Dagsarkiv: mars 10, 2012

Ett ark med kinesiska tecken…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar av

(Virvlande vatten, 2012)

Vad ser vi när vi ser? Vad läser vi när vi läser? Vad ser vi när vi inte kan läsa?

Om vi inte lärt oss bildspråket, vad kan vi då läsa i en bild? Om vi inte kan tyda tecknen, vad kan vi då läsa på ett ark med kinesiska tecken? Jag kan inte kinesiska, så jag skulle använda tiden med att fascineras av teckens utformning – och även förundras över den kalligrafiska tekniken bakom tecknen. För det är ju så vi gör när vi oftast tittar på fotografiska bilder; vi fascineras av den fotografiska tekniken bakom bilden – då vi inte lärt oss tyda och förstå det fotografiska bildspråket.

Vad som däremot skiljer mellan kunskaperna i kinesiska och det fotografiska, är att det finns så många fotografer som själv fotograferar utan att kunna bildspråket. Tror inte det finns så många som skriver kinesiska, utan att kunna kinesiska. Det skulle i såfall vara i de rent kalligrafiska övningarna – för att lära sig tekniken. Men när övergår de tekniska övningarna till att bli språkkunskaper? I kinesiska, och i det fotografiska…

(Räv, 2009)

I viss mån, kan vi skylla ifrån oss. Redan från början, när vi går i skolan, ligger all fokus på det skrivna språket. Allt vi uttrycker ska vi uttrycka i det skrivna språket. De få lektioner man har i bild kommer aldrig längre än till att lära sig tekniken. Och lär man säg inte tekniken tillräckligt snabbt, då får man veta att man inte har talang för bild… Man avfärdar innan man egentligen har börjat lära ut! Vad som sedan skapar de bildmänniskor vi har i dagens samhälle, det är inte skolans förtjänst.

Egentligen är det ett smärre under att vi har bildmänniskor överhuvudtaget…

Teknik, teknik, teknik… När kommer ”bilden” in i samanhanget?

Vad jag däremot inte förstår, eller någonsin kommer förstå egentligen, är att det fortsätter vara så. Även efter grundskolan. Det finns fotoutbildningar, alltså utbildningar för de som är särskilt intresserade i det fotografiska, som helt fokuserar på tekniken. Även här överlåter man ”bildspråket” helt till den egna individen, och de eventuella talanger individen har. Och i intresseföreningar, som exempelvis våra fotoklubbar, där fortsätter vi med tekniken. Kanske för att vi ännu inte fått lära oss något om bilden och bildspråkets enorma fascinationer, och hur bildspråket har minst lika stora möjligheter att kommunicera och förklara – som vilket skrivet språk som helst.

Ge ett blankt ark till vem som helst; be sedan personen beskriva något. Vad som helst, egentligen. Och de flesta börjar skriva en text. Få börjar teckna eller måla, än färre börjar fotografera. Särskilt om detta ”något” är mer abstrakt som enbart en känsla, och alltså inte något verkligt som finns inom synhåll.

Har man inte heller lärt sig kalligrafi, blir det då heller inga kinesiska tecken…

(Paddor, 2010)

Vad är egentligen märkligt?

Publicerat i Artiklar, Bildtankar av

(Talgoxe i morgondimma, 2012)

Fotografiska bilder som på ett eller annat sätt överraskar oss, det är oftast de bilderna som anses vara de bästa. Antingen de nu påverkar oss positivt eller negativt. Bilder som lämnar oss oberörda är oftast de sämsta bilderna, om vi inte reagerar har det ju inte skett någon kommunikationen – och de riktigt bra bilderna är just de som kommunicerar med oss. Från fotografen till bildbetraktaren, men också från bildbetraktaren tillbaka till fotografen.

Vilka bestämmer vad som ska överraska? Och vad blir vi egentligen överraskade av?

Är det en ovanlig och sällsynt fågel? En ovanligt vacker och färggrann blomma? En exotisk plats någonstans i världen? Eller överraskas vi av att i en fotografisk bild få se ”världens vackraste solnedgång” – dessutom från en plats vi själv besöker varje vecka, men utan att nämnvärt höja på ögonbrynen?

Fotograferna har en viktig uppgift, och det är att synliggöra det synliga – och då på ett sätt så att vi andra blir bättre på att se det vi har runt oss. Att vi inte tar något för givet – och det antingen fotografen fotograferar på platser vi aldrig varit, eller platser där vi vistas dagligen. Det verkligheten inte kan ge oss, det är det fotografernas uppgift att ge oss genom sina fotografier. För om fotografierna inte kan ge oss något mer än det som redan finns, eller det som vi redan kan se – då har fotografierna inget berättigande. Annat än att föreviga ögonblicket, så att vi kan bevara våra minnen till det som inte längre finns.

(Skogen speglar sig, 2012)

För vissa människor har fotografiet inget värde i nuet, och att alla fotografier får ett värde först när de visar något eller någon som inte längre finns. Det som finns är mindre intressant än det förflutna. Kanske för att vi människor hela tiden fascineras så mycket av ”tiden”, och att fotografiet som ju ”stannar tiden” eller ”fryser ögonblicket” hela tiden finns där och påminner oss om att inget egentligen är tidlöst. Allt förändrar sig, och vi förändras med tiden. Kanske ser vi också en trygghet i fotografiet, då ett fotografi från ”en svunnen tid” levandegör eller bevarar det som varit för oss. Finns det ett fotografi av ”något” eller ”någon”, ja då finns detta kvar även för oss idag – och i all tid framöver. Om nu inte fotografiet blir förstört, då försvinner ”något” eller ”någon” helt in i forntidens glömska. Det eller den som inte finns på bild har aldrig funnits…

Kanske är det just kring dessa funderingar som fotograferna själva bildas. Att vi vill bevara något, men att vi själva vill vara med om att bestämma vad vi vill bevara. Vi vill på något sätt vara med om att påverka det som är intressant, det som framtiden kommer ha kvar i sin verklighet. Om oss, idag.

Och det som är märkligt och svårt att förklara för oss idag, det kommer vara självklart och naturligt för tankegångarna i framtiden. Vi utvecklar ju hela tiden våra sätt att se och uppleva, och det är vi fotografer som utvecklar morgondagens sätt att se. Hur morgondagen ser på sin verklighet, och hur morgondagen upplever ”det som varit”. Om vi fotografer idag enbart förmedlar det som redan alla vet eller har sett, då försvinner vi i mängden av liktänkande och likseende. Vi framflyttar inte tanken eller seendet, vi upprepar för att vi inte vill vara udda och märkliga. Vi är rädda för att inte ”passa in”, vi är rädda för att bli stämplade som ”särlingar”.

Jag behöver egentligen inte titta längre än till min egen historia som fotograf. På mina bilder som jag gjorde tidigare, och de bilder jag gör idag. Jag har egentligen alltid gjort ”märkliga” bilder. Mina bilder ”från förr” är egentligen inte mindre märkliga än de bilder jag gör idag. Om man tittar på gårdagens bilder med gårdagens ögon, eller som man kommer att titta på nutidens bilder med morgondagens ögon. Jag förändrar mig ständigt som fotograf, men verkligheten runt mig förändras ju också.

Så vad är märkligt egentligen? Och vad kommer de bilder jag gör idag att berätta om ”det som varit” för morgondagens samhälle och morgondagens seenden?

(Is och rinnande vatten, 2012)

Bilden är mer än motivet…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar av

(Morgondimma, 2009)

Kan en bild säga något mer än att berätta hur ett motiv ser ut? Just denna fråga har varit en bärande drivkraft för mig som fotograf under alla år. Vad säger en fotografisk bild till en bildbetraktare, och vad kan den säga? Är den fotografiska bilden evigt förknippad med hur ett motiv ser ut, och att bildbetraktarna alltid först gör en subjektiv bedömning mot motivtyckande eller motivgillande – innan man överhuvudtaget kan ta till sig vad bilden säger utöver detta?

Den ena bilden är från Trollsjön utanför Mullsjö och visar morgondimma. Den är dessutom i svartvitt, relativt otydlig och fri för tydliga referenser. Det är detta vi ser, förutom att vi sedan innan vet eller kan föreställa oss att det är ett fotografi. Men ser vi mer i bilden? Kan vi, eller vill vi se något mer? Är vi intresserade av att tänka oss in i bilden, att fundera över vad som varit fotografens budskap i någon form.

Just i dessa frågeställningar är fotograferande bildbetraktare betydligt sämre att läsa fotografiska bilder, än andra bildintresserade bildbetraktare. Vi utgår alltid från våra egna preferenser; hur kan fotografen ha gjort bilden eller hur skulle jag gjort om jag varit fotografen. Ofta fastnar vi i tekniska lösningar eller fotopraktiska funderingar. Vi försöker lista ut, hitta gåtorna i teknik och motiv. Som om den fotografiska bilden enbart är en gissningstävling. Ofta tröttnar vi om bilden kräver för mycket, eller att bilden inte fallar oss i smaken. ”Så skulle inte jag gjort, om jag fotograferat…” Vi avvisar något, innan vi egentligen börjat läsa bilden, som bild!

Den andra bilden är från Skärjån i södra Hälsingland och visar en stjärtmes. Den är dessutom mycket nära, tittar rakt in i kameran och har ett lite mer udda utsnitt. Hela fågeln syns dessutom inte i bild… Det är detta vi ser. Vi kan också föreställa oss att det är ett fotografi, och sedan erindra att just denna fågelart ser man inte så ofta. Det finns inte så många bilder på stjärtmes, särskilt inte bilder där man inte kan ser den extremt långa stjärten som gett fågeln dess namn. Men ser vi något mer i bilden? Kan vi, eller vill vi se något mer? Är vi intresserade av att tänka oss in i bilden, att fundera över vad som varit fotografens budskap i någon form.

Även här är fotograferande bildbetraktare betydligt sämre på att läsa bilden. En naturfotograf fascineras över att det är en stjärtmes, och börjar rikta sina tankar och funderingar mer mot svårigheten att göra bilden – än att tänka på vad bilden egentligen säger. Vi börjar fundera över vilken brännvidd fotografen valt för att komma så nära, eller om fotografen använde gömsle… En vanlig fotograf, med mycket begränsade fågelkunskaper, har kanske ett öppnare sätt att läsa bilden – och sedan visar bilden dessutom ett djur, något vi inte kan se i den andra bilden på morgondimma. Djur har ju samma kommunikationskraft som människor, särskilt om djuret har ett mänskligt uttryck i sig. Djur får helst inte ”enbart vara djur”, om bilden ska ha en möjlighet att direkt kommunicera på en bildbetraktare. Och då särskilt en icke-naturkunnig bildbetraktare. Det kan annars lätt bli kommentaren ”det är ju enbart en djurbild, eller naturbild…”

En bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar, än om bilden i sig. Så har det alltid varit, och kanske kommer det fortsätta vara så. Bildbetraktarna vill alltid fortsätta vara sådana som vill välja vad man vill ta emot – mer än att öppet lyssna till vad bilden eventuellt berättar. I sitt bildspråk, med alla sina gåtor och abstrakta ingredienser. Det konkreta är ju alltid lättare att förklara än det mer abtrakta, och för många av oss är det fotografiska bildspråket ”rena grekiskan”…

Slutligen tröttnar vi och börjar fråga fotografen om vad som är meningen med bilden. Vi frågar fotografen om vad fotografen vill berätta, för att vi själva inte kan eller vill tänka. Eller så orkar vi inte…

Eller?

(Stjärtmes, 2007)