Ett ark med kinesiska tecken…

(Virvlande vatten, 2012)

Vad ser vi när vi ser? Vad läser vi när vi läser? Vad ser vi när vi inte kan läsa?

Om vi inte lärt oss bildspråket, vad kan vi då läsa i en bild? Om vi inte kan tyda tecknen, vad kan vi då läsa på ett ark med kinesiska tecken? Jag kan inte kinesiska, så jag skulle använda tiden med att fascineras av teckens utformning – och även förundras över den kalligrafiska tekniken bakom tecknen. För det är ju så vi gör när vi oftast tittar på fotografiska bilder; vi fascineras av den fotografiska tekniken bakom bilden – då vi inte lärt oss tyda och förstå det fotografiska bildspråket.

Vad som däremot skiljer mellan kunskaperna i kinesiska och det fotografiska, är att det finns så många fotografer som själv fotograferar utan att kunna bildspråket. Tror inte det finns så många som skriver kinesiska, utan att kunna kinesiska. Det skulle i såfall vara i de rent kalligrafiska övningarna – för att lära sig tekniken. Men när övergår de tekniska övningarna till att bli språkkunskaper? I kinesiska, och i det fotografiska…

(Räv, 2009)

I viss mån, kan vi skylla ifrån oss. Redan från början, när vi går i skolan, ligger all fokus på det skrivna språket. Allt vi uttrycker ska vi uttrycka i det skrivna språket. De få lektioner man har i bild kommer aldrig längre än till att lära sig tekniken. Och lär man säg inte tekniken tillräckligt snabbt, då får man veta att man inte har talang för bild… Man avfärdar innan man egentligen har börjat lära ut! Vad som sedan skapar de bildmänniskor vi har i dagens samhälle, det är inte skolans förtjänst.

Egentligen är det ett smärre under att vi har bildmänniskor överhuvudtaget…

Teknik, teknik, teknik… När kommer ”bilden” in i samanhanget?

Vad jag däremot inte förstår, eller någonsin kommer förstå egentligen, är att det fortsätter vara så. Även efter grundskolan. Det finns fotoutbildningar, alltså utbildningar för de som är särskilt intresserade i det fotografiska, som helt fokuserar på tekniken. Även här överlåter man ”bildspråket” helt till den egna individen, och de eventuella talanger individen har. Och i intresseföreningar, som exempelvis våra fotoklubbar, där fortsätter vi med tekniken. Kanske för att vi ännu inte fått lära oss något om bilden och bildspråkets enorma fascinationer, och hur bildspråket har minst lika stora möjligheter att kommunicera och förklara – som vilket skrivet språk som helst.

Ge ett blankt ark till vem som helst; be sedan personen beskriva något. Vad som helst, egentligen. Och de flesta börjar skriva en text. Få börjar teckna eller måla, än färre börjar fotografera. Särskilt om detta ”något” är mer abstrakt som enbart en känsla, och alltså inte något verkligt som finns inom synhåll.

Har man inte heller lärt sig kalligrafi, blir det då heller inga kinesiska tecken…

(Paddor, 2010)

Annonser

7 reaktioner på ”Ett ark med kinesiska tecken…

  1. Hei Terje.
    Enig i veldig mye her, er alt for mye snakk om utstyr og teknikk. Men man må ikke glemme å lære hvordan kameraet fungerer. Tenker da på bruk av blender og lukker for å oppnå det man vil. Enten med tanke på liten eller stor dybdeskarphet, sløret eller skarpt vann, fugler etc….
    Og hvorfor skal så mange ha helt skarpe bilder bestandig?

    Håkon

  2. Jag gör ju tvärtom…ser bilden, känner bilden, ifall den har ”det” liksom (det är svårt att förklara). Sedan kan jag börja fundera över tekniken.
    För jag är ju sån, jag är en bildmänniska från början och nu har jag fått lära mig hur tekniken fungerar för att kunna försöka göra de där bilderna som jag Ser, att få dem att ”hoppa in i kameran”. 🙂
    Men det är sant det där du skriver om tekniksnacket… det är mycket sånt bland ”de som kan foto” så jag lyssnar på det jag vill sedan väljer jag att sluta mina öron lite grand och öppna ögonen i stället! 🙂

    Sedan är jag av den uppfattningen att teknik kan man lära sig, men inte alla kan lära sig SE i bilder.

    (Den där översta bilden ‘Elefantens Öga’ tänkte jag direkt. En kopparplåt bestruken med ultramarin och elfenbenssvart..härligt!)

    //Boije

  3. Tack Håkon och Wictoria! 🙂
    Håkon: Selvfølgelig er teknikken viktig, da den også kan gi en ekstra inngang til flere bilder. Kunnskapen gir jo flere bildeideer. Skarpe bilder eller uskarpe bilder, begge er interessante – men jeg undrer jo også hvorfor ”alle” gjør det samme. 🙂
    Wictoria: Hehe… Att bara fotografera, känna efter – och sedan lära sig tekniken i lagom mängd, är nog bättre. Risken att fastna i tekniken är stor. Håller i viss mån med dig att tekniken kan alla lära sig, men alla kan inte lära sig se i bilder. Även om jag kan känna precis motsatt, då jag aldrig har varit teknisk av mig. Och efterhand som man ökar sina kunskaper i bildspråket så kan man lära sig se på ännu fler sätt. Inga enkla frågor detta, vilket gör att de förtjäner hela tiden lyftas upp för diskussion. Tycker jag. 🙂

  4. Intressant och tänkvärt inlägg. Tycker att jag ibland personligen kan vara antingen eller, eller båda. Kanske ibland funderar om det tekniska utförandet (eller det sker nog mest automatiskt) för att i nästa split second se och få en känsla och hur bilden tilltalar mig. Och i samma veva kopplas hjärnan bort och allt det tekniska för att, just kunna känna in bilden.
    Ibland måste jag återkomma för att jag kanske vid första ”titten” är stressad eller bara skall kolla läget. Måste känna mig lugn och ha tid på mig när jag tittar på bilder…
    Men som sagt mycket intressanta funderingar kring ämnet.

    /Christer K

  5. Tack Christer! 🙂
    Att känna in sina bilder i efterhand är minst lika viktigt som när man fotograferar bilderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s