceras och kommenteras.

Jag kommer med jämna mellanrum presentera en av dessa inlämnade bilder, och lämnar sedan en lång och omfattande kommentar till bilden. Har ni frågor om er bild kan ni lämna dessa i berättelsen till bilden, så kommer jag göra så gott jag kan med att besvara dessa frågor. Välkomna att skicka en bild över mejl från och med idag.

Annonser

2 reaktioner på ”Bildkommentaren – ”Edsviken” av Thomas Eriksson

  1. Tack Terje för din utförliga analys.
    Du har rätt jag är inspirerad av Lee Friedlanders bilder men också av de ryska modernisterna från början av 1900-talet.

    ”Äkta naturfotografi” sysslade jag med i början såsom öppna landskap och fjäll, vilket jag aldrig lyckades bemästra. Jag provade också på djurfotografi och en del fågel men det blev mest artbilder, vilka snabbt glömdes bort. Därefter sysslade jag med utsnitt men inte macro, då jag saknar tålamod för detta.

    Jag har aldrig blivit anklagad för att ta dekorativa bilder. Även när jag tecknade så tyckte kritikerna att bilderna var grötiga och detta kan ha spillt över i fotografiet. Själv föredrar jag oväder, höst och vinter när jag fotograferar. Ju hårdare väder destå bättre. Jag föredrar leråker framför soluppgång.

    Jag utgår från de motiv som jag har tillgängligt och då blir det inte de stora vyerna. Enligt min erfarenhet så kan det vara svårt att bli nöjd med dessa fotogeniska platser, då man inte alltid lyckas förmedla det man ser.

    Nu arbetar jag med de banala miljöerna och jag försöker förmedla dessa. Om jag lyckas med det, så kan jag börja arbeta med de svårare miljöerna igen..

    Jag citerar Jakub Kotas ”That even everyday ordinary things, like some branches and stones, can be view in very artistic and fresh way, and people like to see everyday stuff turned into a work of art..”

    En annan del är ju att få in en historia I bilderna viket får en större betydelse för de vardagliga miljöerna.

    Ett citet av Rob Sheppard.
    ”Storytelling Photos or how to engage viewers in thoughts about your subject.It’s an account of incidents or events and to give theme a identity it force the viewer to focus on what is important about the subject and showing connections. What can you add with the ”and…?”
    The plot of a narrative or dramatic work – any time you can show something that happens over time or the possibility of something about to happen.
    Wide shot show the context to the subject and action
    Medium shot that focuses us on relationships, actions and interactions of a subject.
    Close shot makes the viewer really hone in on details of a subject”.

    Av dessa relationer har jag störst svårighet med vidvinkel
    Jag använder ofta vinjetering och digitalt avtonat grågfilter för att mörka ner ljusa kanter om inte det analoga filtret har varit tillräckligt.

    Föresten så kom jag på ännu en inspirationskälla Stephen Shore, Uncommon Places
    /Thomas

  2. Tack själv Thomas! 🙂
    Man känner väl på sig vad som är mest en själv i hur man väljer att uttrycka, men också vad man också mer omedvetet prioriterar.
    Rob Sheppard känner jag från tiden jag gjorde några artiklar för Outdoor Photographer. Stephen Shore känner jag till då jag har boken ”The Nature of Photography”, en mycket intressant bok. Dels genom texterna, men också då boken innehåller många riktigt bra bilder från ett flertal fantastiska fotografer. Boken ”Uncommon places” har jag inte, får kolla upp den. 🙂

Lämna ett svar till Thomas Eriksson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s