Tanke och känsla…

(1)

När blir tanken en känsla, och när blir känslan en tanke? Eller kan aldrig tanken och känslan förenas? Detta är två frågor som varit viktiga för mig, särskilt under de senaste två månaderna. Tidigare har tanken och känslan alltid varit samma sak för mig, men jag har nu verkligen börjat fundera över om det verkligen är så.

Jag har under så många år jag kan minnas aldrig litat på min magkänsla, utan jag har i stället alltid låtit tanken få ta över. För att analysera magkänslan. Jag ville ju inte riskera att göra fel bedömningar eller riskera att ta för snabba beslut. På något sätt har jag hela tiden försökt utveckla en inre harmoni, där jag genom tanken försökt få kontroll över magkänslan. Jag har egentligen alltid varit en analytisk person, och i detta givetvis då också varit en skeptiker som alltid ställt frågor. En intressant situation då jag också alltid haft en ofantligt rik fantasi och dessutom så stark magkänsla att jag stundtals haft oerhört ont i magen. Jag är med andra ord en filosofisk känslomänniska som alltid både tänker och känner. Jag är en grubblare av stora mått; tanken är så stark hos mig att att jag inte fått magsår för länge sedan…

Det tar mig 1-2 sekunder att läsa av en annan människa. Magkänslan gör sig påmind mer eller mindre direkt, men då tanken mycket snabbt tar över så börjar jag alltid analysera de känslorna jag får. Därför blir jag också en människa som gillar alla andra människor, faktiskt även om detta är människor som på olika sätt har falska avsikter med mitt umgänge. Jag gillar och försvarar andra människor helt tills det motsatta är bevisat, och då oftast först när jag får sanningen direkt som ett slag i ansiktet. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag blivit sviken genom åren, det är länge sedan jag tappade räkningen… Jag har haft många som jag räknat som nära vänner, som sedan visat sig vara allt annat än vänner när motgångarna kommit. Efteråt har jag då känt mig utnyttjad och dum. Som tur är har jag då alltid haft andra nära vänner som visat sig vara ännu bättre vänner än jag först trodde.

Jag vill aldrig någonsin riskera att förlora tron på människan, även om jag stundtals har haft ett antal sådana känslor under senaste två månaderna. Det är något helt otroligt hur elaka vissa människor kan vara, det finns saker som skrivits om mig på olika ställen som jag aldrig någonsin skulle drömma att skriva ens om en massmördare… I allt detta finns det nära vänner som fullkomligt vänt ryggen till mig, och som nu utnyttjar läget maximalt för egen vinnings skull. Tänk om jag lyssnat på min magkänsla från första början, och inte låtit dessa komma nära?

Naturfotografi är blodigt allvar! Det har jag lärt mig mer än något annat, särskilt nu på sistone. Trodde det var helt omöjligt att en enkel naturfotograf som jag kunde bli så fullkomligt ”sönderspekulerad” och även ”sönderförlöjligad” i alla möjliga sammanhang som jag nu blivit. Har sedan länge tappat räkningen hur många gånger jag omtalats i tv och radio, i alla möjliga dagstidningar och kvällstidningar, hur frikostigt olika kollegor analyserat mig och känner sig grundlurade – och alla dessa spekulativa forum på Internet som i tusentals sidor mer eller mindre byggt upp en ”gärningsmannaprofil” över vem jag är som människa. Ett tag verkade allt kretsa kring tre människor; Anders Behring Breivik, Muammar Khadaffi och Terje Hellesø. De två senaste månaderna har jag fått mer uppmärksamhet och spaltmeterplats, än vad jag tidigare haft under hela min karriär! Det finns även människor som vigt all sin tid med att starta olika bloggar, vars enda syfte är att häckla och förlöjliga mig, både som fotograf och person. Jag måste på olika sätt varit den viktigaste personen i deras liv, annars skulle det väl inte blivit så omfattande. Eller..?

Så mycket känslor och så mycket tankar. Kring mig och mina bilder. Sanningar, spekulationer och rykten. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att inget av detta påverkat mig. Både som fotograf och inte minst också som människa. Att jag börjat ifrågasätta mig själv och vad jag sysslar med, det har kommit mer eller mindre som ett brev på posten. Ett tag ville jag faktiskt ta mitt eget liv… Det fanns även människor som valde att tro på allt man läste och hörde, för att därefter vända mig ryggen fast jag inte sagt ett enda ord själv till dessa människor. Att bilda en egen uppfattning verkar vara svårt för vissa…

Men jag tänker givetvis fortsätta, om nu någon verkligen trodde att jag kunde sluta som naturfotograf… Jag kan inte sluta med att göra naturbilder, jag kan inte sluta med att vara den jag egentligen är innerst inne. I mina tankar och känslor. Min grundläggande livssyn kommer vara den samma; kärleken till naturen och bilden, kärleken till medmänniskan, engagemanget för vargen och våra andra stora rovdjur, kampen mot rasism och mobbning – och i allt detta ser jag att jag kan bli en ännu bättre människa själv. Mina föreläsningar och mina fotokurser, mina framtida böcker, mina artiklar, mina bilder – allt kommer bli ännu ärligare och genom det givetvis ännu bättre! Vänta bara…

Jag kommer inte tappa huvudet flera gånger; att skena iväg bortom all etik och moral och genom det även lura mig själv mest av alla! Tanken kommer givetvis få finnas kvar. Att bli något annat än en evig grubblare kommer jag nog aldrig kunna bli. Men känslan ska få finnas med i en ännu större och mer framträdande roll. En genuin känsla i allt vad jag tar för mig, och genom den också en större ärlighet mot mig själv. Ett första steg i detta är då att börja lita på min magkänsla – när jag gör mina naturbilder men också när jag möter andra människor. Aldrig mer någon form för falskhet! Den kommer jag aldrig mer acceptera från varken mig själv eller från andra!

(Den översta bilden är en dubbelexponering där jag pjattade med handen framför objektivet för att få in flygplanet i bilden fast det var på en helt annan plats på himlen. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 90mm. Bländare 2.8 och 1/2500 sekund. Rödfilter och svartvitt direkt i kameran. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Bilden under är fotograferat genom ett tågfönster. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 40 och 1/20 sekund. Inga filter eller multiexponering. Konverterad till svartvitt i Photoshop, inga andra ändringar. Båda bilderna visar mina tankar och känslor som jag haft under senaste tiden och är alltså nygjorda. Vad kan ni se i bilderna?)

(Bild 1 – Tanke och känsla 1, 2011)
(Bild 2 – Tanke och känsla 2, 2011)

(2)