Alias Smith & Jones…

(Två hemliga fåglar, 2007)

Jag minns så väl hur jag som liten pojke satt framför den svartvita teven hemma och såg en nytt avsnitt med mina stora förebilder på den tiden. De hette Hannibal Heyes och Kid Curry, fast de kallade sig för Joshua Smith och Thaddeus Jones. Serien hette ”Alias Smith & Jones” och visades på NRK i Norge under tidigt sjuttiotal. Jones, som spelades av Ben Murphy, var kanske min största hjälte på den tiden. Ingen kunde dra revolvern så snabbt som Jones, och jag minns när vi lekte cowboy och indian i skogen – då ville alla vara just Jones. För ingen var lika snabb som honom. Dessutom var Smith och Jones riktiga hjältar! Fast de hade levt som banditer och revolvermän, rånat både bankar och diligenser – så hade de aldrig varit elaka ”på riktigt” och mördat eller misshandlat andra människor. De hade levt olagligt, men var på något sätt samtidigt både ”ärliga” och ”snälla”.

”Seriens premiss var att dessa två godhjärtade och populära laglösa ville försöka bli hederliga. De lovades en benådning av guvernören i Wyoming ifall de kunde hålla sig på rätt sida lagen en viss tid. På grund av att det skulle vara politiskt dumdristigt att ge det löftet, tvingades guvernören att göra det i hemlighet, vilket ledde till att omvärlden fortfarande såg Heyes och Curry som fredlösa med 10.000 dollar var som prispengar.” (Info från Wikipedia)

Under pojkåren visste jag så innerligt väl betydelsen av ordet ”alias”, det var ju rätt vanligt i ”vilda västern” att olika laglösa hade flera alias för att skydda sig själva. Många gjorde också ett flertal försök att bli laglydiga, genom att flytta till en annan plats under nytt namn. Tyvärr föll många tillbaka i ”gammal vana”, och sedan fortsatte karusellen.

Idag regerar ”vilda västerns” lagar på Internet… Men det med att använda ”alias” eller olika pseudonymer är inte längre för att få en andra eller tredje chans, numera är det för att få utlopp för sina olika dolda aggressioner eller andra ”mindre” trevliga personligheter. På Internet florerar avundsjukan, hatet, förlöjligandet – allt i någon form av dold agenda som att ”få fram den sanna sanningen”. På Internet har man friheten att göra precis vad man vill, så länge man givetvis inte avslöjar sin riktiga identitet men gömmer sig bakom ett alias eller en pseudonym. ”Användarnamn” brukar det så fint kallas för på olika Internetforum; det förväntas nästan att användernamnet ska vara något annat än det riktiga namnet, då det finns ett eget fält för användarnamn att fylla i när man blir medlem.

Jag kan förstå att det finns människor på Internet som av olika orsaker inte kan avslöja sitt riktiga namn; kanske har man skyddad identitet, ett särskilt arbete – eller att man blivit utsatt för olika former för näthat och därför vill skydda sig själv. Men i det ögonblicket man använder sitt alias eller ett pseudonym för att mobba, förlöjliga, förfölja eller hata andra människor – då förlorar man den rättigheten. Man får gärna använda ett alias när man är positiv och sprider glädje, men är man allmänt negativ och sprider hat då måste man använda sitt riktiga namn. På något sätt borde det finnas en oskriven regel som handlar om att ”det man inte kan säga under sin riktiga identitet, det ska inte sägas”. Ungefär samma livsfilosofi som ”det man inte kan säga direkt till en person, ska man heller inte säga om denna person till andra”.

Jag lever under mitt riktiga namn på Internet. De få olika forum jag är medlem i, där finns användarnamnet ”Terje”. Det är inget konstigt för mig att använda mitt riktiga namn. Då jag inte har något behov av att få utlopp för hat, avundsjuka, personliga påhopp – eller känner för att förlöjliga någon person med namn officiellt. För allt som skrivs på Internet är ju officiellt, även om man skriver i sitt lilla privata hörn av Facebook.

Det finns Internetforum med långa och omfattande diskussioner där en och samma person har över femtio olika alias. Vet man detta kan det ju verka som världens parodi att läsa denna diskussion, där en och samma person har en intensiv diskussion med flera av sina olika alias. Allt för att andra ska få känslan att det är större trafik, och ett större intresse, än vad det egentligen är. Även här i min blogg har jag märkt detta; jag har ju fått ett antal mer eller mindre hatiska kommentarer under senaste halvåret (som jag valt att inte publicera). En av dessa personer har lämnat elaka kommentarer under tio olika alias, i tron att jag ska få för mig att det är många olika personer som tycker exakt lika. Extra roligt har det varit de gånger som denna person kommenterat föregående elaka kommentar; för det är ju så att när man lämnat en kommentar i min blogg så måste jag först godkänna den innan den publiceras. Men det kan se ut som om kommentaren är publicerad för den som lämnat kommentaren. Så kommenterar man föregående elaka kommentar, givetvis under ett annat namn, så kan det enbart bero på att man skrivit denna kommentar själv…

Flera av dessa ”elaka” besökare i min blogg känner också ett behov av att ständigt återkomma för att säga hur dålig eller usel jag är som fotograf. Min naturliga fråga måste ju då vara: Varför återkommer man då ständigt? Är det inte då bättre att besöka andra bloggar istället, med bilder från fotografer som man tycker är bra. För inte kan det väl verkligen vara så att dessa personer underskattar mig såpass att de tror att dessa kommentarer påverkar mig och mitt sätt att fotografera på. Eller?

Dessa ständiga besök som de inte kan undvika att göra, måste väl tyda på något annat. Antingen att jag är ett så stort irritationsmoment att de har svårt att lämna mig, eller att det handlar om ren vilja över att hoppas kunna ”knäcka” mig som människa och som fotograf. Jag undrar bara när de ska tröttna, när dessa personer kommer förstå att det inte går. Att det inte går att ”få bort” mig, hur man än skulle försöka.

Som nu när jag tänker börja med en ny serie här i bloggen som heter ”Bildkommentaren” – snabbt som ögat fick jag 4 elaka och misstänksamt synkroniserade kommentarer om att jag inte skulle ha detta. Särskilt då jag ju är en så falsk fuskare, som enbart utnyttjade andra människor – och därför inte skulle fortsätta att lura dessa ”godtrogna” människor som ville ha kommentarer på sina bilder från mig.

Alla dessa alias… Alla dessa som behöver få utlopp för sitt eget missnöje, eller som har fått för sig en massa som andra alias skrivit på dessa olika Internetforum. Undrar om någon av dessa har så bra koll egentligen, det kan ju vara så att någon av dessa andra alias man diskuterat så intensivt med, kanske egentligen var en själv…

”Som man känner sig själv, tror man om andra”, är ett välkänt ordspråk. Tror det kan vara bättre med att sortera, försöka se lite mer nyktert på vad man läser och hör. Sortera. Eller så kanske alla på Internet borde börja använda sina riktiga namn, för att åtminstone inte tappa tråden till verkligheten.

Undrar om jag ska börja använda ett alias, starta en ny blogg och publicera mina bilder och tankar under ett annat namn. För att få lugn och ro, eller få skriva precis vad jag tycker. Skriva offentligt om alla dessa andra alias, eller helst att jag börjar skriva om dessa personer under deras riktiga namn…

Nej, jag tror inte det! Jag har mer än nog med att vara mig själv. Jag är nog ingen Smith eller Jones, egentligen…

Bildskaparens manifest # 28

(Motståndare, 2007)

”Den sanne konstnären ser världen på ett så intensivt sätt som möjligt, eller på det mest genomträngande och avslöjande sättet.”

(Bilden på sångsvanen och svartsvanen är från Ålsjön i Hälsingland, 3 april 2007. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/250 sekund på 100 ISO)

Bildskaparens manifest # 27

(I sorkens rike, 2007)

”Motivet ensamt, eller enbart en fiktiv framställning av verkligheten, räcker inte för att bära upp ett konstverk i något medium.”

(Bilden på åkersorken är från Gullgruva i Hälsingland, 21 maj 2007. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 180mm. Bländare 3.5 och 1/640 sekund på 400 ISO)