(Nötväcka och flygplan, 2012)
Det finns ett antal personer som återkommer med jämna mellanrum och lämnar kommentarer här i min blogg. Kommentarer jag inte publicerar, vilket jag skrivit om tidigare. Ett antal av dessa lämnar kommentarer i olika namn, i tron att jag ska få för mig att det är flera personer som lämnar kommentarer än vad det är egentligen. Några av dessa har lämnat sina riktiga namn, där jag bemött dessa med att skicka mejl direkt. Andra väljer anonymiteten med pseudonym. En av dessa är Bod Calabrese, som fortfarande efter sex månader återkommer med mer eller mindre elaka och insinuerande kommentarer. Han eller hon har till och med gått så långt och kallat sig för ”en vän”, ironin finns också där alltså. Namnet är fiktivt, och mejladressen finns inte. Något mejl kan jag därför inte skicka, och jag är också övertygad att hans eller hennes kommentarer enbart är till för att psyka mig i någon form.
Men det är ju jag som är sjuk i huvudet, sägs det…
Och jag kan även passa på i detta inlägg att klart och mycket tydligt säga att inte en enda bild i min blogg sedan nystarten i september 2011 är på något sätt ”klippt-och-klistrade”. Jag har skrivit detta ett flertal gånger redan i bloggen, vilket alla mycket lätt kan leta reda på med att läsa genom alla inlägg här i bloggen. Trots det så fortsätter ett fåtal personer, med beundransvärd envishet, att leta och leta. Att hitta misstänkta bilder, att vara övertygade om än den ena och än den andra bilden. Och jag blir i alla dessa insinueringar och ”bevis” mer och mer sjuk i huvudet. Givetvis lägger jag ju också locket på, det sägs att jag inte lagt alla korten på bordet – och så fortsätter det. Och fortsätter, och fortsätter…
Och några elaka kommentarer med nya insinueringar kommer säkerligen komma som ett brev på posten även till detta inlägg. Men jag får ju skylla mig själv, då jag fortsätter med att dra upp detta. Jag ger ju bara ny näring till dessa personer. I dessa personers verklighet kan jag givetvis inte göra något, då allt jag gör vrids och vänds på.
I min verklighet försöker jag komma vidare. Jag har bett om förlåt ett stort antal gånger, jag ångrar det jag gjort och jag skäms verkligen för det. Och att jag skrivit med all tydlighet att jag inte kommer göra samma misstag flera gånger. De flesta av mina läsare här i bloggen har förstått detta, och även visat det med tydlighet i ett stort antal kommentarer (som jag givetvis inte skrivit själv) och i ett minst lika stort antal mejl (som jag heller inte ljuger om). Att jag sedan är en patetisk, usel eller medelmåttig fotograf – det behöver jag inte ens bemöta. Smaken är som baken, vi tycker olika om det mesta här i livet. Några gillar mina bilder, andra inte – det är inget som påverkar mig.
Men det räcker nu! Jag går vidare, jag fortsätter fotografera och jag kommer fortsätta hitta en väg tillbaka. Vilket de flesta läsarna i bloggen uppskattar, så även ett stort antal personer över mejl och telefon. Till er andra, som i elaka kommentarer eller i eviga diskussioner på olika forum, fortsätter med att förstärka er ”verkliga” bild av mig som fotograf och människa – ni får fortsätta till domedagen. Det får bli era problem, så fortsätter jag ta hand om mina. Jag tänker gå vidare! Om ni inte tänker göra det – ja, då är det väl så…
(Den högst verkliga bilden på en nötväcka i flykt är givetvis heller inte ”klippt-och-klistrad”. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 130mm. Bländare 5.6 och 1/640 sekund på 100 ISO)
Terje Hellesø 