Hela tiden nya självporträtt…

(1)

Det är allt annat än en tillfällighet. Egentligen. Jag blev inte fotograf för att dokumentera min omgivning. Jag blev heller inte just en naturfotograf för att jag enbart tycker att det är naturen som är intressant att fotografera. Sanningen till varför det blev som det blev ligger inne i mig, djupt inne där tankar och känslor styr mina handlingar och det jag sedan ser med ögonen.

Det är ju inte ögonen som ser. Egentligen. Utan jag ser med mina tankar och känslor. Mina ögon ser ju inget annat än det hjärnan och hjärtat lärt ut; och hur ögonen sedan gör sina sorteringar. Till vad som är viktigt, vad som är viktigare än något annat just för stunden – och inte minst de helheter jag vill förmedla i bilderna.

Ju mer jag fotograferar, ju fler bilder jag har med mig i bagaget –  desto tydligare blir mönstret. Om varför jag fotograferar som jag gör, varför jag väljer de motiven jag väljer; eller varför jag under perioder prioriterar vissa tekniker mer än andra.

Mina skogsbilder förmedlar humör, temperament och individualism i ett sammanhang. Mina bilder på olika detaljer blir som punktmarkeringar på var jag står i livet och vad jag söker efter. Bilderna på olika djur blir mer en spegling av min personlighet; hur jag agerar i olika sammanhang, de olika uttrycken jag är uppmärksam på hos mig själv och andra – men även individen i förhållande till gruppen och sammanhanget.

Jag jagar inte efter troféer, utan söker efter bilder som definierar mig. För mig själv och mot andra. Om mig själv och för andra.

Allt annat är oväsentligt. Egentligen.

(2)

Jag skulle inte kunna fotografera som andra; härma tillvägagångssätt eller försöka kopiera eller utveckla det andra gjort. Då skulle jag inte vara ärlig mot mig själv. Och jag skulle definitivt inte kunna sitta still i tystnad med bara mig själv som sällskap. Jag skulle heller inte veta vad jag gör och varför jag gör som jag gör. Jag skulle då inte veta vad jag skulle skriva om, vad jag skulle lära ut, vad jag skulle berätta om under föreläsningarna – och mest av allt; jag skulle inte veta vad och hur jag skulle fotografera.

Jag är verkligen mer än bara mitt utseende, min hårfrisyr, min kroppshydda och min klädsel. Jag är inte enbart mina kameror och objektiv, jag är inte enbart en fångare av naturmotiv. Jag är egentligen så mycket mer än bara en naturfotograf.

Egentligen.

Men som fotograf eller naturfotograf ska man fortsätta att bedömas genom det yttre, genom det som uppfattas utåt. Sällan får man möta andra med den man är, och bli bedömd för den man är. Utan hela tiden ska man uppfattas genom utseendet, kamerautrustningen och motiven man exponerat. I värsta fall blir man dömd och bedömd helt efter vad andra säger om hur man ser ut…

Det är så fruktansvärt lätt att glömma för många, att bilderna måste ha en inre sanning för att verkligen kunna fungera. Det mer ytliga kan aldrig ge annat än en kortsiktig framgång. Varför är det då så lätt att bortse från detta, när det är enda vägen mot originalitet och personlighet?

Bilderna berättar alltid sanningen, men enbart för de som ser eller vill se. Egentligen.

(3)

Jag visar här fyra bilder; en landskapsbild, en detalj och två älgbilder. Det är motiven. Men det är inte bilderna. Bilderna säger något mer, och det är ingen tillfällighet att jag valt just dessa fyra för att illustrera. Samtliga är på något sätt även självporträtt. Bilderna säger också vem jag är och hur jag är.

Dessutom ser vi det personliga perspektivet, där bilderna visar mig i ett sammanhang. Hur jag upplever miljön och det som finns runt mig, och då mest på det personliga planet.

För det är ju så att ”mina bilder är jag, och jag är mina bilder”. Helt enkelt.

Faktiskt.

Egentligen.

(Bild 1 – Skog, 2012)
(Bild 2 – Is, 2012)
(Bild 3 – Älgtjur, 2013)
(Bild 4 – Älgko, 2013)

(4)