(1)
Tänk dig ett internationellt språk som alla känner till men som samtidigt är nästan helt okänt. Tänk vidare att tusentals människor använder det varje dag, men där få egentligen vet hur man använder det för att kommunicera.
Jag tänker på bildspråket. Ett helt fantastiskt språk; så omfattande, så uttrycksfullt – och så fantastiskt på att förmedla stämning och känslor.
Men få människor vet hur man läser en bild – fotograferna är inga undantag!
En fotografisk bild förväntas ju enbart konstatera det uppenbara. Vi ser motivet och vi ser ljuset. Vi förundras över fotografens förmåga att bemästra tekniken, eller snabbheten att fånga situationen eller motivet på bild. Men vi ser inte vad bilden förmedlar utöver detta; symboliken, alla detaljerna, finesserna.
Fotograferna är sämst på att verkligen se bilder. Eller så är vi yrkesskadade! Den fantastiska fotografiska bilden blir till en gissningstävling där den som är bäst på att gissa är den duktigaste… Av någon konstig anledning så tittar vi fotografer inte på andra fotografers bilder för att vi är genuint intresserade av fotografiska bilder. Vi vill enbart ha goda recept till hur vi själv kan göra liknande bilder.
Fotografi är inte konst, utan någon form för teknisk sporttävling…
I detta blir vi specialister som enbart tittar på utövare som ligger närmast det man själv sysslar med – naturfotografer ser enbart på naturbilder, gatufotografer enbart på gatubilder… Helt enkelt för att vi är fokuserade på att kunna göra likadant själva. För naturfotografen är naturen det intressanta, inte bilden…
Jag har genom åren besökt många fotoklubbar här i Sverige. I de flesta av dessa har man en månadstävling eller att man har någon form för bilddiskussion. Målet är ju att medlemmarna ska bli bättre fotografer.
Därför förvånas jag över den totala oförmågan att kunna prata om bilder. Man har inte orden eller begreppen – då blir det betydligt lättare att prata om teknik, eller att försöka lista ut recepten till de bra fotografiska bilderna.
(2)
Hur många gånger har jag inte visat någon bild och första frågan om bilden har varit: Vilken bländaröppning använde du? Eller att en kvällsbild får kommentaren: Snyggt ljus, men vad använde du för objektiv?
Var inne på Fotosidan (www.fotosidan.se) för ett tag sedan och tittade runt lite nyfiket på bilder som olika fotografer hade lagt ut för att få kommentarer från andra fotografer. En naturfotograf hade lagt ut en spännande abstrakt bild på rörligt vatten i blått skymningsljus. I vattnet fanns det några svarta runda stenar. Bilden var ljuvlig, suggestiv och originell. Första kommentaren fotografen fick var: Vilken slutartid använde du?
Hur tänker man då, var inte bilden intressant?
Varför ser man inte det rörliga vattnet, det blå ljuset, stenarnas runda former eller att bilden har en särskild stämning i sig? Kan man få en upplevelse av den blå färgen på ett känslomässigt plan? Finns det någon symbolik i bilden? Är bilden enbart slutartidsmässigt intressant?
Varför blev det sedan ingen längre diskussion under bilden? Varför ville ingen läsa bildspråket? Är det mer intressant med en gissningstävling eller en frågetävling?
Det är väl på Fotosidan som det är i fotoklubbarna – alla vill lära sig att bli bättre fotografer. Man tror att om man bara följer recepten noggrant så blir man en bra kock!
Någon sa till mig för inte så länge sedan att den svenska fotomiljön består av 200 000 människor som är evigt frågvisa studenter – och 20 fotografer!
Så är det i de svenska fotoklubbarna, så är det i de svenska fototidskrifterna – så är det i den svenska fotomiljön. Tävlingar, tävlingar, tävlingar – och mycket teknik! Bildspråket har inte en chans att få komma till tals.
Tänker på den svenska turisten på semester i Spanien som i affären envisas med att göra sina första försök på att prata spanska… Alla i affären börjar skratta. Den svenska turisten uppfattar att han varit rolig – men vet inte varför han varit det…
Om fotograferna hade fått veta hur mycket deras bilder berättar om dem själva så hade de inte vågat visa fram dem…
(Bilden på renarna är från Valdalsfjellet i Norge, 2 september 2006. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/1600 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Bilden på styvmorsviol är från Skärså i Hälsingland, 5 juni 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 210mm. Bländare 5.6 och 1/125 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Bilden på silvertärnorna är från Fårö på Gotland, 11 juni 2007. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 18mm. Bländare 5.6 och 1/2500 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Texten har tidigare varit publicerad.)
(Bild 1 – Renar, 2006)
(Bild 2 – Styvmorsviol, 2006)
(Bild 3 – Silvertärnor, 2007)
(3)
Terje Hellesø 
Hei Terje og takk for sist!
Interesant lesning og du har nok veldig rett i det du her skriver. Det fokuseres alt for lite på bildetutrykk og innhold. Det blir som du sier mye diskusjon rundt det tekniske. Vi har nettopp tatt et grep om dette i vår lokale kameraklubb. For det første ville jeg gjerne endre navnet fra kameraklubb til fotoforum.. Dette ble nedstemt 🙂 Vi fikk derimot endret endel vedtekter slik at klubben nå fokuseres mer mot fotografiet og diskusjonen rundt bildespråket.
Det har de siste årene kommet til mange ”fotografer”. For de er vel fotografer når de har et speilreflekskamera?? 🙂 Mange av disse vil jo selvfølgelig lære å bruke kamera, og dette er jo viktig som verktøy. Problemet er vel bare at mange tror at de blir så mye bedre fotografer av å kunne alle knappene. det fokuseres alt for lite på bildespråket. Dette gjenspeiler seg igjen i medlemsmassen i lokale klubber, som etterhvert består av en mengde nybegynnere. Det er selvfølgelig bra med ny-rekruttering men det blir alt for mange av de ” jo bedre utstyr jo bedre bilder” fotografene. Dette går igjen nutover de som arbeider seriøst med foto som hobby og som ønsker et forum for videreutvikling og erfaringsutveksling. Nybegynneren er i flertall og den mer erfarne blir opptatt med opplæring. Slik er ihvertfall min erfaring.
Hei Tom, og takk selv!
Nå er dette desverre ingen ny foreteelse, dette var vanlig allerede på den analoge tiden. Forskjellen nå under den digitale tiden er att antallet fotografer er betydelig flere. Dette har jeg merket blandt annet på publikums størrelse under foredragene og ikke minst på antallet fotokurser. Selv om jeg holdt mange fotokurser også under de digitale årene når jeg bodde nede i Skåne (1987-2002), så merker jeg at trykket har økt enormt. Jeg hadde idag kunnet leve helt på å holde fotokurser, om jeg hadde ønsket det. Det er aldri feil med ny-rekruttering, det kan aldri være feil egentlig – men jeg synes at vi fotografer har et felles ansvar å klare å styre ifra utstyr og teknikk – dette blir man jo ikke en bra fotograf av, sånn pr automatikk. Man må lære å kunne prate med bildene, kommunisere, ha noe å si – og dessuten bli bedre på å forklare så viktig det er med å visualisere. Kan man ikke det, så spiller det ingen rolle hva man vet om utstyr, blenderåpning og lukkertid.
Jeg har selvfølgelig satt mye på sin spiss i mitt innlegg, men jeg synes jeg belyser et problem som behøver finne løsninger. Om fotografiet i sin helhet skal kunne høye sin status. 🙂
Fast det blir allt bättre ju fler tjejer som börjar fotografera, eller hur? 🙂
Det blir givetvis bättre, då bilden och symboliken får en mer framträdande roll. 🙂
Tänkvärda ord! Lätt att fastna i vad andra kan tänka tycka om de bilder man gör, som någon slags tävling där man måste prestera hela tiden. Att glömma bort varför man fotograferar är väldigt lätt har jag märkt. Försöker påminna mig mellan varven men man har en förunderlig förmåga att fastna i likriktningen.
Tack Åke! 🙂
Kanske är det för att människan i grunden är ett flockdjur, som gör att vi lätt faller in i likriktningen.
Jag glömde säga att jag älskar bilden på styvmorsviolen. Jag har lite prestationsångest här nu eftersom jag borde uttrycka varför… men jag gillar den mjuka känslan och jag gillar färgerna. Den ljuslila färgen får mig att känna harmonisk. Sedan är ju violer så söta blommor och jag tycker att blombladen ser ut som vingar som kan lyfta och flyga iväg när som helst.
Jag gillar att se dina blom- och makrobilder allra mest, för de inspirerar mig så mycket.
Jag vill för övrigt passa på att säga att jag är ledsen över att läsa hur illa ni blir behandlade nu. Det känns som om de som inte gillar vad du har gjort har fått fram sin poäng nu och de börjar kännas lite (mycket) tjatiga ochär i mina ögon är de ganska pinsamma. Varför inte använda sin tid och energi till att ge positiva kommentarer till någon man tycker förtjänar det istället? Jag älskar att ge andra människor positiv kritik, tex på jobbet. De borde prova någon gång, man mår minst lika bra själv som den som får kommentaren! Du vet säkert precis vad jag menar för du har gett så många av oss så många vänliga och positiva ord.
En kram till dig och Malin,
Karin
Hei Terje!
Jeg har fulgt med deg og ditt arbeid sporadisk i en god del år. Bildene du viser fram er inspirerende og ikke minst din kommentar om hva en ”leser” i et bilde, jfr. Det otacksama med att skapa bilder. Dette finner jeg i mange fotomagasiner, hvor kameramerke, objektiv, stativ eller ikke stativ etc. blir minst like viktig som hva bildet inneholder.
Nesten det samme temaet som ditt fant jeg i Outdoor Photography. Fotografen/Journalisten skrev om hvordan kjente landskapsbilder blir forsøkt ”kopiert” på bakgrunn av den tekniske informasjonen om bildene. I tillegg til dette blir bildene behandlet i Photoshop for å se mest like ut som originalen.
Jeg ser fram til mange nye bilder og utfordrende tanker omkring det å fotografere.
Ja nu kan det vara nog med detta. Jag tror inte Behring Breivik har fått utstå hälften. Jag tycker inte heller att det var något vidare att fuska med bilderna men herregud, det får väl finnas proportioner! Det är inte folkmord det handlar om här…
Tack Karin och Erik! 🙂
Ser att jag glömt tacka för era mycket fina kommentarer.
Karin: Ja, jag håller helt med dig. Jag har under hela min karriär alltid velat lyfta och motivera andra, jag har aldrig försökt trycka ner andra. Man mår också bättre i sig själv om man är en bra medmänniska. 🙂
Erik: Detta är tyvärr alldeles för vanligt. Tror det är för mycket tävlan inom fotomiljön. Jämförelser, inte se andras sätt att tänka – hoppas fotografin kommer utvecklas från detta. Men det ser tyvärr inte så bra ut, än så länge. 🙂
Ja du! Är jag fotograf eller inte? Jag bryr mig inte ett dugg om all teknik, jag tittar på bilderna och förundras utan att tänka på bländaröppning eller slutartid. Jag tycker faktiskt jag är lyckligt lottad som är så tekniskt handikappad inom det fotografiska. Kanske är det just därför som jag tittar, njuter och tolkar de bilder jag ser och tycker om? Jag vet inte, men hellre lär jag mig aldrig vad jag ska använda för slutartid, än att ständigt se slutartider i de bilder jag studerar! (Kanske är bra att kunna både och, men du fattar…:))
Ja, jag känner igen de här kommentarerna i fotoklubbarna och kan väl tycka att det är lite tragiskt att inte bildspråket diskuteras mer. Tror att det är en ovana där vi blir tvungna att öppna oss och blottlägga oss själva när vi talar om bildens innehåll i stället för teknik. Det senare är mycket enklare och inte så farligt.
Ligger faktiskt en hel del i att kvinnor har lättare för att prata om känslan i en bild medan männen frågar efter bländare och tid.
Sedan är det ju så att vi måste lära oss en del av det där tekniska för att kunna förmedla ett bildspråk. Det får bara inte gå till överdrift.
Så sant… Är själv rätt störd över att det ”gapas å skriks” efter EXIF-uppgifterna så fort en bild publiceras. Givetvis kan vissa tekniska uppgifter ibland vara berikande att få ta del av kring en specifik bild, men först å främst så är det Bilden och dess utstrålning, budskap som är prio!
Såg exempelvis en läcker bild på en trollslända på fotosidan.se, där fotografen nämnde att bilden ingick ett ett speciellt album. Jag klickade mig dit och fick se ytterligare 7-8 bilder på exakt samma slända sittandes på exakt samma gräs/vasstrå, men det var ändå 7-8 st HELT OLIKA BILDER! Med hjälp av olika fotovinklar samt skärpedjup fick fotografen helt olika bilder av exakt samma motiv. Vilka vinklar eller vilka bländare som användes, fann jag ointressant. Det var så fascinerande att se bilderna och samtidigt veta att det var exakt samma motiv.
Detta var en bekräftelse på att utrustningen till märke, modell och pris faktiskt spelar en mindre roll för slutresultatet. Det är ”skiten bakom spakarna” som bestämmer hur bilden ska bli…
Fridens
Oscar
Håller med dig i det mesta om bildskapande, därför är jag inte och har aldrig varit med i någon fotoklubb. Om nu inte Christer Strömholms fotoskola som jag gick på räknas dit, där var det den individuella fotografen som gällde.
Har ej deltagit i någon bildtävling, eller tänker göra det heller. Det är som med musik, där kan man inte heller tävla, anser jag.
Att sen bildtrender dyker upp och många kopierar varandra, är bara tragiskt tycker jag.
Att lägga till lite teknik, som du gör, är bara att dela med sig av hur arbetet gick till. Värdefullt för andra som fotograferar och studerar dina bilder, som jag till exempel.
Styvmorsviolen är bara för bra, att få till det så exakt i bara några få och lika färgtoner, kanon helt enkelt. Antar att det inte bara var titta och tryck. Det tog väl en bra stund att få till det ?
Om man nu får tycka till något, det är ändå bara vad jag tycker och jag är ingen mästare. Det bara låter så.
Tack Ninna, Gert, Oscar och Lars! 🙂
Ninna: Tekniken är tyvärr viktig, men enbart till en viss gräns. För många blir tyvärr tekniken viktigare än att utveckla sig inom det fascinerande bildspråket. 🙂
Gert: Kan inte sluta undras över hur dessa fotografer hade reagerat om de verkligen fick se och förstå hur fascinerande bildspråket är. 🙂
Oscar: Ditt exempel på trollsländebilder är utmärkt. Kan man tydligare få serverat vikten av att arbeta med fantasin i bildskapandet. Tyvärr reagerar många i sådana fall med att konkludera att fotografen hade tur, eller att trollsländorna var särskilt samarbetsvilliga… Ursäktar, för att bortförklara en egen bristande fantasi. Håller helt med dig Oscar! 🙂
Lars: Jag har egentligen alltid varit med i någon fotoklubb genom åren, fast inte nu längre. Som medlem tänkte jag väl att jag kunde påverka… Har även deltagit i några fototävlingar, även om det nu börjar bli rätt många år sedan senast. Din jämförelse med musik är klockren, man kan givetvis inte tävla med musik heller. 🙂
Styvmorsviolen höll jag på med ett tag. Kommer däremot inte ihåg hur länge, men jag är en sådan fotograf som håller på så länge som behövs. Tittar aldrig på klockan. 🙂
Alla får tycka, och allas tyckanden är viktiga! Även om du inte räknar dig som mästare (tycker du är lite hård mot dig själv där) – så är bildspråket till för alla. Och du vill se – och ser just därför! 🙂