Less is more…

(1)

Jag arbetar ofta med bilder som innehåller så få element som möjligt. Just för att förenkla bildspråket, men givetvis också med den ambitionen att kunna berätta något med så få detaljer som möjligt. Denna bild på en nyckelpiga på ett grässtrå är en sådan. Den bygger på de visuella elementen färg och form. Det röda som kontrasterar mot det gröna, den runda formen av nyckelpigan mot linjerna i grässtrået. Det är inte mycket man får se av nyckelpigan, men det är mer än tillräckligt…

(Bilden gjorde jag 9 juli 2006 vid Maden utanför Söderhamn. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 210mm. Bländare 5.6 och 1/500 sekund. Objektivet var en 105mm Micro-Nikkor plus en TC-201 telekonverter. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand.)

(Bild 1 – Nyckelpiga, 2006)

Annonser

Brother Wolf…

(1)

De gånger jag sett en varg ute i den svenska naturen har jag alltid fått samma känsla; att vargen hade bestämt sig för att jag skulle få se den… Det låter märkligt kanske, men jag har varje gång fått just den känslan att vargarna alltid haft full kontroll på mig. De har vetat om att jag varit där, de har följt varje steg och kanske även undrat över vad jag håller på med.

Vargen är skygg och försiktig, men även nyfiken. Den söker ny erfarenhet, och är kanske undrande till vilken underlig varelse naturfotografen är. De flesta människor vargen möter är antingen högljudda och intet ont anande bärplockare, orienterare eller en barnfamilj på tur. Eller så är det adrenalinstinna jägare, men eller utan ständigt skällande hund…

En lugn och tyst naturfotograf blir något annat. Adrenalinet pumpar inte när vilda djur dyker upp; jag är mer som en lugn och nästan apatisk ko som tryggt betar vidare av livets grödor. Ibland gör jag också flera mycket märkliga och ologiska utfall; ett glädjetjut över en snygg krusning i den lilla bäcken, eller ett febrilt men oskyldigt snattrande när en flock sångsvanar flyger förbi en intensivt rodnande kvällshimmel.

Jag undrar om vargen såg mig när jag mötte räven Rasmus första gången. En räv som snabbt sprang över vägen framför bilen. En försiktig inbromsning och ut kom jag med min kamera. Räven sprang vidare ut på en större fält, den ville ha ett säkert avstånd för en skygg och försiktig räv. Jag gick några steg ut på fältet, gick sedan ned på alla fyra och kravlade runt i cirklar – med ett försiktig klynkande när jag la huvudet på sned… Det tog inte lång tid innan räven stannade till där ute på fältet, kanske minst lika nyfiken som en varg. Sedan kom den försiktig närmare; några snabba steg, upp med ena tassen, huvudet på sned – vad gör den konstiga varelsen?

Slutligen var räven på en meters håll! Jag låg där med min kamera, räven satt där intill och tittade över sitt landskap. På ett tyst och telepatiskt sätt fick jag intrycket att räven ville säga till mig: Visst är det fint här? Efter ett tag, sittande där tillsammans, fick räven namnet Rasmus! Brother Fox…

Kanske känner också vargen till mitt mycket långa projekt med skogsharen. Under tretton år blev jag en trofast följeslagare till skogshararna på Hallands Väderö. Jag fick en helt underbar kontakt med Krisse, Truls, Benjamin, Trulte och Mini. Krisse följde jag under sommaren 1999, nästan dagligen utan avbrott – en hel sommar. Det blev många underbara och sagolikt harmoniska stunder där jag och Krisse satt bara ett par meter från varandra – och vilade tillsammans! Krisse låg där intill sin favoritsten och slumrade. Jag låg där bakom min kamera på ett stativ i spagat och drack kaffe… Småpratade mellan varven, gjorde några försiktiga exponeringar och bara njöt… Ibland sträckte jag på mig och gäspade, för att Krisse sekunderna efter också sträckte sig och gäspade så det nästan knakade i den lilla harkroppen. Alla vet ju att en gäsp smittar av sig – så även mellan två individer från helt olika arter! Sister Hare…

Kanske vet också vargen vilken speciell kontakt jag fick med björnen Bruno i hälsingeskogarna, inte långt från mina vargars kära revir… Hur Bruno sökte trygghet i min närvaro då det fick den andra hanbjörnen i området att hålla sig undan. Det slutade med ett svalkande och njutbart dopp i myrgölen där i nattljuset. Mitt framför min överlyckliga kamera! Brother Bear…

Nyligen har jag även fått bra kontakt med en vildsvinsfamilj. Med galten Gunte, de två suggorna och alla kultingarna. Också möten fyllda av respekt och harmoni. Jag har heller inga förutfattade meningar om vildsvinen. Underbara och speciella djur med ett nästan till lika högt intellekt som hos vargen. Ingen kommer heller få mig att prata skit om mina vildsvin; man pratar ju inte skit om sina vänner… Family Wild Boar…

Ni har säkert sett filmen ”Dansar med vargar”, för övrigt min favoritfilm alla kategorier! Men hur många har sett och förstått vad den filmen egentligen handlar om? Om John Dunbar (Kevin Costner) och den förändring han går genom. Från den destruktiva hopplösheten, via det första mötet med vargen Two Sox när han på typiskt människovis instinktivt lyfter bössan, till hans euforiska känsla av fullständig harmoni och tillhörighet till naturen.

Vi vet alla vad som sedan sker i filmen; hur vargen Two Sox med stor överraskande förvåning – blir skjuten av ett gäng vilt tjoande och adrenalinstinna soldater. Det är tufft och manligt att döda ett ensamt och oskyldigt djur!

Ni har säkert också sett filmen ”Jägarna”, för övrigt en av mina svenska favoritfilmer alla kategorier. Ni kanske minns när Leif Bäckström (Lennart Jähkel) skjuter sin hund utan pardon, enbart för att hunden inte lyder en order… Någon vidare vänlig och respektingivande kontakt kan det inte ha varit mellan honom och hunden. Annars hade det inte skett, det som skedde!

Det finns jägare som inte skulle tveka ens två sekunder för att sätta ett perfekt skott i en vargkropp. Att ta ett liv, bara sådär! Det är effektivt, men också naturligt! Det har i alla tider funnits jägare och byten. Det handlar om att överleva! Rovdjuren måste ju också få sin mat. Men jag tror människan är det enda djur som kan se jakten som ett nöje… Ett nöje att döda!

Ute i naturen dödar man inte för nöjes skull. Man dödar för att man måste, för att själv överleva. Men för att människan ska kunna hitta tillbaka till det man en gång i tiden förlorat, så måste vi långsamt arbeta tillbaka känslan och respekten för naturen. Vi måste börja se älgarna, vildsvinen, rävarna, skogshararna och vargarna med respekt. Som våra vänner eller syskon. Vi är ju alla beroende av varandra, och för att vår kära planet ska kunna ha en möjlighet att få en någorlunda behaglig framtid så måste vi börja inse detta.

Vi är många människor som är djurvänner. Vi är många som har en katt, en hund, ett marsvin eller en papegoja där hemma. Ett ärligt och naivt djur som blir en vän för livet, och vi som människor behandlar djuret med respekt. Den stora frågan däremot är om djuret där hemma har en vän för livet i oss människor?

För tusan! Jag skulle själv, utan minsta tvekan, riskera mitt eget liv för att rädda en varg i nöd! Människor som saknar den grundläggande empatin för våra djur kommer aldrig få min respekt. Antingen det är en skjutglad och adrenalinstinn jägare, en misshandlande hundägare – eller en politiker som enbart agerar efter popularitetstankar… Vi tillåter vargjakt för att göra våra väljare nöjda, eller vi backar och hittar bortförklaringar när man upptäcker att motståndet var större än man trodde. Man vill ju inte riskera att bli bortröstad till nästa val…

Jag undrar vad vargen tänker på. Kanske är det så att vargen känner sig hotad av en ännu större och starkare vargflock i den allt mer myllrande och hetsiga människoflocken? En flock som aldrig får nog med byten, som vill ha alla älgarna för sig själv och som även har uppfunnit ”hatet” som något att ta hjälp av för att bli ännu starkare.

Jag undrar om vargen redan räknat ut vilken framtid denna evigt hungriga människoflocken kommer få. Och att människoflocken förr eller senare kommer ta knäcken på sig själv.

Men vargen kan inte hata oss, hatet är ju ett fullständigt okänt begrepp ute i naturen. Jag tror faktiskt att vargen tycker synd om oss.

Som en sann vän. Som en broder. Brother Wolf.

(Vargbilden gjorde jag 24 mars 2007 i Järvzoo i Hälsingland. Bilden är från början en färgbild där jag konverterat bilden till svartvitt i Photoshop, med undantag för ögonen. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/250 sekund. Texten har tidigare publicerats här i bloggen. Jag är givetvis ingen motståndare till jakt i sig, om nu någon skulle tro det. Och jag vet givetvis at det finns många jägare som är riktiga naturvänner.)

(Bild 1 – Brother Wolf, 2007)

Kajor…

(1)

Det har blivit rätt många stopp vid Brahehus i Småland genom åren. Just vid detta tillfälle blev det ett antal bilder på flockarna med kajor i kombination med den spännande ruinen. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 28mm. Bländare 2.2 och 1/640 sekund. Inga filter eller multiexponering. Bilden är konverterad till svartvitt i Photoshop, inga andra ändringar.

(Bild 1 – Kajor, 2006)