Personliga platser – Ryfors gammelskog…

(Vandraren, 1993)

Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu med en plats precis utanför Mullsjö, nämligen Ryfors gammelskog eller Gammelskogen som den också kallas.

En tur i Ryfors gammelskog är en unik naturupplevelse för södra Sverige, där det är ovanligt med så här stora och gamla skogar. I den orörda barrskogen finns en imponerande pelarsal av höga stammar och ett golv av grön och frodig mossa. Känslan av trollskog förstärks av de många döda och stormfällda träden. Den här miljön är viktig för många arter av insekter, fåglar och växter. Här växer exempelvis garnlav, ullticka och missne. Tretåig hackspett, sparvuggla och forsärla är några av de fåglar som finns i reservatet. Området ligger ungefär 220 meter över havet på en utskjutande del av det sydsvenska höglandet. Reservatet gränsar till Tidan, strax innan ån rinner ut i sjön Stråken. Ryfors Gammelskog ligger bara 3 kilometer från Mullsjö och är ett populärt utflyktsmål. Området är också värdefullt för forskning och studier. Skogen i naturreservatet har inte avverkats på mycket lång tid. Här växer tall och gran, träden är ungefär 150-200 år gamla. Vissa tallar är mer än 300 år! Det finns både döda och friska träd. Nedfallna träd, så kallade lågor, ligger kvar på marken. I områdets västra del växer yngre tallar. I den nordöstra delen finns en granplantering. Syftet med naturreservatet är att bevara det här området med gammal skog för framtiden. Området har en naturlig uppsättning arter av träd, buskar och djur, som har funnits här sedan länge. Skogen får utvecklas fritt och på så sätt skyddas också det orörda ekosystemet. Som besökare kan du följa skogens gradvisa utveckling mot urskog. Ryfors gammelskog ska alltså förbli orörd. Bara stigarna och lederna i reservatet rensas från nedfallna träd, så att det går att ta sig fram. Stormfällda träd får ligga kvar, eftersom de är en viktig del i den ständiga förändring som pågår i naturen. I de döda träden trivs mängder av insekter, fåglar, vedsvampar, lavar och mossor. Efter de kraftiga vinterstormarna 2005 och 2007 ligger ovanligt många stormfällda träd i reservatet. (Info från hemsidan http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/)

Första gången jag var i Gammelskogen var sommaren 1991 när jag hade mina första naturfotokurser här i Mullsjö. Därefter blev det 3-5 besök årligen, mest sommartid i förbindelse med naturfotokurserna. När vi flyttade till Mullsjö i augusti 2009 blev Gammelskogen snabbt en av de platser jag oftast fotograferade i. Och nu givetvis vid alla årstider.

För mig är Gammelskogen själva prototypen på en gammal urskog, och idag tror jag att jag kan samtliga träd i skogen utantill. Mitt lilla favoritträd som återfinns i bilden ”Vandraren” finns däremot inte längre. Det föll ner för sex-sju år sedan och har numera helt förmulnat bort. Intressant hur skogen ständigt förändrar sig. Några av de fåglar jag oftast möter i Gammelskogen är spillkråka, större hackspett och gärdsmyg. Sedan finns ju den tretåiga hackspetten som här har en av sina sydligaste häckningsplatser i Sverige. Men den är mer försiktig av sig, så det är inte ofta jag ser den. I skogen finns även räv, grävling, älg och rådjur. Linnea är en karaktärsblomma i slutet av juni. Inte långt från Gammelskogen ligger Ryfors med sina vattenfall, men denna plats återkommer jag till längre fram.

Bildskaparens manifest # 23

(Korpparet, 2010)

”Den skapande fotografen är inte intresserad av ett motiv, utan i de visuella elementen – formen, mönstret, strukturen, texturen, ljuset, färgen, rörelsen och linjen. En förutsättning om bilden ska få klara visuella kvaliteter och inte enbart bli en avbildning.”

(Bilden på korpparet är från Vättnet utanför Mullsjö, 3 juni 2010. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/5000 sekund. 100 ISO)

Bilden är hela bildytan…

(Trollslända, 2008)

Något av det som fascinerar mig mest i skapandet av den fotografiska bilden är hur jag fyller ut hela den fyrkantiga bildytan. Antingen det är skarpa föremål, eller olika oskarpa eller suddiga fält. Allt som återges inom bildens fyra kantar har ju lika stora betydelse för hur man bedömer bildens innehåll och uttryck. Från minsta lilla obetydliga detalj längst ut i något hörn bildas helhetskänslan. Det finns egentligen ingenting i bilden som jag som fotograf inte redan sett eller gjort en bedömning av. Vad som ligger i skärpa, eller vad som nu anses vara det självklara huvudmotivet – det är bara en liten del av vad den fotografiska bilden berättar om.

Vad som sedan sker mellan bildens olika element; från de mest betydelsfulla till de mest betydelselösa, i detta förhållande uppstår sedan bildytans rörelse och dynamik. Här kan bilden bli antingen aktiv eller passiv, eller lugn och harmonisk – eller disharmonisk och dynamisk. Vad som sker i förhållandet mellan elementen, häri ligger den fotografiska stillbildens kvaliteter. Det är också i detta förhållande som jag kan arbeta fram helhetskänslan; antingen den är av mer dokumentärt värde eller att bilden har ett mer dolt symbolisk innehåll.

(Råbock, 2011)

Att enbart ”sikta och skjuta”; och sedan göra de enklaste bedömningar som exponering, skärpa och att man lyckats fånga något ovanligt – då missar man enormt mycket av vad den färdiga bilden berättar. Eller vad bilden kan berätta. Sedan första början i mitt aktiva fotograferande så har jag alltid gjort bedömningar av hela bildytan. Under de första åren, långt innan autofokus ens var påtänkt, så hade vi fotografer en snittbild på mattskivan som ett fokuseringshjälpmedel. Snittbilden var placerad i bildytans absoluta mittpunkt. Vilket gjorde att jag aldrig använde den som hjälpmedel med att få in den exakta skärpan. Jag ogillade att allt skulle utgå från bildens centrum; för vad hände om jag valde att placera de olika bildelementen på alla möjliga andra ställen i bilden än just i centrum? Eller varför skulle jag alltid först placera något i centrum, för att därefter göra den kompositionen jag önskade? Tänk på alla dessa snabba förlopp där jag inte skulle ”hinna komponera”, om jag först gick via snittbilden i centrum. Jag lärde mig därför att ställa in exakt skärpa, eller precis rätt grad av oskärpa, direkt på mattskivan.

När jag sedan bytte till Nikon F3 i mitten av 1980-talet, där jag hade möjligheten att byta mattskiva – då bytte jag ut standardmattskivan till mattskivor antingen utan snittbild, eller att jag hade ett rutnät helt uppbyggt efter den klassiska tredelningsregeln. För att ytterligare få kontroll över hela bildytan. Rutnätet gjorde det också lättare när jag gjorde olika dubbelexponeringar och ville komma ihåg exakt vart jag hade månen i den föregående bilden när jag skulle göra en nattbild på landskap och måne. Så fortsatte jag även när autofokus kom; fokuspunkten när autofokus fungerade var i mitten, och den hade då ersatt den tidigare snittbilden. Först mot centrum för att få in skärpan med hjälp av autofokus, sedan skulle man ”hinna komponera”.

Med tiden fick vi flera fokuseringspunkter, men jag fortsätter som tidigare. Manuellt med fokusering direkt på mattskivan, åtminstone så länge min syn inte blir sämre. För att få fortsätta ha kontroll över hela bildytan, så att bilden får den helhet jag önskar. Vi har väl alla våra egenheter eller rutiner i fotograferandet, så även jag.

(Solnedgång, 2010)