Perspektivet i bilden…

(1)

Dina ögon lurar dig. Du ser selektivt utan att egentligen veta om det, i ditt undermedvetna.  Oroliga bakgrunder eller förgrunder förefaller försvinna. Kameran har ingen möjlighet att ”se” på det sättet. Genom objektivet återges ljus och synintryck, detaljer och skärpedjup, tyvärr mycket objektivt…

Vi människor har två ögon, sammankopplade till en mycket avancerad och känslomässig hjärna. Vi ser det vi vill se! Kameran har enbart ett öga och absolut ingen hjärna av någon större dignitet! Kameran kan inte själv välja utsnitt, plocka bort onödiga detaljer eller lyfta fram särskilda motiv.

Inte heller kan kameran skapa ett önskvärt skärpedjup, lägga skärpan på rätt ställe eller skapa samma tredimensionella bild av verkligheten som den mänskliga hjärnan presterar, i gott samarbete med våra ögon. Kameran behöver en fotograf med en hjärna, som kan lära sig att tänka på kamerans premisser; om hur kameran fungerar och registrerar verkligheten.  Först då kan kameran skapa djup, lyfta fram detaljer eller plocka bort en mängd onödiga element.

Ändra kameravinkel och förändra motivets utstrålning
Ett handgripligt sätt att påverka perspektivet i bilden är att ändra kameravinkeln, att flytta kameran till ett annat läge. Ofta lönar det sig att gå runt motivet och prova olika positioner innan du bestämmer dig för vilken som är bäst. Den första positionen är sällan den bästa!  Ge dig friheten att upptäcka andra kameravinklar och du kommer att bli överraskad!

Ett motiv kan framträda på radikalt olika sätt beroende på om du väljer att göra bilden uppifrån, nerifrån eller i ögonhöjd. Kanske blir bilden bättre om du fotograferar motivet från motsatta hållet? Då faller ljuset in från en annan riktning, och du får en helt annan bakgrund och förgrund.

Valet av kameravinkel förändrar motivets utstrålning. Fotograferar du i ögonhöjd får du ofta ett realistiskt intryck till motivet och närhetskänslan förstärks på ett uppseendeväckande sätt.  Fotograferar du istället underifrån, verkar motivet större och utstrålar mer makt och myndighet. Väljer du motsatt lösning och fotograferar motivet ovanifrån får motivet ännu ett uttryck i bilden och blir underdånigt. Men du får också en klarare överblick över de enskilda motivelementens sammanhang.

Att välja en annan kameravinkel kan även innebära att du förenklar motivet. En låg kameravinkel kan isolera motivet mot en ren och diffus bakgrund. Är bakgrunden för orolig och framhäver motivet alltför dåligt, kan du kanske göra bilden rakt uppifrån. Kanske kan du också leta efter lagom täta förgrunder att fotografera igenom, givetvis på största bländaröppning, för att diffusera omgivningen och på det sättet ”rensa bort” många onödiga detaljer.

Nyckeln till en bra bild kan ofta vara att visa motivet från en oväntad kameravinkel.  Det ger en överraskande reaktion; bilden är annorlunda och kanske därför mer intressant.

Att fotografera ett motiv underifrån, ger ofta en bild ett ovanligt och dramatiskt perspektiv.  Om du har fotograferat ett litet motiv underifrån – när små blommor sträcker sig som gigantiska pelare mot himlen – då är du på god väg att göra något mycket annorlunda. Jag har själv arbetat med detta tillvägagångssätt och upphör icke att fascineras av den effekt det ger i bilden. Vilken oerhörd kraftkälla perspektivet är för den fotografiska bilden!

Att välja rätt brännvidd för att kontrollera perspektivet
Många fotografer väljer objektivets brännvidd för att få det rätta utsnittet med motivet i en önskvärd storlek. De väljer ett objektiv med längre brännvidd för att få motivet större i bilden, och väljer ett objektiv med kortare brännvidd om de önskar motivet mindre i bilden. De viktigaste frågorna tycks vara: hur långt ifrån motivet kan jag vara eller hur nära måste jag vara?

Frågorna är på intet sätt fel ställda, men enbart dessa frågor och ett sådant förhållningssätt till val av brännvidd är inte bra. Perspektivets betydelse för bilden ges då ingen större uppmärksamhet. Fotografen gör sig underlägsen rådande omständigheter och tror sig enbart kunna registrera. Långt mindre aktivt påverka och ha full kontroll över händelserna.

Hur många bilder har man inte sätt, där fotografen har tagit perspektivet för givet och inte lyckats visa något samspel mellan bildelementen i djupet. Bilderna kan kanske rent figurativt och kompositionsmässigt ge ett tillfredsställande intryck, men är klart svaga och undermåliga i perspektivet. Bilderna verkar genomgående som ”halvdistansbilder”. Förgrunden är antingen för stor eller har alltför liten betydelse. Bakgrunden är måhända alltför påträngande eller obetydlig. Bilderna ger intryck av att vara gjorda med fel brännvidd eller kanske kameravinkel och/eller avstånd till motivet skulle behövt korrigeras.

Det är viktigt att det finns ett samspel i djupet mellan bildens intresseområden – att du komprimerar stämningen. Om du väljer ett teleobjektiv, är det för att du vill pressa ihop bildelementen. Du vill att förgrund och bakgrund ska ha tätare kontakt med varandra. Eller kanske du bara vill visa en liten del av bakgrunden i bilden?

Om du väljer att använda ett vidvinkelobjektiv, är det för att öka avståndet mellan bildelementen och att få ett mer utvidgat intryck. Förgrunden växer upp i storlek gentemot bakgrunden som då verkar vara längre bort.

Kärnfrågan i sammanhanget bör vara: hur stort vill jag att huvudmotivet ska vara gentemot bimotiven i omgivningen? Vill du ha omgivningen större, ökar du brännvidden och går längre ifrån motivet. Vill du ha mer med av omgivningen, måste du minska brännvidden och eventuellt gå närmare motivet. Val av brännvidd måste givetvis samspela med val av kameravinkel och avstånd till motivet – om du nu vill påverka perspektivet i bilden.

Var inte främmande för att använda extrema brännvidder och för motiven okonventionella lösningar. Kanske kan du använda ett 1000mm spegeltele till några blommor eller ett 20mm vidvinkel till några flygande sångsvanar? Den extrema brännvidden kan i hög grad bidra till att höja bildens effektfulla kvaliteter.

Ha full kontroll över skärpedjupet
Den känslan av djup som bilden behöver, kan du påverka med rätt val av bländaröppning.  Ett enda bländarsteg kan vara tillräckligt för att skilja toppbilden från en medelmåttig bild!

Du vrider lite försiktigt på skärpan, kopplar sedan in skärpedjupskontrollen eller nedbländningsknappen och vrider slutligen på bländarringen tills du får exakt det skärpedjup du vill ha.

Känner du igen dig? Som den noggranne fotografen som vill ha full kontroll över skärpedjupet? För inte använder du väl bländaren för att ändra exponeringen i bilden?

Tyvärr är det så att skärpedjupet är det området fotografer oftast slarvar med. Man ser ofta bilder där bakgrunden eller förgrunden inte är tillräckligt skarp eller oskarp.

Jag stöter ofta på fotografer som använder bländaren som en ren exponeringskontroll. De bländar upp eller ned, när de vill ha en över- eller underexponering. De har inte förstått eller tänkt på att bländaröppningen är direkt avgörande för bildens perspektivkänsla.

Ljuset tycks också styra fotografens val av bländaröppning. I bilder fotograferade i svagt ljus, är ofta skärpedjupet kortare – och är ljuset starkt har ofta bilderna ett stort skärpedjup. Ofta har detta sin förklaring i att fotografen är frihandsfotograferande och därför måste kompromissa med slutartiden, för att inte få oskarpa bilder. Men det är klart, använder du stativ är ju problemet borta…

Fokusering och bländarval
När du bländar ned ett objektiv, blir skärpedjupet större. Rent teoretiskt behöver du därför inte vara så noga med var du lägger skärpan inom skärpedjupet – beroende på hur stort detta är. Genom att välja minsta bländaröppning, och därmed få bästa möjliga skärpedjup, kan du lägga skärpan i ett annat plan än där motivet ligger och likväl få det skarpt på grund av skärpedjupet. Det är detta som så fint kallas för hyperfokalavstånd! 

Antag att en blåsippa ska fotograferas på minsta möjliga avstånd med största möjliga skärpedjup. Utgångspunkten är att bakgrunden ska vara skarp och att du ska få skärpedjup så långt in i förgrunden som möjligt. Du väljer ett vidvinkelobjektiv och lägger dig ned vid blåsippan. Därefter ställer du in skärpan på blomman och vrider in objektivet på minsta bländaröppning. Det är nu inte säkert att bakgrunden blir tillräckligt skarp, på grund av för stort avstånd från blåsippan.

Du får nu ta skärpedjupskontrollen till hjälp. Ställ in skärpan på bakgrunden och tryck in skärpedjupskontrollen. Du kommer nu att se vilket skärpedjup du har att jobba vidare med, även om det blir mörkt i sökaren. Men träning ger färdighet! Därpå vrider du skärpan mot förgrunden, med skärpedjupskontrollen intryckt, tills du ser att bakgrunden börjar glida ur skärpan. I detta läge har du funnit det bästa skärpedjupet från bakgrund till förgrund.

Men du kan också gå andra vägen, att finna största möjliga skärpedjup från förgrund till bakgrund. Då ställer du in objektivet på närgränsen och närmar dig blåsippan tills den syns skarp. Blända ned till minsta bländaröppning, håll skärpedjupskontrollen intryckt och du kan faktiskt gå ännu närmare blomman med objektivet. Du har nu förbättrat närgränsen. För det är nämligen så att skärpedjupet ökar inte enbart mot bakgrunden utan även mot förgrunden.  Skärpedjupet fördelar sig i djupled med ungefär en tredjedel hitom där du ställde in skärpan, och två tredjedelar bortom.

Och ju längre ifrån, desto större blir skärpedjupet.

Telet ger större skärpedjup än vidvinkeln!
Skärpedjupet blir alltså större ju längre ifrån motivet du befinner dig.  Vi kan ta ett exempel:  Om du ligger nära en blomma med ett 105mm makro-objektiv, har du kanske stora problem med att få hela blomman skarp. Om du bländar ned till en mindre bländaröppning för att öka skärpedjupet, blir bakgrunden för synlig och störande element kan blanda sig in i bilden.  Dubblar du nu brännvidden med en telekonverter och får en 210mm och även dubblar avståndet så att blomman kommer ner i samma storlek, behöver du däremot inte blända ned lika mycket för att hela blomman ska bli skarp. Jag använder telekonvertern mycket på detta sättet, då den inte påverkar objektivets närgräns. Jag kan alltså fotografera närmare än om jag i vårt lilla exempel hade använt en 200mm makro.

Om du vill ha en närbild på en blomma där hela blomman är skarp, ska du alltså inte försöka komma så nära blomman som möjligt – kanske med hjälp av bälg eller mellanringar. Du ska istället alltså öka avståndet och öka brännvidden.

Vi kan ta ett annat exempel, även om det är mycket teoretiskt:  om du sitter i en båt, tio meter utanför Blå Jungfrun med ett 28mm, räcker det inte med bländare 5.6 för att få hela ön inom skärpedjupet. Men om du står vid Byrums raukar på Öland med ett 800mm för att få samma utsnitt över Blå Jungfrun, räcker det mycket väl med bländare 5.6 för att hela ön  ska hamna inom skärpedjupet.

Telet ger med andra ord större skärpedjup än vidvinkeln, även om ganska många fotografer påstår motsatsen. Just för att du oftast har ett större avstånd till motiven när du använder tele. Om du fotograferar på samma avstånd får du alltid samma skärpedjup på samma bländaröppning – oberoende av brännvidd!!! Rent teoretiskt, givetvis. De kortare brännvidderna ger ju ett vidvinkligare intryck och kan därför ge sken av att ge större skärpedjup.

Känsla för perspektivet
Bli en rörlig fotograf. Ändra kameravinkel, avstånd, brännvidd och bländaröppning. Upptäck hur motiven förändras i bilden. Upptäck perspektivet som en bildskapande kraft. Hur du kan få förgrunden och bakgrunden att växa eller minska i bilden. Hur du uppnår dynamik eller passivitet. Vad som ska vara skarpt och oskarpt…

Glöm inte den viktiga frågan: Hur stort jag vill att huvudmotivet ska vara gentemot bimotiven i omgivningen? Gör ditt val och se själv hur du kan uppnå total kontroll över perspektivet i bilden.

(Bilden ”Nattmöte” är från Skärjån i södra Hälsingland, 6 maj 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/13 sekund. Inga filter eller multiexponering. Inga ändringar i Photoshop i efterhand. Texten har tidigare publicerats.)

(Bild 1 – Nattmöte, 2006)

Annonser