Några sjungande fåglar…

(Gräshoppsångare, 2006)

(Sävsångare, 2008)

(Härmsångare, 2008)

(Stenskvätta, 2007)

(Näktergal, 2008)

Gräshoppsångaren är från Granskärs våtmark utanför Söderhamn, 23 maj 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/160 sekund på 200 ISO. Sävsångaren är från Ålsjön utanför Söderhamn, 26 maj 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/160 sekund på 100 ISO. Härmsångaren är från Maden utanför Söderhamn, 26 maj 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/100 sekund på 100 ISO. Stenskvättan i solnedgången är från Fårö på Gotland, 11 juni 2007. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/8000 sekund på 100 ISO. Näktergalen är från Maden utanför Söderhamn, 26 maj 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/2500 sekund på 100 ISO.

Annonser

Ett dubbelexponerat rådjur…

(Rådjur, 2009)

Jag använder ofta olika dubbel- och multiexponeringstekniker för att skapa en annan sorts stämning i bilderna. Rätt ofta kombinerar jag en skarp och oskarp bild på samma utsnitt för att få en särskild softningseffekt. Jag använder tekniken oftast i olika landskapsbilder, men jag har också använt denna teknik på blommor och insekter. Svårare har det varit att göra detta när jag fotograferar fåglar och däggdjur, då motiven ofta är i rörelse. Men det finns tillfällen när det går, om motivet nu står helt still under några sekunder, och om jag är tillräckligt snabb med att ställa om i kameran.

Här gjorde jag först en normalt skarp bild på rådjuret, hoppades sedan att det skulle stå helt still – och gjorde sedan snabbt ännu en bild men då i oskärpa. Jag hade givetvis ställt in funktionen i kameran innan, för att se om det kunde bli några intressanta dubbelexponeringar. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/1600 sekund (båda exponeringarna) och 400 ISO.

Så in i vassen…

(Enkelbeckasin, 2008)

Det korta skärpedjupet har alltid fascinerat mig; just det att man har några detaljer i skärpa medan resten av bilden ligger i mer eller mindre diffusa fält. I detta arbetar jag också mycket med att förstärka den diffusa omgivningen än mer, med att medvetet söka efter förgrunder som ligger långt från skärpeplanet. Fördelen med detta är att jag med att fotografera genom diffusa förgrunder kan täcka över andra och mer störande föremål, för att de viktigaste motiven i skärpa ska framträda ännu mer. Denna bild- och perspektivteknik började jag först använda när jag fotograferade olika blommor, men jag använder tekniken också mycket till fåglar och däggdjur.

Dessa två fåglar framträder tydligt med hjälp av mycket diffus vass, en miljö som många annars upplever som rörig och där det är svårt att göra enkla bildkompositioner. Enkelbeckasinen är fotograferad från mitt liggömsle vid Ålsjön i Hälsingland, 4 maj 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/2500 sekund på 160 ISO. Skäggmeshonan är från Flaket utanför Söderhamn i Hälsingland, 4 mars 2009. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/640 sekund på 100 ISO.

När jag gör dessa bilder granskar jag de diffusa områdena mer än de skarpa motiven. Det gäller att färger och former i det diffusa ligger rätt för bildkompositionen. Det gäller alltså att ha större kontroll över det mindre viktiga än över det viktiga.

(Skäggmes, 2009)