Naturen och djuren dömer inte…

(1)

Jag är inte naturfotograf för att jag vill bevisa något för andra. Jag är inte naturfotograf för att jag vill vara bättre än andra. Och jag har inget intresse av att konkurrera med andra naturfotografer. Jag är naturfotograf för min egen skull, men givetvis också för naturens skull. Jag har aldrig ansett mig vara något mer än andra! Men jag är den första att se att jag ofta blivit missuppfattad, eller att många fortfarande missuppfattar mig. För mig finns inget intresse av att vara bättre än andra naturfotografer, men jag är entusiast och har alltid velat dela med mig av mina erfarenheter – vilket flera uppfattat som om jag ställer mig över andra.

I mitt naturfotograferande finns enbart jag och de motiven jag fotograferar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Även om jag föll för frestelsen i mitt manipulerande av några av mina lodjursbilder; och även om jag manipulerade in en mårdhund och två grävlingar. Med det fruktansvärda till följd, att många då tror eller stundtals känner sig övertygade om att jag varit en fuskare och lögnare i alla år. Det är synd att så har skett, även om jag också har mig själv att skylla.

Och under de senaste tre månaderna har jag många gånger känt att jag måste bevisa och bevisa… Att jag inte är en sådan människa, att det finns en substans i mitt kunnande och i mina bilder, som vilar på en stabil och ärlig grund. Ingen bra situation, för i detta mående så hamnar jag ännu längre ifrån den jag egentligen är. Om varför jag fotograferar natur, om varför det är så viktigt för mig att få möten med vilda djur – om varför bildskapandet är så viktigt för mig. Inte för någon annan, inte för någon annan överhuvudtaget! Utan enbart för mig! Vill jag bevisa något, då hamnar jag i samma läge – ett läge jag inte tänker hamna i flera gånger.

För varför har jag egentligen varit naturfotograf så länge? Vad är det som gjort att jag valt att viga hela mitt liv till att vistas i naturen och bland de vilda djuren? Oavsett vad andra människor säger, så är det ju fakta att jag fotograferat natur med systemkamera i mer än trettio år. Och hur man än skulle tänka om mina avsikter med mitt naturfotograferande, så har jag de flesta gånger suttit helt själv där ute i naturen. Frusit, svettats, känt mig tom eller känt mig uppfylld, funderat och filosoferat, agerat med impulsivitet eller med noggrann planering. Haft nära möten med en lång rad olika vilda djur, men även också haft många erfarenheter där djuren inte alls velat visa sig eller också valt att hålla ett stort avstånd. Jag vet ju att alla de gånger jag inte fått se något, så handlar det inte om något personligt mot mig som individ. Naturen dömer inte, naturen motarbetar mig inte. Naturen ÄR. Kort och gott. Därför kan man också alltid lita på naturen!

Enda sättet att överleva i naturen, är att lära sig förstå naturen. Djuren får respekt för mig, enbart om jag visar respekt för djuren. Jag överlever ute i vinterkylan enbart om jag har tillräckligt varma kläder. Jag hittar i naturen enbart om jag hela tiden vet var jag är. Jag går vilse enbart om jag tappar omdömet. Och det är inte naturens fel, utan enbart mitt fel.

De senaste tre månaderna har varit de värsta i mitt liv. I mitt manipulerande har jag blivit ifrågasatt och från flera håll så är mitt förtroende borta. Detta kan jag inte bemöta på annat sätt än att be om förlåt, vilket jag givetvis gjort. Innan jag skrev mitt första inlägg när jag startade upp bloggen igen, så hade jag givetvis kontaktat flera av mina vänner och bett om ursäkt. Jag har också pratat mycket med min familj och mina närmaste. Från mina bästa vänner och från min familj har jag blivit förlåten. Det räcker för mig. Resten handlar om att jag måste börja komma till den insikt att jag även kan förlåta mig själv.

Där är jag inte riktigt än. Men i denna process är det viktigt att jag hittar tillbaka till den jag egentligen är, och har varit. Naturfotografen, oftast ensam ute i naturen. Ensam med mig själv, avstressad och utan påverkan från det mänskliga samhället. Att jag i min ensamhet, där vid tallen inne i skogen eller på stenen ute vid kusten, kan stå ut med mig själv. Att stå ut med mina egna tankar och känslor. Och att sedan förstå och acceptera dessa.

Jag har medvetet valt att ta det lugnt med inlägg här i bloggen på sistone. Egentligen har jag också tagit en paus, särskilt från det att ständigt känna att jag vill uppdatera allt och alla. Den tiden jag inte är här i bloggen så sitter jag och skriver på en bok, eller jag är ute i naturen och fotograferar. Eller så sitter jag och skannar in äldre analoga bilder; det är ju viktigt att jag också på något sätt ska kunna summera vad jag hittills gjort genom åren.

Men jag har inte min blogg för att ständigt bevisa eller uppdatera. Jag har min blogg för att berätta, för att kommunicera, för att dela med mig – men inte minst också för att kunna summera vad jag gjort och gör för min egen skull. Ibland illustrerat med bilder som många gillar, ibland med bilder som kanske inga andra gillar. Men det är jag och mina bilder, och inget annat.

Jag har under alla år varit en sann djurvän, jag skulle aldrig någonsin ens komma på tanken att behandla ett djur illa. Till och med flugor som kommer in i lägenheten försöker jag fånga in med en tidning och ett glas för att därefter släppa ut dem. Jag skulle inte kunna skada något i naturen. Jag knäcker inte av några grenar från ett träd, jag river inte bort gräs när jag fotograferar blommor. Jag behandlar naturen med respekt, fullständigt in på djupet – och denna person tänker jag fortsätta med att vara! Och jag tänker fortsätta med att vara naturfotograf, författare, bildkonstnär, fotolärare och föreläsare. Om ingen vill ha med mig att göra, så tänker jag fortsätta med att vara det åtminstone för min egen skull.

Men jag måste inte redovisa! Jag måste inte bevisa för andra än mig själv. Och jag tänker fortsätta vistas i lodjursmarkerna här i Mullsjöskogarna för att fotografera det jag vill. För att möta den natur eller de djur som jag önskar. Blir det flera bilder på lodjur så blir det flera bilder på lodjur, men jag kommer i första hand visa fram bilderna för familjen och de närmaste vännerna. Men jag kommer givetvis inte publicera här i bloggen. Inga flera lodjursbilder innan jag känner att jag är klar med lodjursprojektet. Om det sedan tar ett år eller tio år. Det är ju så lätt att andra börjar tro att jag gör detta enbart för att bevisa hur duktig jag är, eller att jag vill knäcka mina konkurrenter. Därför tänker jag inte ens bjuda på dessa funderingar framöver.

Jag kan arbeta helt i det tysta. Fotografera på platser där det är svårt att hitta mig. Och jag vill ju heller inte publicera några bilder på exempelvis lodjur, där andra kan lista ut var jag varit. I allt det som skett har jag blivit alltmer skygg, men för min egen skull så vinner jag mer för mig själv med att inte känna behovet att berätta allt för allt och alla. Jag väljer att vara för mig själv.

Om många sedan väljer fortsätta med att häckla mig, för att det numera blivit både legitimt och populärt – och för att man får mer uppmärksamhet med att kritisera eller ifrågasätta mig och mina bilder, så får det stå för dessa. Jag kommer vara fullständigt upptagen med att göra mitt. Om i såfall helt i det tysta.

Återkommer med jämna mellanrum framöver i bloggen med flera personliga reflektioner och tankar.

(Bilden på skogsharen gjorde jag i maj 1990 på Hallands Väderö i Skåne. Kameran var Nikon F4 och brännvidden 300mm. Bländare 22 och 1/125 sekund. Kodachrome 25. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand.)

(Bild 1 – Skogshare, 1990)

Annonser

17 reaktioner på ”Naturen och djuren dömer inte…

  1. Jag som e såå nyfiken, ska jag inte få se mer lodjursbilder…-:)) tur att du känner mig o vet att jag inte e nyfiken..haha…kram på er!

  2. God Fortsättning på det nya året!
    Hoppas att detta året så sakteliga får saker att lösa sig och saker och ting att falla på plats. Spännande att se vad allt detta utmynnar i, bok, nya bilder mm.

    Mvh Christer K

  3. Jag tycker absolut att texten du skrivit här bör läsas mer än en gång, det är bra skrivet och det känns att du skriver från hjärtat. Jag tycker det ska bli roligt att följa dina projekt framöver och jag hoppas att du bjuder på lite statusrapporter om hur det går emellanåt. -Lycka till Terje!
    Morgan

  4. Det bästa inlägget hittills efter att eländet började,lungt och sansat utan en massa självömkan.När man sen ser dom sista bilderna du valt att visa,tjäder,lo,hare som är helt fantastiska i mina ögon,är det ännu mer ofattbart det som hände.

  5. Jag vill verkligen önska dig en riktigt god fortsättning på 2012. Det kan du verkligen behöva efter allt tråkigt som har hänt 2011.
    Jag vet att du är en av de allra bästa naturfotograferna jag känner till. Du har gjort ett rejält misstag men du är fortfarande en av de bästa fotograferna i mina ögon.
    Du är som jag tycker också en mycket bra fotolärare och föredragshållare, detta kan ingen ta ifrån dig.
    Jag önskar och hoppas att du likt fågel Fenix reser dig ur askan.
    Varma hälsningar
    Christian Bertéus

  6. Jätte fint skrivet! Ta vara på tiden, hitta dig själv och slutligen kommer framgångarna tillbaka, för du och Malin är enormt stora fotografer och framförallt stora människor!!

    Kram Jeanette

  7. Har sedan kaoset startade följt allt som skrivits runt detta, i vissa fall med avsmak för den mentalitet som uppvisades.
    Men när du ”tog tillbaka” din blogg och började dela med dig av dina bilder så blev jag oerhört glad!
    Ingen förtjänar det du och din familj tvingades genomgå…

    Att läsa det du skrev här ovanför gör mig än en gång glad; för det visar det som jag under en längre tid anat Terje finns kvar!

  8. Stort tack Jeanette, Svein och Bjarne! 🙂
    Jeanette: Du får en riktigt stor kram tillbaka! 🙂
    Bjarne: Jag blir rörd av de fina ord som är rena vitamininjektionen för mig. Tack! 🙂

  9. Jag ryser av in text. Bravo Terje, stå på dig. Misstag gör vi alla, stora eller små. Men vi SKA ha en chans att få komma tillbaka.
    Du får en kram och sen ska du ge en till Malin, som finns vid din sida, i vått och torrt
    Marianne

  10. Det är kontakten med djuren som är det viktigaste för mig, att ostörd av annan mänsklig aktivitet få ett koncentrerat möte. Då står tiden stilla, bara kontakten mellan oss djur, den är magisk.

    Du skriver ”Jag är naturfotograf för min egen skull, men givetvis också för naturens skull”. Det där för naturens skull är nog det viktigaste för mig! Att flera får upp ögonen för det fina och viktiga här på jorden, naturen och inte det konstlade som människan bygger upp. Ekologin går förlorad!

  11. Kunde inte ha sagt det bättre själv Lars! Tack för dessa orden! 🙂
    Hjärtligt tack till dig också Marianne! Har gett Malin en kram, och du får kram tillbaka från oss båda. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s